Utrikes 04 augusti, 2022

Kazakstans vänster obducerar en misslyckad revolution

I början av året skakades Kazakstan av våldsamma oroligheter, med landets största stad, Almaty, som epicentrum. Hos progressiva och vänsteraktivister i staden som Flamman har träffat lämnade händelserna en blandning av chock, hopp och misstro efter sig.

– Till en början var stämningen glädjefull, vi var överlyckliga. Folk tog fredligt över gatorna och allting var bra – men glädjen varade inte länge, minns Gulzada Serzjan, när hon tänker tillbaka till den 4 januari.

Det var dagen då protesterna mot bränsleprisökningar, som hade börjat vid årsskiftet i de oljeproducerande västra delarna av Kazakstan, nådde huvudstaden Almaty. Tystlåtna Gulzada Serzjan har varit politiskt aktiv i många år och är medgrundare till det queerfeministiska initiativet Feminita. Hennes kamrat och medgrundare heter Zjanar Sekerbajeva – en amatörstyrkelyftare med pigga ögon och munter röst.

För de två var protestvågens initiala yttringar en framgångsupplevelse, även på ett personligt plan: protestparollen ”Sjall, ket!”, som ekade genom gatorna denna kväll, var nämligen deras verk. Orden betyder ungefär ”Avgå, gubben!”, och det var de två feministerna som hade myntat frasen under en manifestation 2014. Landet regerades då av den åldrande presidenten Nursultan Nazarbajev och direkt kritik mot hans patriarkala styre tolererades ej.

– Man fick inte yttra hans namn, så vi använde i stället ordet gubbe, och alla som kan kazakiska förstod direkt vem det syftade på. Folk fastnade för det, det gjordes memes och diktades sånger, säger Gulzada Serzjan.

2019 bestämde sig Nazarbajev slutligen för att avgå, och lämnade över makten till landets nuvarande president, Kasym-Zjomart Tokajev. Men att ”gubben” och hans familj fortsatte att hålla i tyglarna bakom kulisserna var en öppen hemlighet. I januari 2022 blev ett av huvudkraven i protesterna att han skulle lämna ifrån sig makten på riktigt. De enorma intäkterna som landets olje-, gas-, och gruvnäring hade levererat under Nazerbajevs nästan 30-åriga styre hade gjort en liten klick runt honom ofantligt rik, men knappt gynnat den breda befolkningen. En avreglering som trädde i kraft vid årsskiftet och ledde till en dramatisk prisökning på fordonsbränsle fick bägaren att rinna över. Bland demonstranterna som började ta över gator och torg under årets första dagar, kände många att Nazarbajevs slutgiltiga avsättning var nödvändig för en mer rättvis utveckling.

– Hela Kazakstan ropade att gubben skulle avgå. Jag såg till och med en och annan äldre man som skrek vårt feministiska slagord.

Men på de till en början fredliga demonstrationerna följde en vecka av våldsamheter. President Tokajev utropade undantagstillstånd, internet blockerades och ryska trupper kallades in för att hjälpa till att återställa ordningen.

Samtliga som Flamman talat med, liksom många oberoende kommentatorer menar att de spontana protesterna inom kort tid hade kapats av krafter inuti själva makteliten. Enligt den mest etablerade teorin ska det ha varit medlemmar ur expresidentens familj som orkestrerade den våldsamma eskaleringen i hopp om att försvaga efterträdaren Tokajev och återställa sin egen klans position i makttoppen.

Efter initiala enstaka sammandrabbningar den 4 januari mellan polisen och vad ögonvittnen beskriver som vanliga människor ska säkerhetsstyrkorna enligt flera som Flamman talat med nästan helt ha försvunnit från Almaty under en tid, varpå andra, till synes organiserade grupper plundrade och ödelade ett flertal kommersiella och strategiska mål, såsom flygplatsen, statliga byggnader och vissa butiker. Enligt flera som Flamman talat med skulle faktumet att säkerhetsstyrkorna övergav staden, och att plundringarna inte var slumpartade, utan riktade sig mot företag tillhörande vissa men inte andra falanger inom eliten, vara ett indicium på att eskaleringen hade provocerats fram från högre ort. Då det saknas en oberoende utredning är det dock svårt att bedöma vad som verkligen skedde exakt.

