Utrikes 04 augusti, 2022

Kazakstans vänster obducerar en misslyckad revolution

I början av året skakades Kazakstan av våldsamma oroligheter, med landets största stad, Almaty, som epicentrum. Hos progressiva och vänsteraktivister i staden som Flamman har träffat lämnade händelserna en blandning av chock, hopp och misstro efter sig.

– Till en början var stämningen glädjefull, vi var överlyckliga. Folk tog fredligt över gatorna och allting var bra – men glädjen varade inte länge, minns Gulzada Serzjan, när hon tänker tillbaka till den 4 januari.

Det var dagen då protesterna mot bränsleprisökningar, som hade börjat vid årsskiftet i de oljeproducerande västra delarna av Kazakstan, nådde huvudstaden Almaty. Tystlåtna Gulzada Serzjan har varit politiskt aktiv i många år och är medgrundare till det queerfeministiska initiativet Feminita. Hennes kamrat och medgrundare heter Zjanar Sekerbajeva – en amatörstyrkelyftare med pigga ögon och munter röst.

För de två var protestvågens initiala yttringar en framgångsupplevelse, även på ett personligt plan: protestparollen ”Sjall, ket!”, som ekade genom gatorna denna kväll, var nämligen deras verk. Orden betyder ungefär ”Avgå, gubben!”, och det var de två feministerna som hade myntat frasen under en manifestation 2014. Landet regerades då av den åldrande presidenten Nursultan Nazarbajev och direkt kritik mot hans patriarkala styre tolererades ej.

– Man fick inte yttra hans namn, så vi använde i stället ordet gubbe, och alla som kan kazakiska förstod direkt vem det syftade på. Folk fastnade för det, det gjordes memes och diktades sånger, säger Gulzada Serzjan.

2019 bestämde sig Nazarbajev slutligen för att avgå, och lämnade över makten till landets nuvarande president, Kasym-Zjomart Tokajev. Men att ”gubben” och hans familj fortsatte att hålla i tyglarna bakom kulisserna var en öppen hemlighet. I januari 2022 blev ett av huvudkraven i protesterna att han skulle lämna ifrån sig makten på riktigt. De enorma intäkterna som landets olje-, gas-, och gruvnäring hade levererat under Nazerbajevs nästan 30-åriga styre hade gjort en liten klick runt honom ofantligt rik, men knappt gynnat den breda befolkningen. En avreglering som trädde i kraft vid årsskiftet och ledde till en dramatisk prisökning på fordonsbränsle fick bägaren att rinna över. Bland demonstranterna som började ta över gator och torg under årets första dagar, kände många att Nazarbajevs slutgiltiga avsättning var nödvändig för en mer rättvis utveckling.

– Hela Kazakstan ropade att gubben skulle avgå. Jag såg till och med en och annan äldre man som skrek vårt feministiska slagord.

Men på de till en början fredliga demonstrationerna följde en vecka av våldsamheter. President Tokajev utropade undantagstillstånd, internet blockerades och ryska trupper kallades in för att hjälpa till att återställa ordningen.

Samtliga som Flamman talat med, liksom många oberoende kommentatorer menar att de spontana protesterna inom kort tid hade kapats av krafter inuti själva makteliten. Enligt den mest etablerade teorin ska det ha varit medlemmar ur expresidentens familj som orkestrerade den våldsamma eskaleringen i hopp om att försvaga efterträdaren Tokajev och återställa sin egen klans position i makttoppen.

Efter initiala enstaka sammandrabbningar den 4 januari mellan polisen och vad ögonvittnen beskriver som vanliga människor ska säkerhetsstyrkorna enligt flera som Flamman talat med nästan helt ha försvunnit från Almaty under en tid, varpå andra, till synes organiserade grupper plundrade och ödelade ett flertal kommersiella och strategiska mål, såsom flygplatsen, statliga byggnader och vissa butiker. Enligt flera som Flamman talat med skulle faktumet att säkerhetsstyrkorna övergav staden, och att plundringarna inte var slumpartade, utan riktade sig mot företag tillhörande vissa men inte andra falanger inom eliten, vara ett indicium på att eskaleringen hade provocerats fram från högre ort. Då det saknas en oberoende utredning är det dock svårt att bedöma vad som verkligen skedde exakt.

När säkerhetsstyrkorna väl kom tillbaka gjorde de i alla fall det med full, dödlig kraft, utan att skilja på plundrare, demonstranter eller förbipasserande. Officiellt talas det om runt 200 dödsoffer, men det har ännu inte lagts fram någon detaljerad redogörelse, och regimkritiker menar att den verkliga siffran kan vara mycket högre.

