En samtida, svensk serie direkt­producerad för Netflix, kan det varit något att ha politiskt? Ja faktiskt! Kärlek och anarki är bra. Riktigt bra. På ytan kan den påminna om vilken lite mer välgjord svensk komedi sedan millennie­skiftet som helst. Kvinnan-i-karriären-kvinnan Sofie (Ida Engvoll) möter unga-snygga-killen (Björn Mosten) som initierar ett flirtigt spel där insatserna höjs, och som naturligtvis inte bara slutar med kärlek och sex utan också får de båda att utmana sin syn på tillvaron och livet.

Redan valet av miljö öppnar dock för en serie som är något mer. Sofie kommer till det renommerade förlaget Lund & Lagerstedt för att få ordning på en sviktande ekonomi och inte minst se till så att förlaget hänger med i ”digitaliseringen” och ”framtiden”. Förlaget tvingas ha allt mer att göra med de durkdrivna streaming-kapitalisterna från bolaget StreamUs, vilket självklart skapar konflikter då kulturella värden ställs mot kommersiella. Det skulle kanske kännas banalt om det inte gjorts med sådan elegans och verklighets­förankring (glöm inte att Story­tel köpte Norstedts redan 2016). Seriens skapare och regissör Lisa Langseth låter sällan berättelsen ramla ned i enkla fällor som ”det var bättre förr”, eller, den ytterst samtida ”det är bättre med små kapitalister än stora”. De möjligheter för samtids­kommentarer som uppstår utnyttjas också friskt. Det är en pretentiös och hycklande elit som kläs av.

Samtidigt utspelas också en kamp inom Sofies familj, där hon hamnar i spännings­fältet mellan å ena sidan maken (Johannes Bah Kuhnke) och å andra sin pappa (Lars Väringer) och dotter (Elsa Ageman Reiland). Makens tomhet ställs på ett effektivt sätt mot faderns och dotterns eftertänksamhet och, i framför allt pappans fall, uttalade revolutionära hållning. Detta är också en skildring av psykisk ohälsa och patologisering av ett patos som inte nöjer sig med status quo utan tydligt säger det som måste sägas. Tittaren konfronteras med frågan: om galningen säger det som är sant, vem är det då som är galen?

Träff­säkra karaktärer och en nästan rakt igenom lyckad roll­be­sättning ökar både tro­värdig­heten och under­hållnings­värdet. Vi möter Björn Kjell­man som ängslig, lycra­klädd och ”fram­tids­till­vänd” förlags­chef som aldrig missar ett till­fälle att poängtera att han ”bara är en vanlig arbetar­grabb från Väster­ås”. Johannes Bah Kuhnke spelar den själsligt torftige äkta maken vars enda drift är att fram­stå som relevant på ett så över­tygande sätt att man undrar om han över­huvud­taget spelar. Reine Brynolfsson är gjuten som den klassiska för­läggaren Friedrich och det­samma gäller Gizem Erdogan som den politiskt korrekta sälj- och kommunikations­chefen Denise. Lägg där till cameo­roller av stora delar av Sveriges förlags- och författarelit.

Kärlek och anarki är underhållande, rolig och berörande. Dessutom är den något så ovanligt som en serie som faktiskt ibland vågar ställa verkliga politiska frågor.