När säkerhetsstyrkorna väl kom tillbaka gjorde de i alla fall det med full, dödlig kraft, utan att skilja på plundrare, demonstranter eller förbipasserande. Officiellt talas det om runt 200 dödsoffer, men det har ännu inte lagts fram någon detaljerad redogörelse, och regimkritiker menar att den verkliga siffran kan vara mycket högre.

– Det var första gången i mitt liv jag hörde ljudet av kulor, flygandes genom luften, berättar Zjanar Sekerbajev, och ger ifrån sig ett visslande ljud: Svisch, svisch! Hon bor i centrala Almaty, och under oroligheterna samlade hon in tomhylsor efter projektilerna som ordningsmakten använde mot befolkningen.

– Jag kände att det var viktigt att bevara spåren, så att de senare inte skulle kunna påstå att det inte hade hänt, förklarar hon.

Det var inte första gången sedan landets självständighet som regimen använde dödligt våld mot medborgarna. Tio år tidigare, i december 2011, hade säkerhetsstyrkor massakrerat strejkande oljearbetare i västkazakiska Zjanaozen. Det var i samma stad som även det senaste upproret tog sin början.

– Zjanaozen har varit ett öppet sår sedan dess, förklarar Gulzada Serzjan.

– Förövarna blev aldrig straffade, utan befordrade. När demonstrationerna i januari spred sig från Zjanaozen till resten av landet var det som att folk också ville visa solidaritet med staden. Det är ett stort trauma som hade behövt redas ut. Men i stället fick vi en upprepning, över hela landet.

Det är ett trauma som numera delas av många Almatybor, även sådana som inte själva for illa under oroligheterna. En av dem är designern Olesija, som vill helst inte uttala sig med hela sitt namn, och som varit engagerad i olika feministiska och vänstergrupper genom åren.

– När man reflekterar över vad som hänt, att människor blev ihjälskjutna på gatorna – det är en skräck som är svår att hantera, man känner sig inte trygg längre, berättar hon.

Dagarna före nyår hade hon sett fram emot öppnandet av ett vegancafé som hon skulle medverka i. I stället satt hon mestadels hemma och hörde smällarna i centrum. Bostaden hon hyrde för tillfället ligger i ett välbärgat område där många av grannarna själva tillhör de lägre skikten av landets elit. Många av dem var skräckslagna av tanken att någon skulle hemsöka dem och vågade inte tända ljus på kvällarna.

– Staden var täckt i en blandning av dimma och rök, det var en obehaglig atmosfär, som någonting ur skräckserien Silent Hill, berättar hon.

Innan upproret helt hade spårat ur och utegångsförbudet införts åkte hon med några kamrater in till centrum för att prata med de mestadels unga män ur förorterna som ockuperade torget där.

– Det var vanligt folk. En kille sade att han saknade jobb, att hans familj var skuldsatt och att han inte visste hur han skulle klara sig. Det var ett spontant arbetaruppror utan ledning.

För Olesija och hennes kamrater medförde januaridagarna även smärtsamma insikter om vänsterns maktlöshet.

– Vi förstod att vi trots alla samtal vi haft inom våra vänsterkretsar genom åren och alla försök till organisering, inte visste hur vi skulle agera när denna revolutionära situation plötsligt uppstod. Det fanns ingen vänsterkraft som kunde träda fram.

Det är en besvikelse som delas av Olzjas Kozjamet. Innan han började jobba heltid i ett ”tråkigt copywriter-jobb” för några år sedan, var han aktiv i en liten socialistisk aktivistgrupp. Han tänker snabbt, pratar ännu snabbare och säger att en positiv sidoeffekt av utegångsförbudet och internetblockaden i januari var att han för första gången på länge fann tid att läsa böcker. Enligt honom beror vänstersvängens verkningslöshet bland annat på språkbarriären. De flesta vänsteraktivister, oavsett om de är etniska kazaker som han själv, eller ryssar som Olesija, har storstadsbakgrund och talar därför mest ryska, medan arbetarklassen i västra Kazakstans oljeområden och storstädernas förorter talar främst kazakiska.

– Så länge vi inte kan prata med folk i ställen som Zjanaozen på kazakiska, så existerar vi inte för dem, menar han.

