Nyheter/Utrikes 16 april, 2021

Kina och USA i stormaktskamp om kapitalismens ledarroll

Sanktionskriget mellan Väst och Kina tyder på att USA inte har förändrat sin inställning till Kina sedan Joe Bidens tillträde. Men snarare än ett nytt kallt krig bör de frusna relationerna förstås som den senaste ronden i den tävling om ledar­tröjan som har präglat kapitalismen sedan dess födsel.

När Hillary Clinton som nytillträdd amerikansk utrikesminister träffade sin ryske kollega Sergej Lavrov i mars 2009 hade hon med sig en stor röd låtsasknapp med ordet ”reset” på. Tanken var att de två utrikesministrarna tillsammans skulle trycka på den symboliska knappen och därmed återställa de rysk-amerikanska relationerna, som hade blivit lidande under George W. Bushs presidentskap. Någon vidare förbättring blev det knappast – fem år senare hade Barack Obama infört de första sanktionerna mot landet – men den symboliska viljan till avspänning gick inte att ta miste på.

Det var upplagt för en liknande omstart mellan USA och dess nya huvudrival Kina, när delegationer från de två länderna möttes i staden Anchorage i Alaska i slutet av mars. Det var det första officiella mötet mellan supermakterna sedan Joe Bidens tillträde som president. Många väntade sig därför att relationerna som nått bottennivåer under Donald Trumps presidentskap skulle tina upp. Så blev inte fallet. Det informella mötet urartade snabbt när Kinas utrikeschef Yang Jiechi anklagade USA:s utrikesminister Antony Blinken för att tala med en respektlös ton, efter att denne inlett mötet med att räkna upp ett antal frågor som USA ser som problem hos Kina. En av dem var behandlingen av den muslimska uigur-­minoriteten i Xinjiang-­provinsen, där omkring en miljon uigurer beräknas utföra tvångsarbete i läger.

Relationerna försämrades ytterligare när USA, i en koordinerad åtgärd tillsammans med EU, Storbritannien och Kanada, tre dagar senare införde sanktioner mot Kina med anledning av just situationen i Xinjiang. Bland annat belades fyra högt uppsatta kinesiska tjänstemän med kopplingar till interneringsläger i provinsen med inreseförbud och fick sina utländska tillgångar frysta. Det var första gången på årtionden som Väst inför sanktioner mot Kina.

Kina svarade direkt med att införa långt hårdare sanktioner mot tio européer, varav fem Europaparlamentariker från de största partigrupperna. Två europeiska och två amerikanska akademiker inkluderades också. Dessutom lanserade regeringen en bojkottkampanj mot vissa västerländska företag som har uttalat sig negativt om Xinjiang, inklusive svenska H&M. De följande veckorna har kinesiskt stridsflyg också vid upprepade tillfällen flugit in i Taiwans luftrum, samtidigt som marinen har förstärkt sin närvaro i omstridda delar av Sydkinesiska havet.

Det faktum att politiken gentemot Kina knappast har förändrats efter maktskiftet i USA antyder att det råder konsensus i det politiska etablissemanget om att landet är USA:s huvudsakliga rival. Men den amerikansk-­kinesiska rivaliteten har inte samma existentiella dimension som den med Sovjetunionen. Snarare påminner den om den ekonomiska kampen om den världsekonomiska ledartröjan med Storbritannien för över ett århundrade sedan.

Enligt den franske historikern Fernand Braudel har kapitalismen utvecklats i faser som dominerats av ett enskilt handelscentrum eller nation. Enligt detta synsätt, som senare inspirerade marxistiska historiker som Giovanni Arrighi, har serien av ledande makter som avlöst varandra sett ut ungefär på följande sätt: Genua, Venedig, Antwerpen, Amsterdam, Stor­britannien, USA. Det mesta tyder på att Kina, som fram till för några år sedan hade en årlig BNP-tillväxt på över tio procent i över 40 års tid och vars BNP väntas bli större än USA:s under detta århundrade, snart kommer att fogas till den listan.

Sådana avlösningar har ofta präglats av konflikter, till exempel handels­krigen mellan England och Nederländerna på 1600- och 1700-talet. Undantaget är de kulturellt närstående Storbritannien och USA, även om USA:s ekonomiska uppgång kring sekel­skiftet ledde till en närmast apokalyptisk retorik om brittisk ekonomisk och kulturell ”nedgång” i det tidigare maktcentrumet. I detta längre perspektiv – inom historieforskningen kallat longue durée (ungefär ”de långa tidslinjerna”) – är det knappast förvånande att USA föredrar konflikt framför avspänning med Kina, oavsett vem som sitter i Vita huset, eftersom det kan bidra till att skjuta upp det oundvikliga ödet några årtionden. Denna vilja till konflikt förstärks dessutom av att den ekonomiska rivaliteten kompletteras av en ideologisk dimension.