– Det var första gången i mitt liv jag hörde ljudet av kulor, flygandes genom luften, berättar Zjanar Sekerbajev, och ger ifrån sig ett visslande ljud: Svisch, svisch! Hon bor i centrala Almaty, och under oroligheterna samlade hon in tomhylsor efter projektilerna som ordningsmakten använde mot befolkningen.

– Jag kände att det var viktigt att bevara spåren, så att de senare inte skulle kunna påstå att det inte hade hänt, förklarar hon.

Det var inte första gången sedan landets självständighet som regimen använde dödligt våld mot medborgarna. Tio år tidigare, i december 2011, hade säkerhetsstyrkor massakrerat strejkande oljearbetare i västkazakiska Zjanaozen. Det var i samma stad som även det senaste upproret tog sin början.

– Zjanaozen har varit ett öppet sår sedan dess, förklarar Gulzada Serzjan.

– Förövarna blev aldrig straffade, utan befordrade. När demonstrationerna i januari spred sig från Zjanaozen till resten av landet var det som att folk också ville visa solidaritet med staden. Det är ett stort trauma som hade behövt redas ut. Men i stället fick vi en upprepning, över hela landet.

Det är ett trauma som numera delas av många Almatybor, även sådana som inte själva for illa under oroligheterna. En av dem är designern Olesija, som vill helst inte uttala sig med hela sitt namn, och som varit engagerad i olika feministiska och vänstergrupper genom åren.

– När man reflekterar över vad som hänt, att människor blev ihjälskjutna på gatorna – det är en skräck som är svår att hantera, man känner sig inte trygg längre, berättar hon.

Dagarna före nyår hade hon sett fram emot öppnandet av ett vegancafé som hon skulle medverka i. I stället satt hon mestadels hemma och hörde smällarna i centrum. Bostaden hon hyrde för tillfället ligger i ett välbärgat område där många av grannarna själva tillhör de lägre skikten av landets elit. Många av dem var skräckslagna av tanken att någon skulle hemsöka dem och vågade inte tända ljus på kvällarna.

– Staden var täckt i en blandning av dimma och rök, det var en obehaglig atmosfär, som någonting ur skräckserien Silent Hill, berättar hon.

Innan upproret helt hade spårat ur och utegångsförbudet införts åkte hon med några kamrater in till centrum för att prata med de mestadels unga män ur förorterna som ockuperade torget där.

– Det var vanligt folk. En kille sade att han saknade jobb, att hans familj var skuldsatt och att han inte visste hur han skulle klara sig. Det var ett spontant arbetaruppror utan ledning.

För Olesija och hennes kamrater medförde januaridagarna även smärtsamma insikter om vänsterns maktlöshet.

– Vi förstod att vi trots alla samtal vi haft inom våra vänsterkretsar genom åren och alla försök till organisering, inte visste hur vi skulle agera när denna revolutionära situation plötsligt uppstod. Det fanns ingen vänsterkraft som kunde träda fram.

Det är en besvikelse som delas av Olzjas Kozjamet. Innan han började jobba heltid i ett ”tråkigt copywriter-jobb” för några år sedan, var han aktiv i en liten socialistisk aktivistgrupp. Han tänker snabbt, pratar ännu snabbare och säger att en positiv sidoeffekt av utegångsförbudet och internetblockaden i januari var att han för första gången på länge fann tid att läsa böcker. Enligt honom beror vänstersvängens verkningslöshet bland annat på språkbarriären. De flesta vänsteraktivister, oavsett om de är etniska kazaker som han själv, eller ryssar som Olesija, har storstadsbakgrund och talar därför mest ryska, medan arbetarklassen i västra Kazakstans oljeområden och storstädernas förorter talar främst kazakiska.

– Så länge vi inte kan prata med folk i ställen som Zjanaozen på kazakiska, så existerar vi inte för dem, menar han.

Lite hopp finner han dock i det faktum att inte bara landets marginaliserade vänster, utan även den härskande klassen är dysfunktionell.

– Min främsta slutsats efter januari är att den i Kazakstan rådande postsovjetiska kapitalismen inte fungerar, ens utifrån systemets egna premisser. Inom den härskande klassens anatomi är konflikter och kuppförsök förprogrammerade, menar han.

Faktumet att Nazarbajevklanen trodde sig kunna rida protestvågen och återta makten från hans efterträdare, medan folket i själva verket ville bli kvitt expresidentens kvarvarande inflytande, visar enligt Olzjas Kozjamet att eliten förstår stämningarna i det egna landet.

– Diktaturen är ineffektiv och klarar inte ens att ordna en maktöverlämning utan en våldsam kris.