Lite hopp finner han dock i det faktum att inte bara landets marginaliserade vänster, utan även den härskande klassen är dysfunktionell.

– Min främsta slutsats efter januari är att den i Kazakstan rådande postsovjetiska kapitalismen inte fungerar, ens utifrån systemets egna premisser. Inom den härskande klassens anatomi är konflikter och kuppförsök förprogrammerade, menar han.

Faktumet att Nazarbajevklanen trodde sig kunna rida protestvågen och återta makten från hans efterträdare, medan folket i själva verket ville bli kvitt expresidentens kvarvarande inflytande, visar enligt Olzjas Kozjamet att eliten förstår stämningarna i det egna landet.

– Diktaturen är ineffektiv och klarar inte ens att ordna en maktöverlämning utan en våldsam kris.

Enligt honom gäller samma problematik även nu, när Tokajev befäst sin position som landets härskare, alla hans löften om förändring till trots. Bland annat lät Tokajev i början av juni genomföra en folkomröstning om förändringar i konstitutionen, som formellt begränsar presidentens makt och stärker demokratin. Men kritiker som Olzjas Kozjamet är inte övertygade.

– Det är bara retorik. Han gör i princip som Nazarbajev, men är smartare och tillåter viss symbolisk förändring, menar han.

Det är en slutsats som även delas av Dmitrij Mazorenko, journalist vid den oberoende kazakiska nyhetsportalen Vlast. Under undantagstillståndets internetblockad blev han en spindel i nätet, och jobbade oavbrutet via telefonsamtal och sms, som fortfarande delvis fungerade, med att samla in och verifiera nyheter. Även han är skeptisk vad gäller presidentens prat om reformer.

– Retoriken har förändrats, men inte så mycket annat, säger han.

Han medger att han i sin yrkesvardag har känt av vissa positiva tendenser till förändring.

– Vi har börjat få officiella svar oftare, när vi vänder oss till myndigheter med frågor. Parallellt har statliga medier börjat bevaka vissa protestaktioner, något som tidigare inte varit tillåtet, säger han.

Samtidigt präglas landets styre även av kontinuitet, särskilt vad gäller den ekonomiska och sociala orättvisa som låg till grund för januariprotesterna.

– När eliten väl tar sig an sociala frågor präglas det i regel av nyliberala undertoner. Folkets välstånd sägs då säkras bäst genom meritokrati, företagande, mindre statlig inblandning och sänkta skatter.

Ett område där regimens och folket intressen numera delvis sammanfaller, menar han, är intressant nog relationen till Ryssland. De ryska truppernas insats i Kazakstan i januari var enligt Dmitrij Mazorenko främst en inrikespolitisk, snarare än en geopolitisk händelse.

– Ryssland agerade bara som mediatör i en postsovjetisk, elitintern konflikt, nästan som en privat säkerhetsfirma. Men det väntades förstås få geopolitiska konsekvenser, då Tokajev nu verkade stå i skuld till Putin, säger Dmitrij Mazorenko.

Med tanke på detta har president Tokajev hållit en förvånansvärt självständig kurs i respons till Rysslands allt mer öppet imperialistiska agerande. Kort efter det ryska anfallet på Ukraina tillät myndigheterna exempelvis en stor manifestation mot kriget i Almaty, och Tokajev har betonat att Ukrainas territoriella integritet bör respekteras.

Hur mycket demokratisk substans det verkligen finns i det ”nya Kazakstan” som Tokajev utlovat, återstår att se. Bland Almatys progressiva aktivister råder en blandning av ambivalens och skepsis. Designern Olesija är till exempel glad att regimen i januarioroligheternas kölvatten åtminstone inte inledde den repressiva åtstramning som många hade fruktat, utan, till skillnad från exempelvis Ryssland, i varje fall vill ge sken av framsteg. Men förtroendet för landets styrande är hos de flesta ytterst begränsat. För queerfeministen Zjanar Sekerbajeva krävs det mer radikala steg, framför allt vad gäller säkerhetsorganen, som hon menar var delaktiga i att protesterna kapades av de våldsamma provokatörer som gick de mäktigas ärenden.