Donald Trump kritiserade under valrörelsen regelbundet Biden för att inte vara tillräckligt hård mot Kina. Till mångas förvåning svarade Biden med att lägga sig till med en om möjligt ännu aggressivare retorik än Trump mot landet. En förklaring till detta är enligt Jean-Pierre Cabestan, som är professor i statsvetenskap vid Hongkongs Baptistuniversitet och expert på Kinas utrikespolitik, det faktum att Kina inte bara utmanar USA om positionen som ekonomisk ledare, utan även står för en annan samhälls­modell.

– Joe Biden sade det öppet under valrörelsen förra året, även om många kritiserade honom för det: USA kommer inte att låta det kommunistiska Kina ta positionen som världens ledande supermakt ifrån dem. Den ideologiska aspekten är viktig, för om USA och Kina hade delat samma värderingar hade de stått varandra närmare och USA hade då varit benäget att dela ledarskapet med Kina, ungefär som när de själva ersatte Storbritannien som maktcentrum för över ett sekel sedan. Men det är uppenbarligen inte fallet, säger han till Flamman.

Även om Kina i praktiken är ett statskapitalistiskt snarare än ett kommunistiskt land i dag finns det uppenbarligen för många områden där de kinesiska värderingarna ses som oförenliga med amerikanska eller västerländska sådana. Inte minst vad gäller religionsfriheten, som satts på undantag i Xinjiang.

I det sammanhanget kan de relativt svaga sanktionerna från USA och dess allierade framstå som förvånande. För EU:s del är det logiskt att man inte vill bestraffa Kina hårdare än vad man gör: handelsförbindelserna har helt enkelt blivit för viktiga. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har till exempel förbjudit sina medarbetare att använda ordet rival i hänvisning till Kina. Ett faktum som gör saken ännu känsligare är att EU så sent som i december slöt det nya handelsavtalet Comprehensive Agreement on Investment (CAI) med Kina. Många europeiska politiker oroas nu över att sanktionerna ska leda till att Kina överger avtalet.

– CAI-avtalet förklarar varför sanktionerna var så begränsade och noggrant riktade, i förhållande till hur grova brotten mot de mänskliga rättigheterna är i Xinjiang. Det är de hårda motsanktionerna från Kina som gör att ratificeringen av avtalet nu sätts på spel, i synnerhet det faktum att sanktionerna inte bara riktas mot erkända akademiska institutioner utan även mot europeiska parlamentsledamöter och tjänstemän. På de villkoren är det svårt att se hur Europaparlamentet ska kunna rösta för CAI-avtalet, säger Jean-Pierre Cabestan.

Men om EU har anledning att inte söka en allt för våldsam konflikt med Kina är det inte nödvändigtvis fallet med USA. Så varför motsvarar sanktionerna inte Bidens och det amerikanska politiska etablissemangets retorik? Sébastien Colin, som är docent vid Nationella institutet för studiet av asiatiska språk och civilisationer i Paris, menar att detta visar på vilket sätt Bidens strategi trots allt skiljer sig från hans föregångares.

– Biden är redo att diskutera med Kina i frågor som rör handel. Men vad gäller mänskliga rättigheter och det militära inflytandet på grannländerna är relationerna fortfarande väldigt spända. Ett av Bidens vapen är att mobilisera USA:s allierade för att bilda en gemensam front i stället för att ensam inlåta sig på en konfrontation med Kina, säger han.

Faktum kvarstår att en stor del av amerikanska företags produktion äger rum i Kina. Allt fler amerikanska politiker, inklusive Donald Trump, har därför på senare tid argumenterat för att USA bör ”frikoppla” (decouple) sig från Kina ekonomiskt. Men enligt en rapport från den amerikanska handels­kammaren från februari skulle USA:s bruttonationalprodukt gå miste om så mycket som 500 miljarder dollar om landets investeringar i Kina halverades. Den president som är beredd att ta ett sådant steg lär få svårt att bli omvald. Likväl slår rapporten fast att en ”decoupling”-process redan är igång och att den i det långa loppet är ofrånkomlig.

Jean-Pierre Cabestan tror att Biden kommer att fokusera på fyra saker för att begränsa Kinas politiska inflytande och ekonomiska framsteg.
– Han kommer att begränsa överföringen av nya teknologier till kinesiska företag, behålla försprånget i militär kapacitet, begränsa den kinesiska arméns aktiviteter i Sydkinesiska havet och det taiwanesiska sundet, och förstärka relationerna med sina asiatiska allierade.

