Leonidas Aretakis skriver i sin ledare (20/8) att kärnkraften bör ses som en del av ett större statligt investeringspaket och att det går att kompromissa om dess framtid. Vad han glömmer är att kärnkraften fortfarande är extremt dyr att bygga och att de kalkyler som regeringen lagt fram är i grav underkant.

Kärnreaktorer är komplexa byggen som kräver en omfattande säkerhetsapparat. Minsta fel och proceduren måste göras om från start. I regel är förseningar oftast inbyggda i systemet. Den finska reaktorn Olkiluoto 3 tog hela fjorton år att slutföra, och dess kostnader tredubblades från den ursprungliga planen. Än i dag stöter reaktorn fortfarande på tekniska problem som försvårar elproduktionen.

En seriös energiöverenskommelse måste sätta ett slutdatum för kärnkraften.

Har vi råd med dyra förseningar som sinkar den nödvändiga klimatomställningen enligt Parisavtalet? I praktiken låser kärnkraften fast den statliga energipolitiken och tränger undan satsningar på sol- och vindkraften, tvärtemot det smörgåsbord av energialternativ som Leonidas Aretakis lyfter fram i texten. Kommer även järnvägen få sin del av statens pengar när reaktorbygget väl kommer igång?

Det finns med andra ord ingen bra anledning att bevara kärnkraften, speciellt när de förnyelsebara energislagen krossar den prismässigt på energimarknaden.

Då har undertecknad heller inte nämnt den undermåliga slutförvaringen, uranberoendet från Ryssland, kärnvapenhotet och miljökonsekvenserna vid anrikningen av uranet.

En seriös energiöverenskommelse måste sätta ett slutdatum för kärnkraften och se till att de förnyelsebara alternativen får den plats de förtjänar i den svenska energimixen. Vänsterpartiet och Miljöpartiet måste fortfarande hålla stånd och kräva en avveckling. Det är att hedra folkomröstningen 1980 som krävde avveckling fram till 2010.

Leonidas Aretakis svarar direkt:

Högerns motstånd mot vindkraft och miljörörelsens mot kärnkraft har blivit ett kulturkrig som står i vägen för snabbt agerande mot klimathotet. Syftet med att släppa kärnkraften som symbolfråga och endast diskutera den i sakliga termer är för att låsa upp knuten.

Jag är enig med Robert Zackrisson om att många kärnkraftsprojekt har varit misslyckade, och om att regeringens nuvarande förslag är uselt. Samtidigt har avvecklingen av tysk kärnkraft bidragit till landets ökade beroende av brunkol – samt höjt energipriserna här i Sverige.

Även om lagringen av vindkraft ser lovande ut så är vi inte där än. En utredning inför en ny energiöverenskommelse skulle alltså behöva vara öppen för att bygga kärnkraft, både som pålitligt komplement, och för att öka sannolikheten att få tillräckligt stöd. En sådan utredning kan mycket väl komma fram till att kärnkraften är för dyr, och då får man utgå från det. Men vi bör fatta beslut efter kunskapsläget år 2024 och inte 1980 – inte minst för att tiden är så knapp.