Mr. Mercedes
Stephen King.
Översättare: Boo Cassel.
Albert Bonniers förlag.
Ola Larsmo skrev en artikel om Stephen King i Dagens Nyheter 1997. Där gick han igenom författarskapet från 90-talet och framåt och konstaterade att något hade hänt. King, menade Larsmo, skriver inte renodlad skräck längre. Snarare använder han sig av skräckgenren för att ”definiera ondskan”. Detta var en tid när King precis hade skrivit sin triologi om misshandlade kvinnor som hämnas (Geralds lek, Dolores Claiborne, Rasande Rose) och romanen Köplust, som handlar om en försäljare som är beredd att sälja vad som helst (inklusive själar). King, skrev Larsmo, är både en feministisk författare och en skarp kritiker av nyliberalismen. Det är hög tid att vi börjar ta honom på allvar.
Sedan dess recenseras Kings böcker alltid i de stora dagstidningarna och ingen vågar längre säga att de är skräplitteratur. Numera talar kritikerna om honom som en ”episk realist” i John Steinbecks anda. På landets alla skrivarskolor läser man hans Att skriva och i höst återutges flera av hans böcker i fina klassikerutgåvor. King har med andra ord gått från att betraktas som en ”skräckmästare” till en ”riktig författare”, som använder sig av genren för att utforska sociala aspekter av ondskan.
När jag läser Kings senaste bok, Mr. Mercedes, kommer jag flera gånger att tänka på Larsmos artikel. Boken inleds med att en ung man kör en stulen Merca in i en hop arbetslösa som köar utanför en jobbmässa. Samhällskritiken är uppenbar. Kort därefter möter vi Bill Hodges, en nyligen pensionerad kriminalinspektör som tillbringar dagarna framför tv:n. Emellanåt tar han fram sin gamla revolver och stoppar den i munnen, men utan att trycka av. ”Mercedesmördaren” var hans sista fall innan pensionen. Det gnager i huvudet på honom.
Till en början ser det ut som om detta vore upptakten till författarens första deckare. Men King vore inte King om han inte gav berättelsen en twist. Så efter drygt 30 sidor låter han mördaren kliva fram: en dubbelarbetande psykopat som heter Brady Hartsfield och som lever i ett incestuöst förhållande med sin mamma. På ett intrikat sätt förbinder King honom med Bill och en katt och råtta-lek inleds. Den gamle inspektören finner en ny mening med sin tillvaro, han slutar äta skräpmat, börjar motionera och tar upp jakten på Brady.
Med Larsmos ord i bakhuvudet kan det vara frestande att beskriva Mr. Mercedes som en politisk allegori. En roman om de växande klyftorna och en nedskärningspolitik som drabbar de fattigaste hårdast. Men det vore att läsa den på ett konstigt sätt. King är inte en författare som likt Cormac McCarthy eller Jerker Virdborg använder skräckgenrens grepp för att skriva en civilisationskritisk berättelse i undertexten. Det gör honom inte till en sämre författare; Kings storhet ligger snarare i att behärska en genre än att vidareutveckla den. Han använder socialt utsatta människors vardag som avstamp för att berätta ruggiga historier. I dag tycker jag att vi måste kunna erkänna att han både är en ”skräckmästare” och en ”episk realist”.
I Mr. Mercedes är en stor del av behållningen den täta thrillerintrigen. I korta, rappa kapitel får vi följa Bills kamp mot klockan medan Brady planerar ett nytt terrordåd. Växlingarna mellan Bills alltmer panikartade undersökning och Bradys tålmodiga planerande skapar en närmast olidlig spänning. Ytterligare något som är bra med romanen är dess antagonist. Brady är helt enkelt en förbaskat otäck karaktär. King beskriver honom som en extremt intelligent person med ”ormar krälande i bakhuvudet”. När han vid ett tillfälle mixtrar med trafikljus så att bilar krockar kommer jag att tänka på en annan tvättäkta psykopat: Jokern i The Dark Knight. Brady begår inte brott av någon speciell anledning – han är en sådan som ”bara vill se världen brinna”.
Mr. Mercedes är dock inte någon perfekt roman. Framåt slutet tappar den – likt de flesta av Kings berättelser – sitt tempo. Detta satte Larsmo fingret på redan 1997: När King drar masken av sitt monster uppstår alltid en viss besvikelse. Jaha, var det inte mer än så? I Mr. Mercedes, där monstret introduceras tidigt, är problemet snarare att ondskan successivt tappar sin finess. En annan sak som gör att Mr. Mercedes inte framstår som helgjuten är att den följer i kölvattnet av Doktor sömn och Väckelse – två av de bästa böckerna King har skrivit på decennier. Ändå är Mr. Mercedes en habil thriller som publiceras perfekt i tid till sommaren. Den kommer att få många semesterläsare att skräckslaget sätta sig upp i solstolen när en motor vrålar till på strandparkeringen.