Ur kinesiskt perspektiv är synen på de senaste månadernas händelser, föga förvånande, en annan. Det faktum att det kinesiska svaret var så mycket hårdare än de västerländska sanktionerna har förvånat många. Men enligt Sébastien Colin finns det historiska orsaker till det.

– Själva principen med sanktioner ses på ett annorlunda sätt i Kina. Sist västerländska länder införde sådana mot Kina var efter massakern på Himmelska fridens torg 1989. De sanktionerna var hårda. I dag är de mycket svagare, men det är fortfarande symboliskt viktigt. Det är därför som Kina svarar så våldsamt, säger han.

Jean-Pierre Cabestan menar i sin tur att det hårda kinesiska svaret beror på flera saker, inte minst det faktum att Kina i dag redan ser sig som en supermakt och därför måste bete sig som en sådan.
– För det första väntade sig Kina inte några sanktioner från Europa, trots att man hade kunnat förutse dem med tanke på sanktionerna mot Ryssland och de allt mer chockerande avslöjandena om lägren i Xinjiang. Så sent som två veckor tidigare sade EU:s representant i Hongkong till mig att EU aldrig kommer att inför sanktioner mot Kina. För det andra lider Kina i dag av hybris, eftersom de ser sig som oangripliga, förutom av USA. En tredje anledning är att Kina i egenskap av stormakt känner sig nödgad att reagera dubbelt så starkt, för att undvika nya sanktioner.

Sedan Xi Jinping tillträdde som president 2013 har Kina intagit en allt mer självsäker och aggressiv roll på världsscenen. Hans hårda linje i utrikespolitiken har gett fraktionen runt honom smeknamnet ”vargkrigarna”, som sedan 2015 också är namnet på en framgångsrik kinesisk actionfilmserie. 2019 blev ”wolf warrior diplomacy”, för att beteckna Kinas utrikespolitiska beteende, ett allmänt känt begrepp, något som den statskontrollerade tidningen Global Times ömsom beskriver som rasistiskt, och ömsom använder med stolthet. Den kinesiska arméns allt mer aggressiva uppträdande i Sydkinesiska havet, vid den indiska gränsen, i Hongkong och mot Taiwan, samt de allt hätskare uttalandena från ambassadörer och utrikespolitiska representanter runtom i världen är ett resultat av denna politik.

Men enligt Sébastien Colin beror Kinas hållning även på att den kinesiska regeringen är känslig för den inhemska folkopinionen, som ofta driver den mot en mer konfrontativ politik.
– Mycket av Kommunistpartiets legitimitet vilar på dess förmåga att försvara landets gränser. Folkopinionen vill inte att Kina ska visa sig svagt mot sina rivaler. Det förklarar varför Kina intar en allt större roll på den internationella scenen, säger han.
En bekräftelse på det är hyllningarna i pressen och på sociala medier som utrikeschefen Yang Jiechi möttes av när delegationen kom hem från Alaska i slutet av mars.

Frågan är dock om Kina har råd med en storskalig konflikt med USA. Landet har knappt några allierade och är i många frågor isolerat. Kinas regering har också tillmötesgått kritiken mot lägren i Xinjiang, bland annat genom att lova att den ska underteckna den Internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention om tvångsarbete – dock utan att säga när det ska ske.

Det sägs visserligen ofta att Kina är en supermakt som inte behöver allierade. Men Sébastien Colin påpekar att Kina samtidigt håller på att bygga upp en inflytelsesfär genom ekonomiska investeringar i utvecklingsländer med infrastrukturprojekt som Den nya sidenvägen, som de också använder i politiska syften. Dessutom leds i dag fyra internationella organisationer av kineser, till exempel FN:s Mat- och jordbruksorganisation FAO, vilket förstärker landets prestige.

Jean-Pierre Cabestan påpekar att Kina är emot allianser av princip men lägger också till att landet faktiskt har två allierade av viss betydelse: Ryssland och Pakistan. Enligt honom är regeringens mål att överleva långsiktigt och försvara landets intressen och garantera hög tillväxt i ett allt mer fientligt internationellt klimat.

– Pekings strategi består i att kringgå det rika Nord genom att etablera goda relationer med utvecklingsländer i Syd, lite på samma sätt som Mao Zedong använde landsbygden mot städerna under inbördeskriget, säger han.

Exakt hur denna strategi kommer att arta sig beror dock på yttre omständigheter, menar han.

