De blev som de andra.

En av dem erkänner till slut att hon tröttnade på tjejer. Inte konstigt, kvinnor tjänar mindre än män och lesbiska relationer rör sig framåt i en hemskt trög takt. Först genom vattna växter-stadiet, sedan passa katter-stadiet och, slutligen, virka tillsammans-stadiet. De heterosexuella fyra faserna är kanske inte roligare men går helt enkelt fortare.

Min väninna är inte ensam i att ledsna. Just nu verkar alla hopplöst trötta på kvinnor, särskilt på dem som präglade 2010-talet. Beyoncé, Linnéa Claeson, Cissi Wallin och Annie Lööf har blivit pinsamma reliker vi helst inte vill veta av. Ebba Busch? Snart borta efter tio år i rampljuset. När det stod klart att Kamala Harris skulle bli den andra kvinnan i USA som förlorade ett presidentval mot Trump, vilket var uppenbart redan från början, gick förhoppningarna i stället till den mer folkliga gubben Tim Walz och hans raka puckar. Tjejchefen är lika död som hennes högmidjade byxor.

Manspsykosen sprider sig också nedåt i åldrarna.

I stället förförs vi av manlighetens förbjudna lockelse. Jag ska inte ljuga – som vare sig incel eller sojapojke ¹ blir jag lite smickrad av uppmärksamheten. Efter ett decennium av vegetarianism äter jag kött igen och den som besöker Friskis & Svettis Skanstull kan några gånger i veckan se mig, en kille med yvigt hår och Ozempic-midjemått, marginellt längre än statsministern, försöka lyfta vikten av två kulturmän. När min flickvän och jag tidigare i år såg om Vita huset var det enda som kändes fräscht i den annars lite förlegade tv-serien presidenten, landsfadern Jed Bartlet. En progressiv gubbe med katolsk moral kändes friskt. Det var socialism utan feminism.

Och det var väl okej att gilla om man någonstans i grunden också är feminist? Inte på ett identitetsplan, men värderingsmässigt.

Som ung under de stormiga åren i slutet på 2010-talet kändes det lite vederkvickande att bryta mot reglerna äldre generationer hade ställt upp. Det skulle flirtas med hemmafruideal och åldersskillnader, cancellerade komiker skulle rentvås och sunkiga personligheter omvärderas som mediala rebeller. Ord som progressiv och feminism blev något genanta symboler för vänsterns bristande inflytande, nästan synonyma med borgerlighet och nyliberalism.

Lika piggt kändes det att hylla figurer som Horace Engdahl och Stig Larsson. Men de står inte i opposition i dag. Den tidigare har, som Klas Östergren påpekar i Söndagsintervjun i P1, nylanserat sig som ”mysfabror” så framgångsrikt att folk glömt bort vad krisen i Svenska Akademien egentligen handlade om (våldtäkt), medan den senare är föremål för antologier och låter sig intervjuas av halvunga med fingret på samhällspulsen – däribland jag.

Allt detta är fortfarande eggande. Men det är inte längre avantgarde.

Nu rehabiliteras heterosexuella män i horder. IT-snubbar efterlyser ”maskulin energi”, men vanligt folk är precis lika skyldiga. Medelålders kvinnor törstar efter fotbollspappan Ted Lasso i Apple tv-serien med samma namn eller, om de ser sig själva som mer frisläppta, dansaren i Miranda Julys nya roman Alla fyra som byter berättarens tampong.

Manspsykosen sprider sig också nedåt i åldrarna. I DN hyllar Lisa Magnusson den gamle murveln Staffan Heimerson, känd för en yngre generation för sitt vittnesmål om hur hans livsglädje försämrats efter metoo, som den friskaste fläkten i landet, och med en aningen krystad motvillighet välkomnar Lykke Eder Ekman den tafsande kulturmannen i SvD. Alla älskar män i dag, och de som inte gör det fascineras åtminstone av dem. Stämningen fångas av Lyra Ekström Lindbäck – före detta lesbisk – i hennes post-metoo-roman Moral, när hon låter sin jagberättare suga av sin äldre professor, och en av sina två huvudfigurer i den splitternya Genom delning förlova sig med en NPC-artad ² snubbe.

Det var därför inte konstigt att Christopher Wollter väntade sig publikens kärlek när han kom ut som en så kallad sexmissbrukare. Precis som många män före honom, från Jan Myrdal till Karl-Ove Knausgård, följde han manus och avlade sin bekännelse. Tyvärr begick han ett ödesdigert misstag: han ångrade sig. Om Wollter bara stått upp för sina 80–90 otroheter hade han i stället tagits emot som något av det coolaste man kan vara i dag – en plågad, problematisk man, en mindre begåvad Mikael Persbrandt.

Sedan många svin jagades bort från offentligheten efter metoo har andra män flyttat fram sina positioner. Möjligen är det en fråga om låga förväntningar: om alla män är kassa – varför inte nöja sig med de män som finns? De som blev kvar fick större utrymme och mer bekräftelse. Ni ser vart det här är på väg. Heteromannens återkomst gäller inte enbart för genier och andra missförstådda män, utan rehabiliteringen sträcker sig efter varje man som någonsin gjort ett snedsteg – hela vägen ned till den minsta medelmåttan.

Samhället har blivit manstillvänt igen. Den halvironiska livsstilskonservatismen som kändes punkig i några korta år kring kring slutet av 2010-talet har blivit majoritetskultur, sanktionerad från högsta instans. Det finns inga reella hinder mot att leva ”traditionellt” manligt eller kvinnligt längre, inga barrikader med feminister som hävdar problematik eller tolkningsföreträde (i stället häcklas de i slarvigt AI-genererade partiledartal). Att bli hemmafru när regeringens linje är att fler barn måste födas är knappast punk. Som bäst är det normcore.

1. En mjukiskille
2. Engelsk tv-spelsreferens till ”icke spelbar figur”: en alldaglig, banal person.