Nej är inte nog: Så står vi emot Trumps chockdoktrin och skapar en ny värld
Naomi Klein.
Ordfront.

2008 grundade Paypal-miljardären Peter Thiel tillsammans med Patri Friedman (Miltons barnbarn) Seasteading Institute – ett initiativ för att etablera ”självständiga, oceansamhällen” där de rika kan hålla sig säkra, inte bara från skatter och regleringar, utan även från stigande havsnivåer. Ungefär samtidigt lanserades flygbolaget Help Jet som hade som affärsidé att erbjuda välbeställda medborgare snabb, säker och luxuös evakuering vid händelse av katastrofer eller social oro. ”Inget köande, ingen trängsel, bara en förstklassig upplevelse som förvandlar ett problem till semester”, utlovade företaget innan det gick i konkurs.

Naomi Klein ser framväxten av en undergångsindustri som ett uttryck för hur planetens förestående kollaps inte automatiskt innebär att vi alla sitter i samma båt.

Naomi Klein ser framväxten av en undergångsindustri som ett uttryck för hur planetens förestående kollaps inte automatiskt innebär att vi alla sitter i samma båt. Peter Thiel och de andras domedagssäkra skepp är snart färdigbyggda, sjösatta och avlägsnar sig mot horisonten. Och när de rika avvecklar sig själva från samhället minskar även incitamenten till att hålla de allmänna tillgångarna flytande (bokstavligen talat). Samhällets katastrofberedskap går mot samma utveckling som till exempel den kommunala skolan.

Klein är självkritisk. Den ledarlöse sammansmältningen av olika enfrågerörelser hon själv var en av galjonsfigurerna för under det sena 90- och tidiga 00-talet lyckades aldrig på allvar utmana några riktiga globala maktstrukturer. Samtidigt är det uppenbart att hon inte kan värja sig från att idealisera formen av (dis-)organisering. Protesterna på Standing Rock och Black Lives Matters ser hon som bevis på hur en fråga – ursprungsfolk i konflikt med multinationella bolag eller rasistiskt motiverat polisvåld – kan verka som grogrund för breda koalitioner av motstånd.

Men problemet med enfrågerörelser, som i vissa fall knappt består av mer än en hashtag, är att de oftast har diffusa mål och är extremt sårbara för en samlad reaktion. Antiglobaliseringsrörelsen fick erfara det i samband med den 11 september. I Nej är inte nog bygger Klein vidare på analysen från klassikern Chockdoktrinen (2007) och applicerar den på den pågående Trump-eran. Det är när kaos och förvirring råder som chockdoktrinen av impopulära men ”nödvändiga” ekonomiska åtgärder – nedskärningar, privatiseringar, lönesänkningar – är som mest effektiva.

Men, även om chockdoktrinen historiskt har följt samma mönster i Chile, Ryssland och Irak med mera, kan man ifrågasätta om USA under Trump verkligen är ett bra exempel av detsamma. Trumps friska användande av dekret och utnämningar av gamla Exxon-chefer till ministrar har knappast skett i vare sig kaos eller skymundan. I stället var det under Obama och Clinton som amerikanska intressen, inte minst utrikespolitiska chockdoktriner på export, kunde främjas och frodas utan kritiska ögon från en starstruck mitten-vänster.

De rikas tillflykt till bunkrar och flytande Utopias började som en utskrattad dröm för tio år sedan men närmar sig realisering i dag. Kleins bok är informativ och underhållande men levererar inga av de svar som undertiteln utlovar.