Enligt honom gäller samma problematik även nu, när Tokajev befäst sin position som landets härskare, alla hans löften om förändring till trots. Bland annat lät Tokajev i början av juni genomföra en folkomröstning om förändringar i konstitutionen, som formellt begränsar presidentens makt och stärker demokratin. Men kritiker som Olzjas Kozjamet är inte övertygade.

– Det är bara retorik. Han gör i princip som Nazarbajev, men är smartare och tillåter viss symbolisk förändring, menar han.

Det är en slutsats som även delas av Dmitrij Mazorenko, journalist vid den oberoende kazakiska nyhetsportalen Vlast. Under undantagstillståndets internetblockad blev han en spindel i nätet, och jobbade oavbrutet via telefonsamtal och sms, som fortfarande delvis fungerade, med att samla in och verifiera nyheter. Även han är skeptisk vad gäller presidentens prat om reformer.

– Retoriken har förändrats, men inte så mycket annat, säger han.

Han medger att han i sin yrkesvardag har känt av vissa positiva tendenser till förändring.

– Vi har börjat få officiella svar oftare, när vi vänder oss till myndigheter med frågor. Parallellt har statliga medier börjat bevaka vissa protestaktioner, något som tidigare inte varit tillåtet, säger han.

Samtidigt präglas landets styre även av kontinuitet, särskilt vad gäller den ekonomiska och sociala orättvisa som låg till grund för januariprotesterna.

– När eliten väl tar sig an sociala frågor präglas det i regel av nyliberala undertoner. Folkets välstånd sägs då säkras bäst genom meritokrati, företagande, mindre statlig inblandning och sänkta skatter.

Ett område där regimens och folket intressen numera delvis sammanfaller, menar han, är intressant nog relationen till Ryssland. De ryska truppernas insats i Kazakstan i januari var enligt Dmitrij Mazorenko främst en inrikespolitisk, snarare än en geopolitisk händelse.

– Ryssland agerade bara som mediatör i en postsovjetisk, elitintern konflikt, nästan som en privat säkerhetsfirma. Men det väntades förstås få geopolitiska konsekvenser, då Tokajev nu verkade stå i skuld till Putin, säger Dmitrij Mazorenko.

Med tanke på detta har president Tokajev hållit en förvånansvärt självständig kurs i respons till Rysslands allt mer öppet imperialistiska agerande. Kort efter det ryska anfallet på Ukraina tillät myndigheterna exempelvis en stor manifestation mot kriget i Almaty, och Tokajev har betonat att Ukrainas territoriella integritet bör respekteras.

Hur mycket demokratisk substans det verkligen finns i det ”nya Kazakstan” som Tokajev utlovat, återstår att se. Bland Almatys progressiva aktivister råder en blandning av ambivalens och skepsis. Designern Olesija är till exempel glad att regimen i januarioroligheternas kölvatten åtminstone inte inledde den repressiva åtstramning som många hade fruktat, utan, till skillnad från exempelvis Ryssland, i varje fall vill ge sken av framsteg. Men förtroendet för landets styrande är hos de flesta ytterst begränsat. För queerfeministen Zjanar Sekerbajeva krävs det mer radikala steg, framför allt vad gäller säkerhetsorganen, som hon menar var delaktiga i att protesterna kapades av de våldsamma provokatörer som gick de mäktigas ärenden.

– Så länge inte polisväsendet och säkerhetspolisen blir upplösta och återuppbyggda i en transparent process med offentlig översyn, så har vi inget förtroende för reformerna, säger hon.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Nyheter 05 december, 2023

Veckan som gått

Foto: AP.

Låt Flamman sammanfatta veckans nyheter.

41 gruvarbetare räddas från en kollapsad tunnel i Himalaya, där de varit instängda sedan den 12 november. Efter att maskinerna som skulle assistera vid räddningen lagt av tvingades man använda den riskfyllda metoden råtthålsbrytning, där arbetarna manuellt fick gräva sig ut de sista rasmassorna genom ett kryptrångt hål.

Firoz Qureshi, en gruvarbetare med ansiktet fullt av vitt damm, säger till Reuters: ”Det var ett svårt uppdrag, men för oss är ingenting svårt.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Opinion 05 december, 2023

Dör du på jobbet så är det ditt eget fel

I år har 47 arbetare dött i arbetet – ändå vill regeringen spara in på arbetshälsoforskningen. Foto: Mats Schagerström/TT.

Arbetares säkerhet offras när regeringen sparar in på livsviktig forskning. Tydligen är kunskap om hur man räddar arbetares liv ett ”slöseri med skattepengar”.

