Jag hade en moster som blev 92 år. Hon var född i en småbrukarfamilj, gick sex år i skolan innan hon började arbeta som piga hos olika så kallade bättre bemedlade. Småningom blev hon gift, fick ett torp en ko och fyra barn att ta hand om. Kallvatten och vedspis, veden högg hon själv eftersom mannen arbetade i skogen. De sista femtio åren av sitt liv kom hon i stort sett aldrig utanför köket på grund av svår reumatism. Hon satt vid köksfönstret, lyssnade på P1 och virkade, eller läste romaner. Alla de svenska arbetarförfattarna hade hon läst, och alla nobelpristagare. Hon var kunnig i det mesta och knivskarp i sina kommentarer om folk och händelser. Krig eller politik, hon diskuterade gärna och var inte nådig när hon märkte om någon stod till höger om socialdemokraterna. Klasskänslan var lika djup som hon var lång.
Alla barnen kostades på studentexamen, två av dem disputerade med tiden vid var sitt universitet. Den ene bjöd på fin middag med ”högtidsdräkt”. Då var hon med, utstyrd i röd, lång finklänning och ny käpp. Efteråt, när hon berättade om mötet med professorer och titlar, kläckte hon ur sig att ”en del hamnar fint till fast dom saknar folkvett”. Den gången var det en belysningskonsult hon retat upp sig på, ”som trodde att han var nåt fast han bara var en lampförsäljare”.
Men den gången hon av dottern blivit ombedd att fixa maten till ett gäng höjdare, bara fnös hon över chefen för det fina institutet som inte bevärdigat henne, den handikappade modern, ens ett handslag.
”Han trodde förstås att jag fanns där bara för att han skulle få mat´n in i mun!”
Det gick inte att ta miste på smärtan som låg i detta konstaterande, fast hon dolde det med förakt. Lika lite som Stig Sjödins ”Svarvare” förstod hon varför hennes barn betedde sig underligt, och de ingifta sonhustrurna än underligare. Som den gången hon virkat ett överkast till yngste sonens bröllop. Ett handvirkat, i köket förfärdigat kärleksbevis i oblekt lingarn. Tre veckor efter bröllopet fick hon tillbaka överkastet. Det passade inte till tapeterna i sovrummet.
Många år senare, sedan hon hunnit flytta in på servicehus fick jag den tunga presenten. ”Det är inte lönt att ge till mina, dom förstår det inte. Ta det du!” sa hon och tryckte det i armarna på mig. ”Annars vet jag inte om det nånsin blir använt”, lade hon till och vände sig bort.
Nu tänker jag på henne varje dag när jag bäddar sängen. Och jag bäddar varje dag, för hennes skull.