This Changes Everything
Naomi Klein.
Simon and Schuster, 2014.
Sedan klimattoppmötet i Köpenhamn år 2009 har klimatrörelsen fört en borttynande tillvaro, i alla fall i Sverige och Europa. Men i nya boken This Changes Everything – Capitalism vs. The Climate pekar Naomi Klein på en ny form av aktivism. Hon talar om ”blockadia” och det som bekämpas är ”extraktivismen” (från engelskans extract, utvinna), som Klein menar är den del av kapitalismen som bygger på att naturen är till för oss – vi plundrar planetens resurser för att mata vårt ekonomiska system.
I USA och i Naomi Kleins Kanada är blockadia direkt kopplad till klimatet. I Nordamerika är fossilindustrin på frammarsch, men när den konventionella oljan sinar tvingas industrin ta till allt mer extrema metoder. Detta har lett till konflikter vad gäller utvinningen av olja från tjärsand i Kanada, protester mot så kallad fracking efter olja och gas i USA, och strider om enorma oljeledningar som ska korsa kontinenten kors och tvärs.
Motstånd mot rovdriften på naturen är visserligen ingen ny företeelse. Naomi Klein menar att blockadia inleddes med protesterna mot Shell i Nigeria på 1990-talet och att extraktivismen alltid har krävt områden som kan offras. Men tidigare var det alltid marginaliserade platser, och Klein beskriver detta som fossilerans stora överenskommelse: ”Människorna som skördar den klart största delen av extraktivismens frukter låtsas inte om kostnaden för den lyxen så länge som offerzonerna hålls helt bortom synhåll”.
Det som har hänt nu är att offerzonerna har flyttats. Nu handlar det om en total förstörelse av delar av Kanadas inland och om en medelklass i USA som får gasbolagen inpå knuten när ny skiffergas ska sprängas fram.
Detta syns också i Sverige, även om det inte gäller fossila bränslen. När Ojnareskogen på Gotland hotas av kalkbrytning har extraktivismen kommit betydligt närmare den ekonomiska elitens centrum, jämfört med tidigare då det koloniserade Norrland skulle förse staten med resurser.
Naomi Klein menar att blockadia har blivit klimatrörelsens största hopp, och att det har fört fram oväntade koalitioner – plötsligt står ursprungsbefolkningar och medelklassen sida vid sida. Även detta kan ses i Sverige – det är knappast en slump att protesterna mot gruvbrytningen i Kallak tog fart ett år efter de största protesterna i Ojnareskogen.
Vad gäller fossilföretagen lägger inte Naomi Klein några fingrar emellan: Vi måste arbeta mot – inte med – kapitalismen. Hon menar att den största anledningen till att vi har misslyckats begränsa utsläppen är en historisk dålig tajming. När klimatfrågan började uppmärksammas på allvar i slutet av 1980-talet hade neoliberalismen tagit över agendan. 1992 undertecknades både ramverket för FN:s klimatförhandlingar och Nafta (North American Free Trade Agreement), och enligt Naomi Klein är det inget snack om vilket avtal som har haft företräde. Hon pekar bland annat på att det i FN-ramverket står att åtgärder för att förhindra klimatförändringar inte bör utgöra ”en förtäckt begränsning av internationell handel”.
Det är i delarna om blockadia och motsättningarna mellan kapitalet och klimatet som Naomi Klein är som starkast. Hennes första bok No Logo blev något av en bibel för det som kom att kallas alter-globaliseringsrörelsen. I This Changes Everything citerar hon Rachel Carson flitigt, vars bok Tyst vår var katalysatorn för miljövågen på sextiotalet, och när Klein väver in sin egen historia om svårigheterna att bli med barn samtidigt som hon sörjer en döende planet, tar hon efter Carsons poetiska, naturromantiska språkbruk. Det råder ingen tvekan om att hon hoppas att This Changes Everything ska få samma effekt som ovanstående böcker.
Det jag saknar är en utförligare diskussion om oljetoppen och hur en ekonomi bortom extraktivismen ser ut. Naomi Klein skriver att vi behöver en omställning till förnybar energi och att vinsterna från en omställning måste komma lokalsamhällen till del, exempelvis via vindkraftskooperativ. Hon nämner att vi behöver börja producera mat utan att bränna olja, och hon är bestämd med att vi måste hitta ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt. Däremot är hon betydligt vagare kring hur det systemet kan se ut, och vilka radikala förändringar skiftet innebär – inte bara för de fossila jättarna som går under, men för alla oss som har njutit av extraktivismens frukter.
Med det sagt är This Changes Everything ändå ett inspirerande stridsrop, och det är positivt att Klein inte främst uppmanar till barrikader utanför FN:s klimattoppmöten, utan att vi måste protestera där vi kan vinna segrar – oavsett om det gäller gruvor i Norrland, olja i Amazonas eller tjärsand i Kanada. Och även om vi inte klarar tvågradersmålet, finns det definitivt grader i helvetet. Därmed bör vi göra allt vi kan för att de fossila bränslena ska stanna i marken.
