Den brittiske miljödebattören Mark Lynas blev med böckerna Oväder och Sex grader något av Europas klimatguru. Om budskapet då var en politiskt driven omställning av våra samhällen är budskapet i hans senaste bok, Guds utvalda art – Hur planeten kan överleva oss ett helt annat. Det är inte önskvärt att försöka avskaffa kapitalismen eller motsätta sig storföretagens makt.
Mark Lynas menar att det är lättare att utveckla ny teknik än att ställa om våra samhällen. En minskad tillväxt är inte att tänka på, menar Lynas och använder samma argument som Timbrohögern här hemma: Ökad tillväxt är en förutsättning för ett resurseffektivare samhälle och tidigare statssocialistiska försök att styra ekonomin (Kina och Indien) har ju inte gått så bra. Här är Lynas svepande och grund i sin argumentation. Det är väl få som argumenterar emot att utvecklingsländerna har rätt till utveckling (det står till och med inskrivet i Klimatkonventionen) och att det kan bli bra för deras resursanvändning, men att tro att samhället tillslut går mot en ”avmaterialisering” där utsläppen radikalt minskar är svårt att leda i bevis i absoluta termer. Lynas försöker göra detta, men endast i relativa termer, det vill säga att utvecklade ekonomier har blivit mindre kolintensiva. Ja, sant. Men om det äts upp av en ständigt växande BNP/tillväxt vad är det då värt? Mark Lynas korta kapitel om köttkonsumtion illustrerar hur han gett upp tron på att omdana grundläggande strukturer i samhället. Lynas menar att dagens höga nivå av köttkonsumtion egentligen är ohållbar, men att försöka få människor att konsumera mindre kött går helt enkelt inte. ”En sådan metod har misslyckats i det förflutna och kommer att misslyckas i framtiden” (sid 140), skriver han. Hur kan han vara så säker? Har inte den sociala ingenjörskonsten lärt oss att det faktiskt går att ändra människors beteenden? Den framgångsrika kampen för minskad konsumtion av tobak och alkohol är exempel på detta. Mark Lynas sticker inte under stol med att hans bok är en personlig uppgörelse med både miljörörelsen och vänstern. På fullaste allvar menar Lynas att kärnkraftsmotståndarna är ”lika dåliga för klimatet som de stora oljebolagen och andra skolexempel på ekoskurkar” (sid 18). Jag undrar hur Lynas har hamnat där han hamnat? Kanske saknar han helt enkelt goda exempel på hur man med politiska beslut kan omdana samhället? Vår svenska välfärdsstat skulle kunna vara ett (liksom att man med politiska beslut kan montera ned samma modell).
Mark Lynas har med rätta kritiserats hårt för sin blåögda tilltro till en teknisk quick-fix på klimatet. Det är befogad kritik. Samtidigt kan jag tycka att det är en välgörande brandfackla han skickat in i miljödebatten. Miljörörelsen måste fråga sig vad vi ska ha tekniken till, och måste i större utsträckning bejaka denna mer än idag. Man behöver för den sakens skull inte bli en fundamentalistisk förespråkare för kärnkraft, GMO, koldioxidlagring, svaveluppumpning i stratosfären eller andra metoder inom så kallad geo-engineering som Lynas pläderar för. Men det slående hos Lynas är bristen på systemkritik och den naiva tilltron till storföretagens välvilja. Lynas vill så gärna att storbolagschefer och fiffiga ingenjörer ska stå där med kapitalet och den rena tekniken. Men vad händer om det inte blir så? Vad händer om man samtidigt överger visionen om att omdana våra felkonstruerade samhällen? I det avseendet är Mark Lynas marknadsdrivna klimatstrategi tyvärr inte till någon större hjälp.