– Så länge inte polisväsendet och säkerhetspolisen blir upplösta och återuppbyggda i en transparent process med offentlig översyn, så har vi inget förtroende för reformerna, säger hon.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Frilansjournalisten Maria Hagströms väg mot att skaffa barn på egen hand utgör utgångspunkt för reportageboken där egna reflektioner och möten i lekparken samsas med intervjuer med forskare, donatorer och personer som kommit till genom spermiedonation. Utöver att boken är lättillgänglig och erbjuder översikt över sådant som lagstiftning och dess tillkomst, gläntar den på dörren till en mängd stora frågor om familjebildning och relationer som är relevanta oavsett om man funderar på att skaffa barn på egen hand eller inte.

I vissa fall ger resonemangen uttryck för en individualistisk och hypereffektiv syn på förhållanden, där de rationaliseras bort eftersom det gör det enklare att slippa konflikter och gemensamma beslut, och där risken för osäkerhet och smärta som varannan vecka-lösningar och jobbiga uppbrott kan ge upphov till, helt kan elimineras. Men lika ofta finns de nära relationerna på andra ställen; personerna som intervjuats berättar om att söka den utvidgade familjen och om att tvingas lära sig be om hjälp och vara beroende av andra än den närmaste familjen, vilket ofta öppnar nya dörrar för kollektivitet. Vänner, andra självstående föräldrar och släktingar blir viktiga. Här kan också nämnas hur vårdens syn på vad som är familj ställer till det; för att skaffa barn själv kontrolleras att man har ett starkt socialt nätverk, men vissa regioner realiserar kravet på att inte vara i en relation genom att undersöka att man inte är skriven på samma adress som någon annan, vilket försämrar möjligheterna att ha andra människor nära i vardagen.

Stundvis önskar jag att boken skulle gå djupare in i de resonemang den öppnar – ibland lämnas de så hastigt att tilltalet nästan verkar förenklande. Jag hade till exempel önskat att Hagström vågat gå in mer i hur rätten till assisterad befruktning för ensamstående ändå utmanar bilden av hur en familj ser ut, i stället för att vifta bort den potentiellt intressanta frågan med att männen förstås alltid kommer att behövas. Samma sak gäller avsnittet som ställer frågan om varför det ses som viktigt med utseendemässig matchning och vad det gör när priviligerade människor skaffar barn som liknar dem själva. Men kanske blir det någon annans uppgift att utveckla och gräva djupare i – sådant finns det också mer av i Josefin Oleviks bok Den befriade familjen från 2016. Självstående erbjuder perspektiv på det barnskaffande som sker på egen hand, vilket är nog så viktigt.

Okategoriserade 31 maj, 2023

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Berömd. På en demonstration mot Erdogan och Nato i Stockholm den 21 januari skymtades den omtalade dockan. Foto: Christine Olsson/TT.

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Ledare 31 maj, 2023

Sverige borde ha råd med mjölk till barn

I Köping tvingas kommunen dra ned på mjölken för barn i skola och förskola. Foto: Hasse Holmberg/TT.

De brutala nedskärningarna som vi ser över hela landet är bara en försmak. Smärtgränsen måste vara nådd snart.

Det knakar överallt och gör dessutom ont.

I ett hårt och utdraget förlopp plågas hushållen fortfarande under inflationen när kostnaderna fortsätter att öka. Nu står välfärden på tur – inflationen och räntorna innebär en katastrof för kommunernas och regionernas ekonomi. Under våren har SKR krävt besked om krisstöd från regeringen i hopp om att kunna freda kommuners och regioners budgetarbete inför 2024. Man har förgäves påpekat att den exceptionella situationen kräver extra tillskott och att fungerande välfärdsinstitutioner behöver ekonomisk stabilitet och förutsägbarhet för att kunna fungera på ett adekvat sätt.

Något besked från regeringen har dock inte kommit. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) tycks snarare sätta en ära i att vara så undflyende som möjligt. I fredags meddelade hon via TT att hon ”följer frågan och återkommer med höstbudgeten”.

Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid.

Själv förväntar jag mig inga mirakel. Elisabeth Svantessons prestationer hittills är inte imponerande. Vi har i dagsläget EU:s sämsta tillväxt. Vi har en uppseendeväckande passiv finanspolitik utan några som helst krisinsatser. Därtill har vi en åtstramningspolitik som hotar att kväva landets ekonomi ytterligare under en nedgång. Förutom skattesänkningar som inflationsförsäkrar höginkomsttagares inkomster står regeringen handfallen.