Den 12 november gick 18-åriga Nova till sitt jobb på LKAB, i tron att det skulle bli en helt vanlig dag. Det blev i stället den sista i hennes liv. När det var dags att gå på rast blev hon påkörd av ett arbetsfordon och avled kort därefter. 

Nyheten fick ovanligt mycket uppmärksamhet. Antagligen för att Nova bara var 18 år, med hela livet framför sig. Det väcker något mänskligt i oss, och vi söker förklaringar bortom slump, otur och den ”mänskliga faktorn”, som arbetsgivare gillar att hänvisa till.

Regeringen verkade däremot oberörd. I stället för att väcka frågan om hur dödsolyckorna på arbetsplatser kan förhindras gick den samma vecka fram med ett förslag av motsatt karaktär. Tio myndigheter skulle bli till fem – och bland annat ska Arbetsmiljöverket och Myndigheten för arbetsmiljökunskap slås ihop. I Svenska Dagbladet (13/11) motiverade finansminister Elisabeth Svantesson och civilminister Erik Slottner beslutet med att statsförvaltningen skulle ”koncentrera sig på sin kärnuppgift”, och att man ville ”stoppa slöseriet med skattemedel”.

Synen på arbetares säkerhet som ”slöseri med skattemedel” känns igen från Fredrik Reinfeldts tid. Bland det första den regeringen gjorde var nämligen att lägga ner Arbetsmiljöinstitutet, som bedrev världsledande forskning om ohälsa i arbetslivet. Man fortsatte med drakoniska nedskärningar på Arbetsmiljöverket.

När regeringen Kristersson tillträdde var det med samma mål i kikaren. Först skar man ner ytterligare på Arbetsmiljöverket. Nu ska ytterligare en myndighet rymmas inom samma ramar. Men det är varken möjligt, eller regeringens ambition att båda verksamheterna ska rymmas där. I praktiken innebär ”hopslagningen” att Myndigheten för arbetsmiljökunskap läggs ner.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas.

Konsekvenserna kommer att bli förödande för det systematiska arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna, som är avgörande för säkerheten. Varje olycksfall går nämligen att undvika, om man vet vad man ska leta efter och hur riskerna kan förebyggas. Arbetslivsforskningen spelar en nyckelroll i att ta fram den kunskapen.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas. Men den enda gången som regeringen verkar bry sig om arbetsmiljön är när den kan kopplas till kodordet ”kriminalitet”. Och den enda kriminalitet som erkänns när det har med arbetsmiljö att göra är så kallad ”arbetslivskriminalitet”. Den kännetecknas av ljusskygga aktörer som exploaterar migrantarbetare under ofta slavliknande villkor. 

Problemet är nog så viktigt att hantera, med regeringens uppsåt är knappast omsorg om de mest utsatta. Snarare är det ett led i dess ”hårdare tag”-strategi, som tar fokus från girigheten i samhällets toppskikt. En girighet som absolut inte vill spilla potentiella vinster på tidsödande och kostsamt arbete med riskbedömningar, skyddsronder och säkerhetsåtgärder. I stället har den allt att vinna på att olyckor som hade kunnat undvikas betraktas som konsekvenser av ”den mänskliga faktorn”.

Med andra ord: om du dör, är det ditt eget problem.

Åtminstone är det inte statens.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 04 december, 2023

Räkfrossans moder

”Searching for my inner Elvis in a post Elvis society” öppnar på Bonniers konsthall den 5 december. Foto: Pär Fredin.

Bonnier-stipendiaten är den första textilhantverkaren som fått utmärkelsen. Med manisk briljans syr Maja Fredin upp en dekadent splatterskräckis där skrattet fastnar som räkskal i halsen.

97, 98, 99… 101 handflatestora rosa räkor i glansig, rosabeige textil ligger framför mig i en kartong. Precis som den äkta varan i delidisken känns de vått sträva att ta i, med sprött skal som utlovar något mjukare därunder. När jag vänder på dem avslöjas gömmor av en blänkande rom av pärlor. Det är konstnären Maja Fredins kräftdjur och hon har sytt dem alla för hand, färgat in polyesterjersey, broderat och experimenterat fram den rätta konsistensen för att med maximal realistisk effekt arrangera en bombastisk räkfrossa. Snart öppnar utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm Searching for my inner Elvis in a post Elvis society. Vi kommer strax tillbaka till Elvis.

