Matthew Hoh representerar en ny typ av opposition mot USA:s krig. Han kritiserar USA:s krigspolitik inifrån, anser att jakten på al Qaida är legitim men inte kriget mot talibanerna, som han betraktar som en pashtunsk nationell proteströrelse.
Den här typen av pragmatisk kritik har blivit så mycket viktigare i USA som den traditionella fredsrörelsen till stor del är förlamad. De har enligt Hoh ”allvarliga betänkligheter” mot att gå emot Obama, som de hjälpte till makten.
– Ser man kallt på kriget, så var det i samband med 2008 års presidentval som det började trappas upp. Båda partier gick in för att visa att det här är ett krig som går att vinna, i synnerhet demokraterna eftersom de ständigt anklagas för att vara mjuka i försvarsfrågor. Resultatet har blivit att Obama – ”fredspresidenten” – har blivit den som trappat upp det här kriget med 50 000 nya soldater.
– Mitt beslut att lämna utrikesdepartementet var inget som kom över en natt. Som kapten i marinkåren och civil försvarsanställd i Irak 2004-05 och 2006-07 insåg jag gradvis att stora delar av den sunnimuslimska befolkningen hade berövats allt inflytande och gjorde ett helt legitimt uppror.
– När jag 2009 kom till Afghanistan som politisk officer vid UD hade jag väntat mig att USA skulle föra en politik som dämpade konflikten. Istället eskalerade vi den. Som högste civile amerikan i Zabulprovinsen kom jag att tappa tron på de strategiska skälen för USA att vara i Afghanistan. Vår politik byggde på falska förutsättningar. Man sa till trupperna att om vi inte trappade upp detta krig skulle Empire State Building störtas i nästa al Qaida-attack.
– I själva verket var al Qaida borta från Afghanistan. Motståndet kom från grupper som motsatte sig att vi ockuperat en viss dalgång eller en viss bondes åkrar. Vi stod mitt i en konflikt mellan centralregeringen och lokalbefolkningen som präglat Afghanistan sedan kung Zahers dagar.
– Valet i augusti 2009 blev droppen för min del. Jag såg med egna ögon hur stora delar av den pashtunska befolkningen bojkottade valet, men detta bortförklarades som en följd av talibanernas skrämseltaktik.

Talibanerna starkare

Enligt ett färskt uttalande av general David Petreaus, USA:s ÖB i Afghanistan, har USA ”lyckats stoppa en nedåtgående säkerhetsspiral i stora delar av Afghanistan” och även ”vänt utvecklingen i vissa områden av stor betydelse”.
– Det är bullshit, det kan du skriva! I fjol ökade våra förluster 60 procent. De civila förlusterna ökade 20 procent. I januari 2011 inträffade 80 procent fler talibananfall än januari året innan och den här uppgången har pågått åtminstone sedan 2006.
– Jag känner ingen där borta som anser att det går bra. Jag fick nyligen ett brev där en kollega i Afghanistan skriver att ”talibanerna har blivit starkare för sjätte året i följd”. Det här vet alla i Afghanistan, men David Petreaus säger det som man måste få den amerikanska allmänheten att tro.
När Hoh sa upp sig 2009 blev reaktionen i media och bland kollegorna förvånansvärt välvillig.
– De flesta förstod mig, säger Hoh. Ambassadör Richard Holbrooke (avled i december 2010) sa att min kritik skulle tas på allvar. Han ville att jag skulle stanna och bli hans personlige representant hos general McChrystal (avsatt 2010).
– På ett möte med fem amerikanska ambassadörer i Kabul var det en som efteråt kom fram och sa: ”Jag har två söner i vapenför ålder. Jag skulle aldrig gå med på att skicka dem till Afghanistan”. Vad ska man säga om ett krig som inte ens USA:s egna ambassadörer tror på!

Teaparty lyssnar

– Intressant nog har jag blivit väl mottagen även bland teaparty-rörelsen. I synnerhet anhängarna till Ron Paul, som är står för en icke-interventionistiskt utrikespolitik, lyssnade på mig när jag talade på CPAC, den stora årliga konservativa sammandragningen i Washington. Jag såg flera ungdomar med fredsknappar hos de konservativa än jag sett på liknande demokratiska möten.
Växande delar av det amerikanska etablissemanget ställer sig kritiska till kriget. Till och med gamle utrikesministern Henry Kissinger säger nu att kriget omöjligen kan vinnas: ”Afghanistan har aldrig pacificerats av utländska trupper” (Washington Post 24 juni 2010). Och många tycker att det är för dyrt att hålla 800 baser utomlands när USA:s ekonomi går på knä.
Idag har USA drygt 100 000 soldater i Afghanistan, varav hälften i Nato-Isaf och hälften under rent amerikanskt kommando. Obama har lovat att en hemtagning ska börja i juni i år. Kan vi tro honom?
– En viss marginell neddragning kommer det nog att bli, menar Hoh. Enligt försvarsdepartementets budgetförslag ska antalet trupper minska till 98 250 nästa budgetår som börjar i oktober.
– Problemet är att USA inte har gjort några som helst förberedelser för att kunna lämna Afghanistan. Den freds- och förhandlingsprocess som måste till har inte ens startat.
I Pentagon säger man att målet att överlämna ansvaret till Kabulregeringen 2014 bara är ”en önskan”. General David Petreaus sa i höstas att ”det här är en konflikt som kommer att ta tio år”, det vill säga tio år till.
– Majoriteten av amerikanerna är emot kriget, om än passivt, men det finns också en stark opinion som antingen tror att vi kan vinna kriget eller ser det som ett led i ”civilisationernas kamp” – mot islam. Det finns opinionsmätningar som visar att 40 procent av republikanerna tror att Obama är en muslim. De ser gladeligen att kriget i Afghanistan fortsätter till 2040 eller 2050. Det är vansinne, men vi kan inte utesluta den möjligheten.
– I det här läget kan Sverige göra en viktig insats och det är att använda ert inflytande till att trycka på Obama-administrationen att inleda fredsförhandlingar med alla berörda parter. Det är enda vägen till stabilitet i regionen. Jag är medveten om att Sverige brutit den långa neutralitetstraditionen och nu smutsar ner er i ett annat lands inbördeskrig, men jag hoppas ändå på att era erfarenheter som fredsbevarare och medlare ska komma till sin rätt.
Afghanistan Study Group, som Matthew Hoh leder, har just lagt ett utförligt förslag om hur freden ska vinna genom neddragning av trupperna och satsning på ekonomiskt bistånd.