Under tiden tvingas grundskolan i Göteborg kapa 500 tjänster. Från södra Sverige larmar sex regiontoppar, moderater såväl som socialdemokrater, om en kommande vårdkris. Flera av landets sjukhus går mot underskott och fyra av fem kommuner har inte kunnat räkna upp budgeten i takt med inflationen. 2024 kommer bli ett hårt år, men det börjar redan nu.

I Köping sker det ofattbara när kommunen tvingas dra in mjölken för förskolebarn och skolbarn för att klara budgeten. Mjölken är viktig för att få i sig viktiga näringsämnen, särskilt för mindre barn som äter mindre mängder mat vid måltiderna. Många äter dagens nyttigaste mål just i förskolan och skolan. Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid. Inte ens det verkar Sverige klara av.

Välfärden är redan kraftigt eftersatt efter en lång tid av underfinansiering där skattesänkningar och subventioner har prioriterats framför social infrastruktur, av borgerliga såväl som av socialdemokratiskt ledda regeringar. Hur den kommer att se ut efter ytterligare ett ekonomiskt stålbad går knappt att föreställa sig.

I ett mail till Aftonbladet skriver Elisabeth Svantesson: ”Jag kommer inte att lämna kommuner och regioner i sticket.” Det låter inkännande, men i själva verket knakar det och gör ont i samhällskroppen. Så ont att en rad olika yrkesgrupper börjar värna om sina intressen. Här ryms bland annat Sveriges Lärares nationellt uppmärksammade demonstrationer mot nedskärningar i skolan.

Frågan är om trycket kan bli så hårt att det knakar och gör ont även i regeringen. Jag hoppas det.

Laila Vianden
Ledarskribent i Flamman.laila.vianden@flamman.se
Okategoriserade 30 maj, 2023

”SD-bögar” klipps om efter hot mot dragqueens

Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.
Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.

Arbetet med den nya dokumentärserien ”SD-bögar” har kantats av utmaningar. Stockholm Pride ställde inte upp på att bli intervjuade och i sista stund klipptes serien om, efter hotelser mot dragqueens.

Med sin nya dokumentärserie ”SD-bögar” hoppas SVT belysa en allt mer framträdande grupp av homosexuella sverigedemokrater. Under arbetet med programmet har journalisten Erik Galli intervjuat sverigedemokratiska väljare, politiker och debattörer.

­– Med tanke på den misstro som många sverigedemokrater har för journalister och SVT blev jag förvånad över att det var just Stockholm Pride som avböjde att ställa upp på en intervju, säger Erik Galli till Flamman.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Krönika/Kultur 30 maj, 2023

Ilja Kabakov 1932–2023. Postsovjets viktigaste konstnär har gått ur tiden. Foto: Marty Lederhandler/Ap.

Ilja Kabakov såg Sovjets misslyckande som ett exempel på fallna utopier – kapitalismen inkluderat.

I helgen avled konstnären Ilja Kabakov, 89 år gammal. Med sina spöklika iscensättningar av solkiga kommunistiskt dekorerade officiella rum, satte han ljuset på de auktoritära systemens självdestruerande natur. Hans konst skrivs in i historien som den postsovjetiska världens paradigmskifte, kanske den egentliga starten för den postmoderna installationen.

Som konststudent minns jag väl hans verk Jag finns här på utställningen Revir på Kulturhuset i Stockholm 1994. På den tiden drevs Kulturhuset av en arbetsgrupp av medelålders kvinnliga curatorer och medan Moderna Museet precis som i dag favoriserar mer oförargliga anglosaxiska konstnärer, spanade sådana som Elisabet Haglund och Sissi Nilsson in konstens mer oväntade och vibrerande nervcentra. Jag finns här bestod av en installation, ett rum som med några få attribut framkallade det så kallade ”röda hörnet” – den partilokal som fanns på varje företag och institution i Sovjet. En ideologisk inrättning där det pampigt röda ersatts av smutsbrunt och trasiga glödlampor som signalerar att festen är över.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Ledare 29 maj, 2023

Strategiska stämningar – högerns nya vapen mot pressfriheten

Torypartiet och Italiens bröder är två av många europeiska högerpartier som försvarat ”slapps”, strategiska stämningar för att motverka granskningar. Foto: Alberto Pezzali/AP.