– ”Krigsvargarna” runt Xi Jinping står för en aggressiv utrikespolitik medan gruppen runt premiärminister Li Keqiang förespråkar en mer moderat linje. Vilken som vinner i längden beror på hur effektiv Bidens strategi visar sig vara och hur Kinas ekonomi utvecklas. Om tillväxten avstannar och medelinkomsten börjar sjunka kan man vänta sig att Kina antar en mindre konfrontativ linje. Om inte lär regeringen fortsätta på den nuvarande vägen för att tillfredsställa nationalisterna, med en ökad risk för militär konfrontation som följd.

Mycket kan alltså hända. De långa tidslinjernas ekonomiska utveckling är trots allt avhängig oförutsedda händelser och enskilda personers beslut. Förutom i det långa loppet.

Kapitalismens tidigare ledare

[caption id="attachment_224528" align="alignleft" width="300"] Foto: Wikimedia Commons.[/caption]

Enligt historiker som Fernand Braudel har kapitalismen utvecklats i faser, i vilka en enskild stad fungerat som motor och hegemon. Venedig (bilden) tog på 1400-talet över rollen som den ledande makten i det spirande internationella kapitalistiska systemet från grannstaden Genua. Staden avlöstes omkring 1500 av Antwerpen, som i sin tur överlämnade stafettpinnen till Amsterdam i början av 1600-talet. I början av 1700-talet inledde Storbritannien sin långa hegemoni, som understöddes av det faktum att det brittiska pundets värde höll sig stabilt från 1560-talet till 1920-talet. Runt sekelskiftet 1900 förflyttades världskapitalismens centrum till USA. Någon gång under detta århundrade väntas det kommunistiska Kina ta över rollen som kapitalismens nav.

Inrikes/Nyheter 18 september, 2025

Toppmoderat anmäld för hets mot folkgrupp: ”Kallar judar för odjur”

Mattias Karlsson är gruppledare för Moderaterna i riksdagen. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Anmälaren menar att Moderaternas gruppledare Mattias Karlssons beskrivning av en judisk vänstergrupp som ”odjur” är rasistisk – och beskriver anmälan som en symbolisk markering.

I samband med den tysta manifestation som arrangerades av en judisk vänstergrupp mot ett föredrag av en tidigare IDF-officer på det judiska kulturcentret Bajit gick flera politiker ut med hård kritik mot protesten.

Bland dem som fördömde manifestationen fanns utrikesminister Maria Malmer Stenergard och Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson, som båda lyfte fram det faktum att den judiska Hillelskolan delar lokal med Bajit, och att det kan ha funnits elever på plats trots att protesten ägde rum efter skoltid.

Även Moderaternas gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, kritiserade manifestationen i hårda ordalag:

I bilden på X-inlägget ser man tydligt att det är en judisk förening som håller i manifestationen

”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur”, skrev han i ett inlägg som fortfarande ligger uppe på X.

Nu har en polisanmälan lämnats in mot Mattias Karlsson – för hets mot folkgrupp. Bakom den står nätverket Nödrop Gaza, som i ett inlägg på Instagram beskriver hur Karlsson ”kallar judar för odjur”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 september, 2025

Välfärdsstat ut, gigjobb in

Gigekonomin suger in arbetare när välfärdsstaten slutar skydda dem, menar forskaren Petter Törnberg. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Gigekonomins framväxt och nedmonteringen av välfärdsstaten är två sidor av samma mynt, enligt en ny svensk-nederländsk studie. ”De bygger på en sårbar, arbetslös underklass som inte får skydd från någon välfärdsstat”, säger forskaren Juliana Chueri.

”Stoppa gigbolagen i välfärden!” vädjade nyligen trafikpolitikern Kadir Kasirga (S) i tidningen Transportarbetaren. 

Andelen privata leverantörer inom vård och omsorg har ökat överlag de senaste åren, främst under borgerliga regionstyren. Men i våras tog gigekonomin ett helt nytt kliv in på välfärdens arena, när app-taxibolaget Bolt – vars arbetsvillkor kritiserats som ”slavliknande” av chaufförer – vann en upphandling i region Uppsala, för att köra kollektivavtalslösa vårdresor. Kort därefter gjorde närliggande Sigtuna kommun samma sak, och har nu anförtrott Bolt med att köra skolskjuts och färdtjänst – under vad man beskriver som ”kollektivavtalsliknande villkor”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 september, 2025

Svensk kostym, kurdiskt blod

Dansandet har också blivit en väg in i ett politiskt engagemang. Foto: Lisa Mattisson.