Maja Fredin är född 1992 i Uppsala och växte upp nära sin textilhantverkstokiga mormor, som introducerade henne till alla gammeldags hemslöjdstekniker och hjälpte henne att massproducera eleganta plagg till barbiedockorna. Hemmapysslet utvecklade sig till ett livskall och efter tio år av diverse utbildningar inklusive Konstfacks textilprogram kunde hon kalla sig färdig konsthantverkare – och blev utnämnd till årets Maria Bonnier Dahlin-stipendiat, den av de finaste utmärkelserna som en ung konstnär kan få i Sverige, som sällan ges till en textilare. Ingen i juryn hade hört hennes namn tidigare och det var hennes vältaliga ansökan som fick experterna att tänka om. ”Genom multidisciplinära verk i form av scenografier och installationer utforskar hon ämnen som överkonsumtion, beroendeproblematik och dysmorfofobi”, stod det i pressmeddelandet bland annat. I priset ingår en utställning och det är den som börjar nästa onsdag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika 04 december, 2023

John Hassler presenterar sin nya klimatutredning, som han själv inte var ”imponerad” av. Foto: Mikaela Landeström/TT.

Hur blev Tyskland världsledande på solenergi, Danmark på vindkraft och Norge Europaetta på elbilar? Alla är exempel på där staten haft en ledande roll för att påverka teknikutvecklingen. I Sverige skulle parallellen möjligen kunna dras till kärnkraften, som utvecklades under 1970-talet som en följd av tydlig statlig politik.

Annars har det i Sverige snarare rått konsensus kring att teknik- och energisatsningar måste vara teknikneutrala. Grundtanken med teknikneutrala system är att politikerna endast ska ange villkoren och marknaden sedan bestämma tekniken. Den tidigare amerikanska presidenten George W. Bush sammanfattade synsättet 2008 med att ”staten inte bör utse vinnare och förlorare i denna marknad under utveckling”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 02 december, 2023

Opera är soundtracket till ett samhälle som faller samman

Kan man komma närmare en beskrivning av tidsandan? ”Askungen” på Folkoperan. Foto: Carl Thorborg.

I tider av krig och auktoritarianism borde vi begära det som är till synes mest onödigt av allt: sopraner åt folket!

Rosa tårta, bubbel och tyll, och så kilovis med glitter på det. De slippriga systrarna, den fyllsjuka pappa, den kärlekskranke prinsen och den drulliga betjänten. Alla är samlade på scen i andra akten i Rossinis 1800-talsopera Askungen, som närmar sig klimax i balscenen under höstens uppsättning på Folkoperan. Vem är den okända, maskerade skönheten med de enorma platåskorna? När ska prinsen förstå att den vinglande blondinen är samma tjej som nyss städade trapphuset, och hur kommer de bortskämda styvsystrarna att reagera när de inser att loppet är kört?

Rossinis komiska opera innehåller allt en proppmätt nobless kunde förvänta sig av underhållning under den italo-napoleonska eran. Inga dra-åt-helvete-känslor á la wagnersk etnomysticism eller pucciniskt suicidala damer. Bara situationshumor, en massa snubblande och en oändlig följd av kvittrande koloraturer – en röstteknik som operasångare använder för att dekorera en melodi, något som sker in absurdum i den egentligen inte särskilt musikaliskt nyskapande konstformen. Krusiduller och överdåd specialskrivna för de skickligaste sopranerna och tenorerna. Vad är egentligen det här för eskapism, och vad har en sådan barnslig och otidsenlig saga med vår gravallvarliga samtid att göra?

Jag dras med av den musikaliska glädjen och kommer på mig själv med att regrediera och villigt ge efter för ett genuint engagemang i den lyckliga upplösningen. Samtidigt inser jag att regissören Nora Nilsson varit ute efter något mer somd som tränger upp till ytan, något mörkare. Julia Przedmojskas överdådiga scenografi och uppskruvade tempo är helt klart ute efter något annat, outtalat. Jo, visst är det en oförblommerad bild av samtiden som tränger fram i slutscenens uppställning, med ett enormt pysande, uppblåst knallrosa hoppslott i centrum, och en grisfest som gått totalt överstyr och är på väg mot sin avgrund?

I en samtid där en prisad miljökämpe får en Hitlermustasch påklistrad av en anrik dagstidning, när Jimmie Åkesson till tonerna av nazistrock uppmanar till rivande av moskéer, då skolpengar går till investeringar i Saudiarabien och nödlarm från vetenskapen av den svenska miljöministern avfärdas med ”en nypa salt” – då är få konstnärliga uttryck mer lämpade att fånga ett tillstånd i full färd med att implodera. Det enda mer effektfulla än en undergångskomedi så är det en undergångskomedi med höga c och vibrato.