Stämningar mot journalister har blivit en vanlig metod för att tysta granskningar. Men samtidigt som både Mathias Wåg och Bianca Meyer utsätts för metoden i Sverige, så försöker våra EU-representanter urvattna unionens försök att bemöta den.

Förra veckan hölls rättegången mot Mathias Wåg. Vänsterjournalisten, som bland annat har belönats med Guldspaden, stäms för grovt förtal för att 2018 ha beskrivit högerextremisten Dan Lindberg som ”en av Sveriges ökändaste dömda nazister” på Twitter. Detta som kommentar på en artikel i högerextrema Nya Tider, som kräver svar från Expressens dåvarande chefredaktör Thomas Mattsson, och där Lindberg beskrivs som ”journalist”.

Relevant information när någon anklagas för att smita undan ”granskning”, kan tyckas.

Samtidigt pågår ett liknande fall där högerextremisten Nick Alinia har stämt Bianca Meyer för ett januariavsnitt av hennes podd Unge Meyers lidande, med titeln ”Att håna en nazistpyssling”. Där kallar medpoddaren Jonatan Unge honom för ”nassepyssling”, med hänvisning till Alinias extremism i längd och åsikter.

Bakom båda stämningarna står den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som kallar sig själv ”Förtalsombudsmannen”. Då det i båda fallen handlar om 20 000 kronor – en summa som lätt kan kampanjas ihop – motiveras stämningarna knappast av pengar. Troligen inte heller om den skada som individerna har lidit, med tanke på att de själva har mångfaldigat spridningen av denna bortglömda tweet och månadens nyord ”nazistpyssling”.

I stället handlar det om att göra det svårare att prata explicit om extremhögern, och därmed även att granska den. Poängen är inte ens att vinna, utan att göra försvararen – och i förlängningen oss alla – för rädd och trött för att upprätthålla sina granskningar.

Internationellt kallas denna strategi för slapp eller strategiska rättegångar mot allmänhetens deltagande (”strategic lawsuits against public participation”). Den har på senare år blivit ett viktigt verktyg i händerna på alla som vill undvika granskning, i synnerhet kriminella nätverk och högerregeringar.

Den 1 juni hördes vittnesmålet från stjärnjournalisten Roberto Saviano, som har stämts av Italiens tidigare inrikesminister Matteo Salvini som han – även det på Twitter 2018 – har kallat ”ministern för den kriminella underjorden”. I november stod han också inför rätta för att ha kallat premiärminister Georgia Meloni och hennes vice Salvini för ”jävlar” (bastardi) på grund av deras uttalanden om migranter, och en tredje tvist gäller hans beskrivning av kulturministern Gennaro Sangiuliano som en ”medioker journalist och Putins levnadstecknare”.

Det finns många exempel bland Moderaternas systerpartier i Europa, som grekiska Ny Demokratis förföljelse av den holländska journalisten Ingeborg Beugel för hennes rapporter om hur landet behandlar flyktingar. Storbritannien har under Torypartiet blivit ett europeiskt centrum för ”slappar”, som inkluderar oligarken Roman Abramovitjs stämning av journalisten Catherin Belton för hennes bok Putins krets (Bonniers, 2021) och det kazakiska gruvbolaget ENRC:s stämning mot journalisten Tom Burgis för hans bok om ”smutsiga pengar”. Båda journalister vann sina mål, men till priset av mycket tid och pengar. Ändå stoppade Torypartiet i november en lagändring som skulle göra det svårare att tysta granskningar via domstolarna. Metoden är använd sedan länge av högerpartier i Polen, Ungern och Slovenien.

Den 27 april 2022 tog EU fram ett direktivförslag för att motverka dessa attacker mot pressfriheten, till applåder från bland annat organisationen Case (”Coalition against slapps in Europe”). Sverige har som ordförandeland varit ansvarigt för att ta fram ett kompromissförslag. Hur regeringen har agerat? Du vet redan svaret.