En folksång i radion under pandemin fick yrkeschauffören Björn Lindberg att börja dansa kurdisk dans. Nu har han en entusiastisk storpublik från hela världen som följer honom på Tiktok och Instagram.

Ding, ding, ding, ding, tjut, tjuut! På mobilskärmen syns en man i ett enkelt möblerat vardagsrum som rör sig med sirliga rörelser till kurdisk folkmusik. Det hörs på drillarna att det är en glädjedans och zurnan, blåsinstrumentet i låten tutar gällt som en säckpipa på speed. Höfterna rör sig, axlarna vickar och han bröstar upp sig och kastar då och då skälmska blickar mot kameran medan armarna svänger sensuellt. I handen håller han en sjal med den röd-grön-gula kurdiska flaggans färger som han snurrar i takt till rytmernas gung.

Det är bara en sak som sticker ut: den dansande mannen har ljust, rödlätt hår och liknar mest kaviar-Kalles storebror.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 17 september, 2025

Paulina Sokolow: Är församlingen till för oss judar – eller för Israel?

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) och Aron Verständig, ordförande judiska centralrådet vid en minnesstund för 7 oktober-attacken i Israel. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Judar mot judar. Så kan man beskriva det som hände i måndags, när aktionsgruppen Judisk antisionistisk allians genomförde en manifestation framför det judiska kulturcentret Bajit. Detta i protest mot att man bjudit in en tidigare IDF-officer till ett föredrag i samma hus där barn några timmar tidigare suttit vid sina bänkar. Kan man tänka sig en tydligare bild av den avgrundsdjupa sprickan som uppstått inom en av Sveriges minsta minoriteter? 

Hur kunde det bli så här? Det är inget vackert firande av jubileumsåret, då det uppmärksammas att det är 250 år sedan juden Aaron Isaac fick kungens tillåtelse att grunda en judisk församling. Det var så landet blev en – om än inte välkomnande famn – så definitivt en fruktsam jordmån för de första invandrarna att starta affärsrörelser, varav vissa skulle blomstra till dessa dagar och forma svenskt kulturliv. Vill man få en känsla av en sådan mötesplats så går det att besöka Judiska museet i Gamla stan, en undanskymd men interiört vacker byggnad som vittnar om en bit svensk, mångkulturell kosmopolitisk historia. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 september, 2025

Hur kan Sverige kasta iranska feminister rakt in i döden?

Mordet på Mahsa Jina Amini uppmärksammas i Oslo, september 2023. Foto: Javad Parsa/NTB/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag tänder jag ett ljus för den unga iransk-kurdiskan Jina Mahsa Amini. Det är nämligen tre år sedan hon miste livet efter att ha misshandlats av Irans så kallade moralpoliser i Teheran.

Med all rätt väckte mordet ramaskri i hela landet. Hur kan en ung kvinna dödas bara för att hon inte dolt sitt hår tillräckligt väl under slöjan?

Tusentals kvinnor har under årtionden mördats av ayatollornas förtrycksapparat bara för att de velat leva fria liv eller deltagit i protester. Men mordet på Jina tände en unik gnista av motstånd.

Miljontals kvinnor och män gick ut på gatorna i Iran och ropade ”Kvinna, liv, frihet”. Unga kvinnor ryckte av mullornas turbaner. Bilder av Jina bars på demonstrationer från Teheran till Stockholm.

Att hon blev en sådan symbol beror till stor del på de två modiga journalisterna Nilufar Hamedi och Elaheh Mohammedi. 

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen.

De avslöjade vad som hänt och vakade över henne på sjukhuset innan hon dog. En av de sista bilderna, där Jina ligger inför döden under en rutig filt med slangar i munnen och näsan, är outhärdlig.

Och ayatollorna, som i vanliga fall kontrollerar alla medier, blev ursinniga. Strax efter att bilderna på Jina på sjukhussängen spridits över hela världen frihetsberövades de två journalisterna. Hamedi och Mohammedi anklagades för att ha ”spridit propaganda och konspirera mot rikets säkerhet”. Först efter sjutton månader i fängelse och omfattande protester från omvärlden frigavs de.

När jag i dag sörjer Jinas orättfärdiga död är jag ledsen över något annat också. Sverige, en gång känt som en humanitär stormakt, utvisar kvinnorättsaktivister till Iran. Kvinnor som jagas av ayatollorna bara för att de kämpar för sina medsystrars rätt till att välja framtid, kärlekspartner och bestämma över sina kroppar. Det är oacceptabelt.

Låt mig nämna två av dem.