En operabiljett kostar mellan 500 och 1  200 kronor. Ändå tillhör de flesta scenarbetare prekariatet, med osäkra för att inte säga obefintliga anställningar. Ett fält som borgerliga kommunpolitiker städar bort i sina budgetar med samma reflex som om det vore brödsmulor på ett tangentbord. Pandemin knäckte många karriärer och de skenande hyrorna och pressen på hushållen gör inte saken bättre. Särskilt som konstformen är den minst sossiga så har den inte heller värnats vänsterifrån. Men en uppsättning av det här slaget, med fingret på pulsen, visar att här finns mer att hämta än gemene socialist kan tro.

Med ekonomisk depression, samhällets tilltagande militarisering och allt fler krig i omvärlden låter kanske den glamorösa operavärldens rop på hjälp ynkligt. Men jag tror att det som förnuftet säger att vi behöver minst av allt just nu mycket väl kan vara vägen till räddning. Det är därför vi behöver begära rätten till mer opera åt folket. Inget mindre än det.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 02 december, 2023

För Israel – mot Tyskland

I Tyskland är delar av den autonoma vänstern starkt proisraelisk. Foto: Fabian Steffens/imago.

Världen över har vänstern organiserat sig i stöd för palestinierna. Men i Tyskland har en inflytelserik del av vänstern slutit upp på Israels sida – och vill avskaffa den tyska staten. Flamman träffar den ”antityska” vänstern.

I Leipzig fladdrar den antifascistiska AFA-fanan framför ett hav av blåvita Israelflaggor. ”Kamp mot antisemitismen! Ned med Tyskland – leve sionismen!” lyder ett av slagorden på de lappar som de cirka 600 svartklädda demonstranterna håller i händerna. Aktivisterna tillhör den ”antityska” antideutsch-rörelsen, en marginell grupp inom den tyska autonoma vänstern som sedan 1990-talet uttryckt starkt stöd för Israel, samtidigt som de förespråkar en nedmontering av den tyska nationalstaten.

I Tyskland har Palestinarörelsen under de senaste två månaderna utsatts för hård repression från staten: under ett par veckor rådde ett totalt förbud mot demonstrationer till stöd för Palestina, och i mitten av oktober förklarades den propalestinska ramsan ”Från floden till havet” lika straffbar att yttra som ”Sieg heil”. Antirasistiska organisationer har fått indragna bidrag, inklusive judiska Israelkritiska rörelser. Möten och framträdanden i landet med internationella vänsterprofiler som Bernie Sanders och Jeremy Corbyn har avbokats med hänvisning till deras tidigare uttalanden i frågan. I en artikel i Der Spiegel misstänkliggjordes även Greta Thunbergs rörelse Fridays for future nyligen som antisemitisk.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 01 december, 2023

Varje dikt som en klar pärla

Ada Limón (född 1976) utnämndes 2022 till landets första U.S. Poet Laureate med latinamerikanskt ursprung. Foto: Anya Lorenzo.

USA-hyllade Ada Limón expanderar det lilla till det kosmiska. Från det ofödda barnet till det globala massutdöendet.

Vem ska minnas mig när jag är död? Kommer någon sörja vid min grav? Två frågor vars existentiella ångest alla känt. De med barn, och de utan.

Bärandet skildrar dödsångesten hos en kvinna som inte kan få barn. Men upplevelsen överstiger den individuella kroppen. De tusentals flyktingar som dör till följd av samtida migrationspolitik; det pågående massutdöendet av såväl språk som växt- och djurarter. Ångesten är kollektiv. I Ada Limóns diktsamling slår den ofrivilliga barnlösheten upp en port till en tidlös och allomfattande smärta över alltings försvinnande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 01 december, 2023

Vill Vänsterpartiet stryka socialismen?

Nejlikan har varit en symbol för socialismen i över hundra år. Foto: Wikimedia.

Vänsterpartiet har presenterat sitt förslag till nytt partiprogram. Det avspeglar partiets utveckling de senaste åren väl.

I det nu gällande programmet förekommer ordet socialism 44 gånger, i förslaget fem. Visst kan man hävda att etiketter inte spelar roll – ett program måste ju kunna moderniseras också språkligt. Men här avlövas begreppet socialism allt konkret innehåll.

”Att slå in på en socialistisk väg framåt handlar om att organisera arbetet på bättre sätt, för att bygga ett samhälle där vi kan leva friare liv”, heter det. Och längre på den vägen än till intet förpliktande formuleringar, som ökat statligt ägande inom finanssektorn, är man inte beredd att gå. Nooshi Dadgostar ska hädanefter slippa svara på besvärliga frågor om banksocialisering.

Det är uppenbart att ett syfte med programmet är att försöka fylla det tomrum som socialdemokraterna skapat på sin färd högerut.

