Ernaux debuterade 1975 med den självbiografiska romanen De tomma skåpen. Därefter kom de hyllade romanerna som Kvinnan, om hennes döende mamma, och Skammen, om hur fadern misshandlar modern. I En flickas memoarer skildrar Annie Ernaux  den sexuella debuten och i Omständigheter en genomgången abort.

Ebba Witt Brattström, professor, författare och litteraturvetare

– Det är roligt med en författare som skriver om sin klassresa och som dessutom är feminist. Inte ett helt vanligt litteraturval, för att vara Svenska Akademien. Kanske ändå att kvinnorna denna gång haft ett finger med i spelet. Det är hoppfullt.

Ann Ighe, redaktör på tidsrkiften Ord & Bild

– Att Annie Ernaux får Nobelpriset i litteratur är en god nyhet inte bara för henne, utan för dem som är intresserade av en litteratur som kan berätta om både klass och den alldeles egna och individuella erfarenheten av att växa upp i arbetarklassen. Hon har en ganska lågmäld men ändå intensiv berättarstil. I hennes böcker tas det som kanske kan kallas för europeiskt kvinnoliv under efterkrigstiden på stort allvar. Att författare som Édouard Louis nämner henne som inspiration är förstås ingen slump.

Kholod Saghir, översättare, poet och chefredaktör för svenska PENs tidskrift PEN/Opp. 
– Annie Ernaux är en värdig vinnare och en känd och prisad författare inte minst i hemlandet Frankrike. Hon har varit öppen med att kalla sig för politisk författare och har varit en inspirationskälla för den nuvarande arbetarlitteraturen som stjärnan Éduard Louis.  Hennes böcker kan ses som autofiktion och det är en kristen uppväxt i en arbetarklassmiljö som skildras. En annan sak hon skriver om är också om den unga kvinnans sexuella frigörelse, allt från den nyupptäckta sexuella njutningen, skammen och aborten.

Kristofer Folkhammar, författare och litteraturkritiker.

– Annie Ernaux är lika sociologiskt skarp som hon är litterärt glasklar. Hennes böcker sätter individen i förbindelse med samhället med en väldig konkretion. Iakttagelserna kring klass, kön, bildning och konsumtionssamhälle finner hon i överraskande och klockrena detaljer; i gester, föremål, handgripligheter. Vackert och pang på. Ändå lågmält och precist. Ernaux finner stor poesi i det väldigt sakliga. Jag hittade till henne via Édouard Louis och Didier Eribon. Känns kul att så många, många fler kommer hitta till henne nu. En mycket tillgänglig nobelpristagare.

Rasmus Landström, litteraturredaktör på Aftonbladet

– Jag är oerhört glad och kan inte komma på någon författare som förtjänar det mer i samtiden. Det finns en upphöjd enkelhet i hennes författarskap som vem som helst kan läsa. En femåring! Hon skriver på ett sätt som är helt befriat från annan litteratur eller tjusiga utblickar på omvärlden. Hon har ett närmast fenomenologiskt sätt att betrakta karaktärer och händelser och avgörande smärtpunkter i sin tillvaro. Exempelvis kan hon skriva om skräcken kring en abort som hon gjorde på sextiotalet när det var illegalt. Eller om sin pappa, en skötsam arbetare som gjorde revolt genom att jobba sig upp (Min far). Hon såg att hans hårda arbete att det var en form av uppror i den tiden klassamhälle. Det får hon syn på genom att stirra på de här sakerna. Om jag ändå ska rekommendera två böcker så får det bli just Min far och Kvinna som handlar om hennes mamma och pappa. Där framträder hennes metod och dessutom en avsiktsdeklaration: Hon vill skaka av sig samförståndet mellan läsaren och författaren om vem hennes far var.