Fereshteh Javani (bilden) kom till Sverige för sex år sedan efter att ha kämpat för kvinnors rättigheter i Iran. Här organiserar hon ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer runt om i landet, samtidigt som hon arbetar och försörjer sig. Hennes kamp mot ayatollorna i Iran är ingen hemlighet eftersom hon också framträtt i bland annat Flamman. Men trots att hon riskerar avrättning i Iran har Migrationsverket beslutat att utvisa henne dit.

En annan kvinna som fortsatt sitt engagemang för både kvinnors och kurders rättigheter i Sverige är Narges Hashemi, som flyttade hit för ett decennium sedan med sin bror Edris. Även hon har organiserat ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer och finns med säkerhet på Teheran-regimens lista över dem som ska straffas.

Läs mer

Ändå insisterar Migrationsverket, på direktiv av Tidö-regeringen, på att hon måste lämna Sverige omedelbart. Och som en kriminell måste hon två gånger i veckan anmäla sig till Migrationsverket i Märsta.

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen. Hur kan vi kasta kvinnorättsaktivister som sökt skydd hos oss tillbaka till sina förtryckare? Har skamlösheten inga gränser?

Nu är jag rädd att jag snart behöver tända fler ljus. För de kvinnorättsaktivister som Sverige utvisar till Iran.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 17 september, 2025

Bjöd in IDF-soldat till Stockholm – detta är Miff

Miff firar Israels självständighetsdag i Oslo – medan demonstranter protesterar mot Miff. Foto: Amanda Pedersen Giske / NTB.

Föreningen Med Israel för fred (Miff) växer snabbt, och har goda kontakter inom skandinavisk politik. Vilka står bakom den norska organisationen, som bjuder in israeliska soldater och extremistiska bosättare till Stockholm?

”Djupt skamligt att demonstrera mot Israel utanför en judisk skola i Sverige. Många judiska barn och familjer känner stor oro och lever med polisbevakning varje dag,” skrev finansminister Elisabeth Svantesson på X om gruppen Judisk antisionistisk allians protest mot den israeliska soldaten Eldar Maiders föreläsning i Stockholm. 

Föredraget hölls på det judiska kulturcentret Bajit, granne med Hillelskolan. Enligt ministern visade demonstranterna ”ingen solidaritet” utan ”passerade ytterligare en skamlös gräns”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 17 september, 2025

Vi känner med Karl-Oskar – men skiter i våra barn

I norska Lofoten snuddar Golfströmmen vid kusten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Samma politiker som diskuterar om perser och kurder kan vara svenskar, rycker på axlarna åt att Norden snart kan vara obeboeligt. Var är solidariteten med nästa generations svenskar?

När min son var fem år gammal kom han ut i köket en sen kväll efter nattning och frågade upprört: ”Men vem var apan?!” Jag förstod ingenting. Han förklarade: ”Pappa är människa, farfar är människa och hans pappa var nog också människa. Så vem var apan egentligen?”

Då förstod jag. Han hade sett den klassiska bildserien av evolutionen, från krum apa till rakryggad homo sapiens. Nu undrade han, helt logiskt, hur långt tillbaka i släkten man måste gå för att hitta den där supercoola apan. Kunde det vara farfars farfar? Han famlade klumpigt efter gränserna för ett biologiskt ”vi”. Var börjar det – och var tar det slut?

Det är en rimlig fråga från ett barn. Mindre rimligt är att svenska makthavare tycks vara lika uppslukade av var vi:et börjar och slutar. Det märks inte minst på diskussionerna om kulturkanon, eller Jessica Stegruds påpekande av det ”talande” i att den diskuterades av en perser och en kurd – det vill säga kulturminister Parisa Liljestrand och socialdemokraten Lawen Redar.

Det svenska historiska vi:et tycks sträcka sig till mitten av 1800-talet, tiden för Utvandrarna-sviten. Karl-Oskars och Kristinas lidande och hopp kan vi än i dag solidarisera oss med. Längre tillbaka än så förvandlas historiska människor till platta figurer som vikingar och trälar, svåra att identifiera sig med. Det påstås att kineser har en levande vi-känsla som når 5 000 år tillbaka i tiden. Här klarar vi 150.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden.

Men det verkliga mysteriet är inte hur långt tillbaka vi kan känna gemenskap. Det är varför vi inte tycks kunna sträcka vårt vi framåt i tiden mer än till nästa val. I slutet av augusti publicerades en studie (van Westen et al, JGR Oceans, 24/8) som är talande för detta ointresse. Där forskningen tidigare har trott att risken för Golfströmmens kollaps var relativt låg, kanske fem procent, visar nya beräkningarna på 25 procent i ett låg-utsläppsscenario – och hela 70 procent i värsta fall. Kollapsen beräknas i så fall inträffa från år 2063 och under de följande årtiondena.