Vänstern är i dag mer tillbakapressad än någonsin, samhällsklyftorna vidare, kapitalet mäktigare och de nuvarande maktstrukturerna oförmögna att lösa klimatkatastrofen. Är då inte hoppet om en utveckling mot att i grunden ”omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse” – som det länge hette i det socialdemokratiska programmet – viktigare än någonsin?

Det är uppenbart att ett syfte med programmet är att försöka fylla det tomrum som socialdemokraterna skapat på sin färd högerut.

Ja, Vänsterpartiet vill gärna framställa sig som den svenska modellens främsta försvarare. Man blickar gärna tillbaka till 1970-talet, när en reformvänlig socialdemokrati under trycket  av en djup samhällsradikalisering skapade en välfärdsstat, unik i sin omfattning och till stora delar befriad från marknadskrafterna.

Men det som saknas är förståelsen för den avgörande roll det socialistiska perspektivet spelade för denna utveckling.

Socialism blev plötsligt något mer än bara ett ord i högtidstal – också för socialdemokratin. SSU antog ett program för socialistisk ekonomi, där makt och ägande skulle överföras från privatkapitalet till folkvalda organ, fackföreningar och kooperationen. Kvinnoförbundet krävde att bostadsproduktionen skulle socialiseras. Broderskapsrörelsen förespråkade en ekologisk socialism som krossade kapitalismen.

Och som kronan på verket ställde sig LO, under klang och jubel, bakom kravet på löntagarfonder, med det uttalade syftet att överföra makten över företagsägare till fackföreningarna.

Ett uttalat socialistiskt perspektiv var sannerligen inget hinder för att bygga världens starkaste välfärdsstat – det var en förutsättning.

Det finns ännu en symbolmättad förändring i programförslaget. I det gamla nämns ”kamp” 44 gånger, i förslaget en. Ord som strejk, demonstrationer eller civil olydnad är helt strukna.

1970-talets reformvåg möjliggjordes i själva verket av ett brott med den svenska modell som härskat i 30 år

I stället introduceras ett helt nytt ord, ”förhandlingsstyrka”. Det förekommer 20 gånger, gärna kopplat till elliptiska formuleringar som ”ju tryggare och friare vi är, desto mer förhandlingsstyrka har vi.” Det är ett uppenbart försök att knyta an till den svenska modellens tradition av att lösa samhällsmotsättningar med fredliga förhandlingar

Men 1970-talets reformvåg möjliggjordes i själva verket av ett brott med den svenska modell som härskat i 30 år. Den långa perioden av arbetsfred bröts genom en våg av vilda strejker. Demonstrationer var legio, civil olydnad ett hedersord. De politiska kvinnoförbunden, nöjde sig inte längre med att lobba med tröga män, eller förhandla i slutna utskottsrum, utan förenade sig med Grupp 8 i mäktiga demonstrationer för daghemsutbyggnad och kvinnofrid.

LO lämnade förhandlingsbordet och fordrade lagstiftning för att avskaffa arbetsgivarnas oinskränkta makt att leda och fördela arbetet, drev igenom LAS och en ny arbetsmiljölag och krävde att regeringen genomförde löntagarfonder. 

Om det framlagda förslaget antas kommer vi för första gången sedan arbetarrörelsens barndom sakna ett parti som öppet verkar för att ersätta kapitalismens makt med ett socialistiskt samhälle byggt på de arbetandes självorganisering.

Är det verkligen vad svensk vänster behöver i dag?

Ledare 30 november, 2023

Socialdemokratiskt ryggsmisk leder inte till himlen

Träsnitt av två socialdemokrater från Nürnbergkrönikan, 1493. Foto: Wikimedia.

Med ekonomiska svångremmar och migrationspolitisk självspäkning försöker Socialdemokraterna göra bot inför väljarna. Men de enda som kommer att tacka dem är Sverigedemokraterna.

1349 anlände digerdöden till Tysk-romerska riket, och från stad till stad – Mainz, Köln, Limburg – vandrade flagellanterna för att be om syndernas förlåtelse. De heliga självpryglarna bar röda kors och piskade sig på ryggen framför kyrkorna medan de sjöng: Tretten herzu wer busen will/So flihen wir die heisse hell. (”Häng med, den som vill straffas/Så flyr vi det heta helvetet”).

Limburgkrönikan från 1617 är en eldig sidoläsning till Socialdemokraternas nya rapport ”Framväxten av parallellsamhällen”, som ska ligga till grund för reformåtgärder som presenteras i vår. ”Jag är kritisk både mot mig själv och mitt eget parti”, säger riksdagsledamoten Lawen Redar till Aftonbladet (27/11). Rappen är riktade mot partiets tidigare öppna migrationspolitik.