Som tidningen Journalisten har rapporterat menar Case att det svenska förslaget är ”självdestruktivt, går tvärtemot syftet med direktivet och undergräver dess andemening.” Enligt organisationen är lagen så urvattnad att den endast täcker en tiondel av de 570 slapp-målen som identifierats, förlorar sin avskräckande effekt då skadeståndsklausulen tagits bort, samt definierar ”ogrundade” påståenden så snävt att lagen blir oanvändbar.

Det ligger en stark symbolik i att Unesco utser den svenska tryckfrihetsförordningen till världsminne samma år som Sverige tappar en placering i det pressfrihetsindex som sammanställs av Reportrar utan gränser. Detta sedan riksdagen i januari röstade igenom den ”spionlag” som ska försvåra för granskningar som kan skada Sveriges förhållande till andra länder. Bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot.

Att Tidölaget – känt för att förespråka ”journalistrugby” mot reportrar – skulle ta hoten på allvar är knappast troligt. Snarare lär detta bli ännu ett område där Sverige en gång i tiden excellerade, men där de senaste årtiondenas högergir har gjort oss till medelmåttor.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Kultur 29 maj, 2023

Vem blir smalast och snyggast?

"Flickdjur" är danska Cecilie Linds åttonde bok. Foto: Laerke Posselt.

I “Flickdjur” är besattheten av att inte äta en fråga om kontroll, (auto)erotik och att göra sig tom och mottaglig för andras drömmar.

”Vem vill inte knulla en tjej på femton” säger en man i Flickdjur. Och det räcker att se på hur dagens reklam kapitaliserar på och sexualiserar ungdom för att instämma. Sällan har skönhetsideal varit så närvarande, tillgängliga och inflytelserika. Genom att leka med och omfamna klyschor skriver Cecilie Lind utmanande om flickskap, ätstörning och barns sexualitet.

Cecilie Lind (f. 1991) debuterade 2010 och har sedan dess gett ut åtta böcker. Flickdjur, översatt från danska av Jonas Rasmussen, är en 176 sidor lång roman med formen av en långdikt, i betydelsen att styckena är oregelbundna i sin längd: ibland är de en sida, men i de flesta fall är de några rader korta. Linds språk är starkt poetiskt och späckat med dramatiska övergångar och bilder ur flickdjurens universum – en värld bestående av päls, sidenklänningar och rosor.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Utrikes 27 maj, 2023

Här står klimatförändringarna folket upp till halsen

På Bulacans gator är klimatförändringarna en del av vardagen. Foto: Jonas Sjöstedt.

Ständiga regnstormar tvingar invånarna i filippinska Bulacan att vada i vatten. Nu kräver de förändring – men emot sig har de stora kapitalintressen. Jonas Sjöstedt rapporterar från klimatförändringarnas frontlinje.

Det är eftermiddag, vattnet stiger sakta och täcker allt fler gator i Bulacan strax norr om Manila. Vattnet svämmar över stadens gator nästan alla eftermiddagar. Har det regnat mycket eller om tidvattnet är högt så att havsvattnet tränger in blir det ännu värre.

I det smutsiga vattnet flyter sopor. En hund står och äter ur en kastad blöja. Flugorna surrar i luften. Folk vadar genom det smutsiga vattnet.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Nyheter 26 maj, 2023

Vänstern behöver en kommunistisk horisont

Lisa Jonasson, "Spelrum" (Collage av pappersklipp och trä, 2021). Foto: Nora Bencivenni.

En vänster som slutar tänka bortom kapitalismen blir konservativ, skrämd och kan enbart föreställa sig framtiden i form av dystopier. I den tredje delen av Flammans utopiserie letar Mathias Wåg efter de frön till ett annat samhälle som kapitalismen sår överallt.

Vi älskar våra dystopier. Vi frossar i nyheter om förfallet, trots att det skrämmer oss. Våra partier tävlar om vem som kan måla upp mörkast framtidsscenario och mobilisera hämndkänslor mot utpekade syndabockar som beskylls för katastrofen. På våra sociala medier lyfts det mest upprörande innehållet fram av algoritmerna. Vår populärkultur översvämmas av berättelser om undergången och postapokalypsen, den ödelagda jorden där zombierna eller mördarmaskinerna driver runt. Dystopierna har vi överallt, utopierna ser vi ingenstans.