Ja, det är modeller. Risker och sannolikheter. Men vi pratar heller inte om Motala ström utan om Golfströmmen – den makalösa pumpen i Atlanten som drivs av salt och värme och som gör Norden beboeligt. Den som låter oss odla potatis på sommaren och överleva vintern.

Läs mer

De gastkramande risktalen borde ha toppat varje nyhetssändning. Partiledarna som ständigt ropar om ett hotat ”vi” borde ha stått i kö för att kommentera. Här talar forskare om en 50–50-risk att själva den mäktiga pump som upprätthåller livet i Norden och möjliggjort både vikingar och Gustav Vasa riskerar att upphöra inom livstiden för dagens svenska skolbarn! Och de som får tåpirrningar av fortissimon i ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”, just de, kunde inte bry sig mindre.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden. Kanske borde man ha skrivit in Golfströmmen i kulturkanon?

Diskutera på forumet (1 svar)
Inrikes 17 september, 2025

Palestinarörelsen och trollens nya gigekonomi

Sverigedemokratiska riksdagspolitikern Jessica Stegrud anländer till Jimmie Åkessons bröllop med högerextrema nätaktivisten Nick Alinia. Expo avslöjade nyligen att de hängt ut ett ungdomsgäng tillsammans. Foto: Jens Christian/Expressen/TT.

SD-politikern Jessica Stegruds filmaktion visar hur täta banden är mellan moderpartiet och de högerextrema nätaktivisterna. När trollfabriken lade ned tog frilansarna vid – för att skapa en alternativ medievärld där aktivister förlöjligas och blir dokusåpor på nätet.

Det har gått några timmar sedan Riksmötet öppnades med blåsorkestrar och kungatal. Politikerna har lämnat Riksdagen efter öppningscermonin den 9 september. Nu tas Mynttorget över av ett myller av vänstergrupper. Arrangörerna från Septemberuppropet, en allians bestående av Rebellmammor, Feministerna, Tillsammans mot rasism, Fridays for future, och 71 andra grupper, riggar högtalare och rullar ut banderoller, med krav på allt från stopp till folkmord till klimaträttvisa.

Men en grupp med tio fotografer som samlats bredvid bryr sig inte om den växande manifestationen. De flockas kring en ensam gråhårig pensionär med Palestinaflaggor och följer honom vart han än går på torget.

Gholamreza Harati deltog i revolutionen i Iran och flydde till Sverige i mitten av 80-talet. Han är en välkänd profil i Palestinarörelsen, alltid längst fram med flaggor i båda händerna. Högljudd, orädd och ständigt på plats, trots polisens återkommande avvisningar. I ytterhögerns alternativmedier har han blivit en följetong.

De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier.

”Kryckmannen” kallar de honom. När den Sverigedemokraterna närstående mediekanalen Riks publicerar videor från manifestationen handlar de bara om honom. Korta klipp som paketeras för Facebook, Youtube och Tiktok.

I en av filmerna hör man Gholamreza upprört svara Riks reporter, fotomodellen Melina Hebelius, att han känner sig förföljd och tänker polisanmäla dem.

– De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier, säger Gholamreza in i kameran och pekar på fotograferna.

”Kryckmannen: Jag kommer anmäla dig!” blir Riks rubrik för sin tionde film om honom.

Riks är inte ensamma om sin fixering vid Harati. På sociala mediet X har någon skapat ett falskt konto i hans namn, där filmerna om honom sprids. Hans namn och hemadress har lagts ut på sajten Invandrarkollen. Någon har smygfilmat honom utanför hans hem i den förort han bor.

– Jag hotar aldrig någon tillbaka. Det är för att ur min mun kommer bara politiska slagord, berättar Gholamreza Harati för Flamman.

– Men de tjänar pengar på att skriva om mig.


En av dem som skapar filmer om Gholemreza är den frilansande högeraktivisten Christian Peterson. Trots sin bakgrund i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen är Peterson en återkommande gäst i Riks intervjusoffa. Men han säljer även egenproducerade inslag till kanalen. Ett sådant inslag var hans film från Återvandringskonferensen i Milano i våras, som Flamman rapporterade från.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 16 september, 2025

Kära regering – kalla inte demonstranter för ”odjur”

Den moderata utrikesministern Maria Malmer Stenergard delade ett inlägg som kallar Palestinademonstranter för ”odjur”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Medan FN förklarar att Israel begår folkmord riktar politikerna inte sin ilska mot förövarna – utan mot demonstranterna för barns lika värde.