”2000-talets omfattande invandring har inte varit dimensionerad utifrån de materiella, kulturella eller språkliga förutsättningarna”, enligt rapporten, som slår fast att den ”största samhällsförändringen under 2000-talet i Sverige är den förändrade demografin på grund av invandringen.”

När det gäller finanspolitiken framstår Magdalena Andersson som mer dogmatisk än Ebba Busch.

Visst erkänner rapporten behovet av sociala satsningar, men det har vi också hört förr. Givetvis har Sverige också förutsättningarna att integrera våra nya invånare. Sådana ambitioner spelar dock ingen roll så länge vi medvetet svälter ekonomin: sedan 1990-talet har Sverige styrts av en åtstramningspolitik helt i flagellanternas anda. Till och med språkdräkten var av kristet snitt: ”Den som är satt i skuld är inte fri”, förklarade Göran Persson, och fick budgetsaneringen att framstå som den enda vägen till omvändelse.

Medan socialdemokraterna fortsätter predika nyliberalismens evangelium är det i stället Ebba Busch som besvarar vänsterns böner om en omvälvning av Sveriges finanspolitik – och öppnar för ett statligt investeringsprogram för järnvägar, vägar, bostäder och välfärd. Att detta i sammanhanget radikala förslag presenteras av en högerregering, och inte den socialdemokratiska oppositionen, säger allt om hur marinerad dagens socialdemokrati är i 1990-talets åstramningsdogmer. När det gäller finanspolitiken framstår Magdalena Andersson som mer dogmatisk än Ebba Busch.

Liknande strategier ser vi i land efter land, och resultaten borde få socialdemokraterna att kallsvettas. I nästa nummer av Flamman publicerar vi en lång analys av det turkiska valet av Halil Karaveli. Han visar hur Kemal Kilicdaroglu, ledare för det socialdemokratiska oppositionspartiet CHP, försökte besegra Erdogan genom att flirta med den konservativa högern. Löftena inkluderade att utvisa alla syriska flyktingar inom ett år och behålla de 54 fängslade kurdiska borgmästarna i sina celler. Samtidigt spelade han ned skillnaderna i ekonomisk politik, med argumentet att högern ”också vill hjälpa de fattiga”. Valresultatet är tydligt: trots – eller just på grund av – anpassningen vann Erdogan överlägset.

Väljarna verkar inte vilja hänga med i tåget av kringresande flagellanter, som med svångrem och piska ber om barmhärtighet.

I Nederländerna har socialdemokratin imploderat på ett liknande sätt, efter att ha misslyckats med att opponera sig mot mittenhögern och Mark Ruttes nyliberala ekonomiska politik och i stället hakat på den främlingsfientliga retoriken. Som två nederländska skribenter påpekar i Jacobin bildade partiet i stället en mittenkoalition med honom mellan 2012 och 2019, och blev därmed också medskyldiga till regeringens åtstramningspolitik. Denna dubbla högersväng hjälpte högerpopulisten Geert Wilders att vinna överlägset förra helgen.

Men trots allt detta lever drömmen om ett liknande mittensamarbete kvar även i Sverige. Daniel Färm, politisk redaktör på socialdemokratiska Aktuellt i politiken, föreslog precis att Moderaterna skulle riva upp Tidöavtalet och samarbeta över blockgränserna ”för Sveriges säkerhets skull” (Di, 28/11).

Att röra sig högerut kring både finanspolitik och migration, samtidigt som man varnar för hur farlig högern är, är en strategi dömd att misslyckas. Socialdemokratin behöver ett eget politiskt projekt. Väljarna verkar inte vilja hänga med i tåget av kringresande flagellanter, som med svångrem och piska ber om barmhärtighet.

De enda som kommer att tacka dem, när domen faller om tre år, är Sverigedemokraterna.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 30 november, 2023

Ida Gabrielsson: ”Regeringen lägger bördan på hushållen”

Foto: Mikaela Landeström/TT.

Som ny ekonomisk-politisk talesperson för Vänsterpartiet vill Ida Gabrielsson lyfta politikens roll i klimatomställningen. ”Om det inte går en buss kan man inte ta den”, säger hon till Flamman.

Under onsdagen meddelade Vänsterpartiet att Ida Gabrielsson blir partiets nya ekonomisk-politiska talesperson när Ali Esbati slutar efter ett och ett halvt år. 

Över telefon berättar Ida Gabrielsson att uppdraget känns roligt och viktigt, särskilt i en tid av ekonomisk recession. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]