Boendet står för en stor del av den överkonsumtion som innebär att genomsnittssvensken använder sig av resurser från drygt fyra jordklot istället för ett. Det gäller att hitta en socialt ansvarsfull omfördelning av de befintliga bostadsytorna istället för det hårda klassamhälle marknadshyror skulle leda till.
Den svenska bostadsförsörjningen är i ett krisläge, det verkar alla vara överens om. Däremot är man inte överens om hur krisen ska lösas. Högern vill att marknaden ska ta hand om hyresrätterna utöver de ägda bostäderna och bostadsrätterna som den redan rår över. Vänstern vill att hyresrätterna ska prioriteras och hyressättas socialt. Ingen har en lösning som innebär att bostadsproduktionen kommer i närheten av behovet.
Sedan tio år tillbaka växer befolkningen betydligt snabbare än bostadsproduktionen. Nybyggnadsbehovet är enligt Boverket 71 000 lägenheter per år till år 2020. Nuvarande nyproduktionstakt ligger på cirka halva det antalet. Då har ändå takten ökat de senaste åren men bostadsministern saknar verkningsfulla uppslag.
De som hävdar att marknaden ska lösa bostadskrisen, menar egentligen att hyrorna ska tillåtas stiga så mycket att alla får plats genom att de fattigare tvingas tränga ihop sig och dela på kostnaderna i ett utpräglat klassamhälle med tydlig rangordning, ägare, förstahandshyresgäster, andrahandshyresgäster och tredjehandshyresgäster.
De som fortfarande hävdar att bostadsförsörjningen ska vara en del av den generella välfärden måste inse att bostäderna – efter en lång tid av bostadspolitisk misshandel – inom överskådlig tid inte räcker till för att tillgodose den generella välfärdens krav på svensk nivå.
Men den svenska nivån är på tok för hög. Jämfört med länder som håller sig i närheten av en konsumtion motsvarande ett jordklot och en utsläppsnivå när det gäller växthusgaser som närmar sig ett ton per person, skulle det kunna bo bortåt 40 miljoner i det svenska bostadsbeståndet.
Samtidigt vet vi att det redan finns hushåll som är oacceptabelt trångbodda. Klassamhället är en realitet.
Frågan är hur vi ska kunna komma en bit på vägen. Här skissas några förslag.
För att motverka underordning och samtidigt stimulera att fler bor ihop bör hyresgäster ges en oinskränkt rätt att dela på kontrakten. Dessutom bör alla hyror regleras inom ett bruksvärdessystem på självkostnadsgrund.
På motsvarande sätt ska bostadsrättshavare ges en delningsrätt.
Ägare av egnahem ska stimuleras att dela upp bostaden eller fastigheten i flera självständiga delar. Stora villor ska kunna exproprieras utifrån ett allmänintresse om de inte frivilligt delas upp.
Delningsprincipen är densamma som måste tillämpas inom transportsektorn. Jordens begränsade resurser tillåter inte att i genomsnitt 1,2 män(niskor) far omkring i varsin stor plåtlåda som rymmer 4-5 och kräver både energi och utrymme. Alla platser i bilen måste utnyttjas och antalet bilar minskas till en fjärdedel. Det är en nödvändighet även om det utmanar det mäktiga bilkapitalet och det rådande sociala trygghetsidealet.
Det finns två vägar att lösa bostadskrisen. Bägge handlar om att öka utnyttjandet av befintliga bostadsytor. Den ena är att låta marknaden bestämma med ökad ojämlikhet som följd. Den andra är en omställning med sociala förtecken och mindre ojämlikhet som resultat. Valet borde vara lätt även om genomförandet inte är det.