En av Sveriges radios populäraste poddar är P3 Dystopia, som nu är inne på sitt femte år. P3 Dystopia är ”podden om allt som går åt helvete”, om ”saker som står på spel” och ”vår tids stora ödesfrågor”. Avsnitten handlar om olika större katastrofscenarier som klimatförstörelse, krig, svält, pandemier, regnskogsskövlingar och gigantiska vulkanutbrott. Men den levererar också dystopiska skildringar av mer vardagliga fenomen, som det slitsamma lönearbetet, influerare, hälsoindustrin, ungas klimatångest, tappad framtidstro, drogbekämpning, identitetspolitik och reklam. Programmet tar tendenser som finns i dag och driver dem till sin spets, ser hur de skulle kunna utvecklas till framtida katastrofer om de fortsätter på samma bana som nu. Dramatiserade scenarier blandas med kommentarer från forskare och filosofer, som vrider och vänder på hotbilderna.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Rörelsen 26 maj, 2023

Släta inte över problemen med islamism

Imamen i Stockholms moské Mahmoud Khalfi är ”stolt” över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet. Foto: Jessica Gow/TT.

Yasmine Abdullahi skriver i en ledare i Flamman nummer 19 om Jimmie Åkesson, SD och islamhat. Hennes artikel är starkt vinklad och måste bemötas, då det faktum att det finns islamhat och att muslimer ofta diskrimineras i det svenska samhället bara är en del av problematiken kring islam i Sverige. Att SD är ett osympatiskt främlingsfientligt parti gör inte islamisterna och deras politik mera sympatisk.

Muslimska brödraskapet, som mer än andra varit ideologiska inspiratörer och format islams agenda hos oss, anser sig vara talesmän för ett av Gud inspirerat perfekt samhällssystem. Detta står följaktligen över allting och kan inte kritiseras. Muslimska brödraskapet är mot sekulär lagstiftning och anser att lagarna i ett samhälle ska härledas ur sharia. Islam utgår från Koranen och den så kallade heliga seden, sunna. Denna grundläggande hållning innebär att Muslimska brödraskapet är i opposition till de sekulära värderingar som råder i Västvärlden inom bland annat kvinnors rättigheter, yttrandefrihet, hbtq-rättigheter och religionsfrihet för alla.

Givet är att social sammanhållning och integration blir svåra att genomföra, då sådana trossatser styr tanke och handling.

Imamen i Stockholms moské Mahmoud Khalfi förklarar i DN att han är stolt över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet. Det säger allt om hans livssyn. Någon revolt mot denna totalitära övertygelse har inte märkts bland andra ledande svenska muslimer.

Muslimska Brödrarskapet grundades 1928 men fick vind i seglen och spred sina läror med framgång först i och med den iranska revolutionen 1979, som radikaliserat islam. Kortkort och annan lätt klädsel försvann efterhand i stora delar av den muslimska världen. Slöjan, hijab, blev uniform för anständiga kvinnor.

Den europeiska vänster, som en gång kämpade solidariskt med den spanska arbetarklassen mot francofascismen, lyfte inte ett finger då deras kamrater som stött ayatollah Khomeini, blev förföljda och mördade tillsammans med kurder. Islamofascismen segrade och sitter alltjämt kvar vid makten. Hur kan Yasmine Abdullahi kritisera motstånd mot slöjan som förtryckande religiöst förbud, då hon vet vad som hänt de kämpande kvinnorna i Iran?

När ska sanningen börja få genomslag i alla kretsar i Sverige? Det är bittert att erkänna strukturella misstag, men någonstans måste det börja. Inte minst för de muslimers skull som bara vill vara ifred och sköta sin relation till Gud på egen hand.

Yasmine Abdullahi svarar direkt:

Hej Ullmar,

Det är intressant att du fokuserar på islamism, när min text handlar om islamofobin. Inte en gång uttrycker jag stöd för odemokratiska ideologier. Jag undrar också varifrån du får att muslimer i Sverige skulle efterleva det muslimska brödraskapets linje. Det kanske kommer som en överraskning, men studier visar att majoriteten av svenska muslimer inte är medlemmar i något samfund.

Jag är inte emot att Sverige undersöker vad som föder extrema tankesätt. Men man behöver för den skull inte avfärda ett av de största problemen som Sverige har – nämligen den växande islamofobin.

Yasmine Abdullahi