Jag stod på stationen i Kumla när jag fick ett sms: ”Du är ju i alla fall bara en medelklass socialist”. Stockholmsvänstern hade lanserat ”Nu bryter vi segregationen” om den ojämlika skolan och vi hade fått ett stort mediegenomslag. Det räckte för att någon skulle få nog, internt. Jag svarade ”Du har ingen aning om vem jag är eller var jag kommer ifrån”.
Klass tänker jag ofta på i partisammanhang. Vilka som har vuxit upp i arbetarklassen och gjort en klassresa, vilka som alltid varit medelklass, vilka som alltid befinner sig i arbetarklassen; ett inre sociogram rullar i mitt huvud.
Att tillbringa sin barndom och ungdom i arbetsklassen, omgiven av arbetarklass, formar en människa. För mig är det oerhört lätt att känna igen en annan person med de erfarenheterna. Andra som har varit trångbodda, haft tajt ekonomi och inte åkt på den så kallade räkmackan. Andra som inte kunde få hjälp hemma med skolarbetet under hela grundskolan på grund av att föräldrarna bara hade åttaårig folkskola, andra som tidigt bestämde sig för revansch undermedvetet och blev bäst i klassen. Andra som blev plugghästar och valde bort folköl och hasch under hela högstadiet. Andra som blev aktiva i elevrådet och aldrig ”höll käften”.
Vi som lärde oss att kryssa mellan de som föraktade de ”duktiga”, som valde att ”köra sitt race” i stället för att dricka öl bakom skolan och de andra; medelklassens barn som tog allt för givet: pengar, stora lägenheter, utlandsresor och så den kulturella kontexten.
När vi gick på gymnasiet bjöd jag och min skolkamrat hem två killar som vi var intresserade av till vår lägenhet i Gubbängen. Mina föräldrar var på landet. Grillad kyckling. Potatissallad och vin. Upplagt för ”stora saker”. Killarna tittade sig förvånat omkring.
”Bor ni i en tvåa? Bor dina föräldrar i vardagsrummet?” De gjorde ett studiebesök i arbetarklassen. Det kändes.
Att vara underdog i en medelklassorienterad värld, där vi anstränger oss för att bli bäst eller i alla fall bland de bästa i en skola där medelklassens sociala koder gäller, gör oss till mästare på att läsa av andra.
Den bakgrund jag bär med mig har betytt allt för mina val i livet. Visst, jag är absolut medelklass men i mig finns min klassbakgrund som min spegel. Den jag tittar i för att snabbt hitta en riktning politiskt. Jag är stolt över min släkt som kämpade så hårt för att deras barn skulle få det bättre. En strävan som även den var politisk. ”Förhäv er aldrig, men låt ingen trampa på er, gå vidare”.
Den självklara inre säkerheten är oftast inbyggd hos de som växer upp i medelklassmiljö. Oavsett var i världen. Det självklara att hantera sociala situationer, glida bättre i sociala sammanhang. Klass spelar roll. Bakgrund spelar roll. Erfarenheter spelar roll. Kön spelar roll. Sexuell identitet spelar roll. Etnicitet spelar roll. Ålder spelar roll.
Inom vänstern måste vi lära oss att se varandras erfarenheter av livet. Se vilka väskor vi bär på. Vilka stationer vi har stigit av på. Vart vi är på väg. Jobbar vi i lag som kollektivister eller marknadsför vi bara oss själva? Ser oss själva som levande varumärken? Räknar ”likes” och lägger ut våra ”selfies” på vägen till nästa uppdrag. Hur som; klass spelar roll. Den klass vi har vuxit upp i, den klass vi befinner oss i och specifikt vår klasskänsla i vår politiska vardag.
Klass spelar roll. Den vi har varit i och den vi är i nu. Men den klass jag kommer ifrån; den sitter där. Bergfast. Många ogillar ordet klassresenär. För mig funkar det ordet. Jag reser på klassresenärernas tåg med biljetter från ett samhälle som var mer kollektivt än individualistiskt. Det sitter många på det tåget. I vår blick finns en släkts längtan efter ett annat liv. Det kan ingen ta ifrån oss även om några vill kalla oss för medelklass-socialister, men det finns bara en sort. Socialister.
PS. Hur många kommer från arbetaklassen i riksdagen? DS.
