Om staten kan inskränka miljontals människors frihet för att rädda liv under en pandemi så bör samma repressiva makt kunna riktas mot fossilkapitalet. Vi be­höver en permament mobilisering för att lösa klimatkrisen genom att ta itu med dess rötter. Ungefär så kan man kanske sammanfatta det budskap som Andreas Malm förde fram när han medverkade i Flammans karantän­podd med anledning av hans nya bok Corona, climate, chronic emergency: war communism in the twenty-first century.

Att höra Andreas Malm är alltid uppfriskande eftersom han hör till de radikala tänkare som verkligen tar klimatfrågan på allvar, bortom slagord som ”one solution – revolution”. I sin avhandling Fossil capital: the rise of steam power and the roots of global warming (2014) påpekar Andreas Malm att klimatkrisen tvingar revolutionärer att vara pragmatiker. Det betyder dock inte att han förespråkar någon kompromisslinje. Efter att i många år ha studerat klimatvetenskapen och den fossila ekonomins relation till det kapitalistiska systemet är hans slutsats att ”ekoleninismen” och radikalisering av klimatrörelsen är vägen framåt. Den kris som orsakats av kapitalismen måste vändas till en kris för kapitalet.

Och Timbros nyliberala ideologer kan skrika hur högt de vill – men central planering och ingrepp i den fria marknaden tycks inte vara något problem för kapitalet så länge det finns stora vinster att hämta.

Att klimatomställningen måste innebära en direktkonfrontation inte bara med fossilindustrin, utan med hela det kapitalistiska systemet, är en utbredd uppfattning inom vänstern. Ibland baseras den på tveksam logik – kapitalismen skapade klimatkrisen, alltså kan den inte lösas inom ramen för systemet – eller på vulgär tillväxtkritik. Men marxister har också presenterat mer genomtänkta argument. Ett exempel på det senare finns i Fossil capital, som egentligen handlar om varför det tidiga brittiska industrikapitalet gick över till kolbaserad ångkraft trots att vattenkraften både var billigare och tillgänglig i överflöd. I ett slutkapitel tecknar dock Andreas Malm en dyster bild av omställningens utsikter, baserat på en analys av den förnyelsebara energins förutsättningar.

Redan när avhandlingen skrevs talades det visserligen om en boom för förnybar energi, men flera faktorer talade enligt Malm mot en snabbare tillväxt. Snabbt sjunkande priser skulle i sig kunna bli ett problem. Vem vill investera i en ny solcellsfabrik när den kan vara föråldrad om fem år? Energi från sol och vind är ”gratis” och lämpar sig därför inte för profit på samma sätt som kol, olja och gas. Slutligen kräver förnybar energi – och särskilt storskalig sådan – koordination och planering av ett slag som kapitalet avskyr.

Utvecklingen svär dock mot den här bilden. Investeringarna i förnybar energi överstiger numera vida investeringarna i fossil elproduktion. I synnerhet den havsbaserade vindkraften expanderar snabbt. Under första halvan av 2020 tredubblades investeringarna jämfört med året innan, trots coronakrisen. Vind och solljus kanske är gratis gåvor från naturen, men att omvandla dem till elektricitet är uppenbarligen aktiviteter som lämpar sig väl för ackumulationen av kapital. Om den gröna rörelsen drömde om att decentraliserad sol- och vindkraft skulle befria oss från både kärnkraften och kraftbolagens monopol, så har den förnybara energin i dag blivit stor­kapitalets domän. Och Timbros nyliberala ideologer kan skrika hur högt de vill – men central planering och ingrepp i den fria marknaden tycks inte vara något problem för kapitalet så länge det finns stora vinster att hämta.

Vind- och solenergi är bara två av många nya framväxande industrier som förväntas bidra till klimatomställningen, och på flera områden pågår en kapplöpning om att bli världsledande. Det är så klart därför idén om en Green new deal inte bara anammats av den amerikanska vänstern, utan också av EU-kommissionen och Sydkoreas liberala regeringsparti. Men en grön ny giv ledd av byråkrater i Bryssel kommer aldrig vara tillräckligt radikal för att undvika en klimatkatastrof. Det krävs som Andreas Malm påpekar ett starkt tryck underifrån och politiska krafter redo att använda statens makt för att driva igenom en snabbare omvandling.

Det som saknas i dag är dock inte i första hand en mer radikal klimatrörelse utan ett politiskt projekt som binder samman rörelsens krav på kraftfull handling med vänsterns verktyg för snabb samhällsomvandling ovanifrån. Ett sådant projekt måste bygga på socialistiska principer och demokratisk planering, men också vara redo att verka inom systemet och sluta obekväma allianser. En radikal klimatreformism, snarare än ekoleninism.

Att Andreas Malm avfärdar reformismen som för långsam är lätt att förstå. I dag förknippar vi dess guldålder med välfärdsstatens framväxt, en reform i taget och utan övergripande plan – långtifrån den enorma mobilisering som krävs för att lösa klimatkrisen. Men det var också en period av målmedveten samhällsomvandling, där politik kunde vara att bygga en miljon bostäder av modern standard under en tioårsperiod eller att snabbt ställa om halva landets elproduktion till fossilfri kärnkraft. Inte minst var det en tid av smärtsam strukturomvandling, där hela industrier med tiotusentals anställda försvann men där politiken lyckades garantera ekonomisk trygghet och skapa framtidshopp.

Svenska vänsterradikaler suckar tungt när den unga amerikanska vänstern drömmer om en Green new deal och hyllar svensk socialdemokrati – vi har ju redan provat det där. Men även om det vore dödfött att försöka kopiera 1900-talets reformistiska projekt vore det lika farligt att inte dra lärdom av dess framgångar. För även om det är sant att kampen för socialism och kampen för klimatet måste gå hand i hand, så är det lika sant att det aldrig kan finnas någon socialism på en utbränd planet.