Addie Polk, 90 år gammal från Akron i Ohio, ligger på sjukhus, svårt skadad i bröstet och magen. När polisen i fredags kom för att vräka henne från huset banken tagit i beslag sköt hon sig själv med två skott i desperation.
Bolåneinstitutet Fannie Mae, som självt hamnat i så svår kris att det övertagits av staten, har nu efter protester och påtryckningar lösgjort Addie Polk från sina låneskyldigheter.
– Under rådande omständigheter uppfattar vi det som mest lämpligt, säger företaget i en kommentar.
Om Addie Polk har fått symbolisera krisens förlorare, vanliga låntagare och skattebetalare som dels får gå från hem och hus och dels, via skattsedeln, får betala för bankernas och bolåneinstitutens förluster – så symboliseras den andra sidan av ekonomin av de mångmiljardärer som samlat på sig så mycket privat kapital under Bushregimen att de kan låta världsartister som Eric Clapton uppträda privat inför vänner och bekanta i den egna trädgården. Den amerikanske journalisten Thomas Frank har kommenterat dessa superrikas negativa inverkan på produktiviteten. Det är alltså inte bara i utrikespolitiken USA försöker efterlikna, och ofta påminner om, det romerska imperiet.
De rikastes enorma resurser, som till stora delar har plöjts ner i egna hus, inköpta till fantasisummor, har bidragit till spekulationsekonomin. Inte minst vad gäller de ”ständigt stigande” bostadspriserna, där de svindyra fastigheterna ofta dragit med sig prisstegringar på billigare bostäder, som i sin tur övervärderats.
Här har flera bedömare påpekat att dessa pengar kunde gjort bättre nytta någon annanstans, det vill säga att de ofta inte återinvesterats i produktionen, och att den enorma ojämlikheten därmed faktiskt bidragit till krisen. Med en jämnare fördelning av de ekonomiska resurserna hade mer av konsumenternas pengar spenderats i den reella ekonomin och mindre i den spekulativa handeln med förväntningar, vare sig det gäller på bostadsmarknaden eller på börsen.
Utrikespolitiskt försvagar krisen naturligtvis USA. För det är ju inte bara gemene man och bolåneinstituten som är skuldsatta i dagens USA. Landet självt är det också, med världens största utlandsskuld.
Stora delar av USA ägs idag av utländska långivare, alltifrån rika saudiska oljemagnater till kinesiska statliga företag. Vad som skulle hända med USA:s ekonomi om flera av dessa långivare samtidigt krävde in sina pengar är ett intressant tankeexperiment.
Helt klart är dock att USA:s satsning på en enorm krigsindustri och militär makt måste ses också i den aspekten.
Som Tyskland finansminister Peer Steinbruck, till USA:s förtret, har påpekat, så bär Washington ansvaret för krisen och det kommer att ge kännbara konsekvenser.
– USA kommer att förlora sin ställning som supermakt inom det finansiella systemet. Världens finansiella system kommer att bli multipolärt.
Kommentatorn Max Elbaum citerar i War Times en officiell underrättelserapport till USA:s regering som varnar kommande presidentskap för ”en stadig nedgång i USA:s dominans under kommande decennier”. I rapporten slås också fast att den enda del av USA:s världsdominans som kommer att bestå, militär makt, kommer att bli ”den minst viktiga” tillgången i framtiden.
Elbaum citerar också Immanuel Wallerstein och hans analys av Georgien-kriget som en enorm förlust för USA. Frankrikes och Rysslands avtal slöts i princip helt utan USA:s hjälp och Ryssland fick igenom i princip allt vad de ville utan att USA kunde påverka något alls.
Nu rasar inte bara USA:s ekonomi utan också den ekonomiska modell där marknaden skulle lämnas i fred. När nu bankerna sålt dessa giftiga lån till varandra och värden för 700 miljarder gått upp i rök är det då inte rimligast att låta bankerna falla, och ta smällen själva?
De flesta vänsteranalytiker världen över verkar här ense om att det är en dålig idé. Ett sådant agerande riskerar kasta folk ner i extrem fattigdom som i förlängning kan leda till krig och fascism. Återstår då att ta ställning för vilken typ av ”paket” som ska sättas in för att rädda bankerna och vem som ska betala.
William Greider påminner i The Nation om de klassiska keynesianska principerna för New Deal. Dels de viktiga kvarlevorna från det historiska New Deal som president Theodor Roosevelt instiftade efter den förra stora krisen, 1930-talets depression, och dels vikten av ett nytt New Deal.
”Bara government (ung. politiken, staten) kan få pengarna att röra sig igen”, citerar han skaparna av det förra New Deal. ”Ingen annan sektor är intresserad eller kapabel att få ihop finansieringen”.
Enligt Greider kan staten under en djup kris låna pengar från folk som är för rädda för att konsumera och institutioner som är för rädda att låna ut pengar och sedan ”pumpa in pengarna” i reell ekonomisk aktivitet. Den kan bevilja billiga lån om bankerna vägrar. Den kan lösa lån eller mildra återbetalningarna för människor om det får dem att kunna stanna i sina hus och komma tillbaka i arbete.
Men också Marx är på väg tillbaka i den ekonomiska debatten. I bloggosfären påminner till exempel Petter Nilsson på Dagenskonflikt.se om den gamla marxistiska teorin om profitkvotens fallande tendens. ”Problemet är att profitkvoten sakta men säkert tickat nedåt sen början av 1970-talet och att nyliberalerna har hållit uppe tron och konsumtionen genom kortsiktiga lösningar. Sedan 1980 har vi sett en utveckling där den nominella globala BNP-tillväxten halkat efter finanskapitalet (det s.k. private financial stocks), från ett läge där de 1980 var ungefär lika stora till 2006 då finanskapitalet är tre och en halv gånger större /…/”, skriver han och påpekar att när tillväxten stagnerar och profitkvoten faller hålls konsumtionen uppe på konstgjord väg ”genom krediter och skuldsättning”.
Det är den bubblan som nu spruckit.