”Sverige är under en värderingsattack.”

Så skrev kristdemokraterna Ebba Busch och hennes nya toppnamn Alice Teodorescu Måwe i en debattartikel i helgen. Där uppmanade de till ”hårdare tag mot Palestinarörelsen”, som de menar har stått för en ”tsunami av hat mot judar”, samt ett ”dominans­beteende och krav på under­kastelse”.

Åtgärdslistan är lång: fler ska lagföras, demonstrationer ska flyttas, arrangörer svartlistas, och personer med dubbla medborgarskap – som jag själv – ska kunna fråntas sitt svenska pass. ”Den som agerar våldsamt eller uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism uppvisar inte god vandel”, konstaterar de.

Nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I går kväll fick vi en uppvisning i vad som kallas bristande vandel. Ett tiotal personer demonstrerade på Östermalm utanför Bajit, det judiska kulturcentrumet. Anledningen var att föreningen Med Israel för fred hade bjudit in en soldat från Israels armé att föreläsa. På scenen stod alltså företrädaren för en krigsmakt som just nu anklagas av FN för att begå folkmord. På plakaten stod ”IDF-soldater = krigsförbrytare” och ”Alla barn är lika värda”.

Ändå var det demonstranterna som politikerna gick till storms mot. Först spred Judiska ungdomsförbundet (JUS) en bild på demonstranterna med texten: ”Det spelar ingen roll vem avsändaren är, och det spelar all roll vad kontexten är. Att ställa sig med detta framför den judiska skolan när barn går hem är rakt av antisemitiskt.”

Utrikesministern Maria Malmer Stenergard (bilden) delade inlägget med texten: ”Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. Vars familjer i generationer har blivit förföljda. Jag känner bara avsky mot dem som gör detta.” Inlägget delas av Ebba Busch, som även kallat helgens demonstrationer för en ”lynchmobb” i TV4 Nyhetsmorgon.

Gruppledaren för den moderata riksdagsgruppen Mattias Karlsson (bilden) tar i ännu hårdare: ”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur.” Inlägget delas av Maria Malmer Stenergard. Oppositionsledaren Magdalena Andersson stämmer in och kallar demonstrationen ”djupt olämplig”.

Men demonstrationen ägde rum efter att barnen redan gått hem. Och nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I dag släppte FN en rapport som hävdar att Israel begår folkmord i Gaza. Kommissionen menar att fyra av fem folkmordshandlingar har utförts – massdödande, svårt fysiskt och psykiskt våld, skapande av livsvillkor som leder till förintelse, samt åtgärder som förhindrar födslar – och pekar på både israeliska ledares uttalanden och arméns agerande som bevis på folkmordsavsikt.

Dessa handlingar stöds av den orwellskt benämnda organisationen Med Israel för fred. Flamman har tidigare uppmärksammat att de bjudit in bosättarlobbyisten Eugene Kontorovich, som dessutom har gästat riksdagen på Kristdemokraternas inbjudan. Nu en IDF-soldat.

Den senaste veckan har Sverige diskuterat mordet på högerdebattören Charlie Kirk och förföljelsen av civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin i en mörk gränd, och många har kallat till besinning. När ledande politiker kallar demonstranter för ”odjur” och får backning av utrikesministern är det uppenbart att man inte alls värnar det demokratiska samtalet, utan försöker få sina motståndare att hålla käften.

Läs mer

Så vem är det som ”uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism”? I går var det ni: Ebba Busch, Alice Teodorescu Måwe, Maria Malmer Stenergard, Mattias Karlsson, Magdalena Andersson, Med Israel för fred.

Det är ni som brister i vandel.  Skyltar med ”Alla barn är lika värda” gör det däremot inte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 16 september, 2025

Protesterade mot IDF-föredrag – kallas ”odjur”

IDF-soldaten Eldar Maider (t.v.) och Hillelskolan i Stockholm (t.h.). Foto: Privat / Judiska ungdomförbundet.

Såväl utrikesministern som flera riksdagsledamöter har kritiserat gårdagens demonstration utanför det judiska kulturcentret Bajit och Hillelskolan. Nu kan Flamman berätta att en föreläsning med en israelisk soldat ägde rum samtidigt – och att demonstrationen ägde rum efter skoltid.

På måndagskvällen samlades ett tiotal personer på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Två bar på en banderoll med texten ”IDF-soldater = krigsförbrytare”, och organisationsnamnet Judisk antisionistisk allians. En äldre man höll i ett plakat med texten ”Alla barn är lika värda”.

Strax därpå gick Judiska ungdomsförbundet (JUS) ut med kritik mot manifestationen:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)