Jorden blir allt varmare, resurserna räcker inte till. Vi lever på lånad tid. Om hela jordens befolkning skulle hålla vår standard krävs tre jordklot. Mycket tyder på att uppvärmningen accelererar. I teaterföreställningen Rörelsen, med premiär 18 april på Teater Tribunalen i Stockholm, har denna verklighet hunnit ikapp. Skaparna bakom förställningen menar att om vi insåg konsekvenserna av klimatförändringarna hade vi redan mobiliserat oss i massiva demonstrationer. Vi hade bildat en rörelse.
– Under arbetet med föreställningen har jag studerat en hel del politiska debatter och de svarar verkligen inte mot problemen vi står inför. Dessutom pratar man hela tiden om framtiden istället för nu. Vi vill sätta frågan i ett större sammanhang. Det krävs en systemförändring, säger dramatikern Hanna Borglund.
På Teater Tribunalens scengolv pågår repetitionerna för fullt och rummet är laddat med ensemblens engagemang. Rörelsen tar avstamp i Världsbankens rapport Turn down the heat som släpptes i höstas, strax före klimatmötet i Doha. Rapporten varnar för att jorden att kommer nå en fyragradig temperaturhöjning till 2060 om inte politikerna omedelbart handlar. Konsekvenserna går att se redan idag i form av översvämningar och torka. Först och värst drabbas de fattiga. Klimatflyktingar är idag ett begrepp. En global social rättvisa kan först uppnås när klimathotet på allvar bekämpas, menar rapportförfattarna. Men klimatavtalet blev återigen en kompromiss i brist på verkningsfulla lösningar och politiskt ansvar.
– Hur kan det komma sig att vi befinner oss i en krissituation men inte agerar? Trots att informationen kommer från trovärdiga källor som FN och Världsbanken är det business as usual som gäller. Det finns problem med att man tror sig prata om lösningar när vi pratar om valet av glödlampor. Det är mycket radikalare förändringar som behövs, säger skådespelaren Jonathan Silén.
Till skillnad från 60-talets klasskampsanda lever vi i en tid som i mångt och mycket utgår från individens självförverkligande, vilket gör mobilisering till en utmaning. Föreställningen kommenterar detta fenomen och gestaltar drömmen om ett kollektiv. Att tillsammans hitta lösningar på problem som vi alla tvingas möta. Pjäsen är uppdelad i tre delar varav en del innehåller iscensatta videobilder med manifestationer från Stockholms gator. Bilderna påminner om kraften och möjligheterna i människors gemensamma vilja.
– Vår tids individualism är så djupt förankrad i oss att vi nästan inte kan slå oss fria. Man är fast i en spiral av att jag ska fram, av att vilja lyckas. Samtidigt finns det kanske en frustration över det och en längtan efter någonting annat som är större än en själv, säger skådespelaren Ylva Olaison om hur tankarna gick när idén tog form.
Trots sin aktualitet så lyser klimatfrågan med sin frånvaro bland teaterutövare. Pjäsens regissör Lisa Färnström menar att frågan är en utmaning för scenkonsten. Det finns ingen tydlig fiende, inget tydligt samband mellan orsak och verkan. Alla är vi en del av de problem som systemet vi lever av och i skapar. Maktkonflikten är inte heller lika synlig som exempelvis arbetarklassens kamp mot överhetens förtyck.
– Det går inte diskutera klimathotet utan att vara systemkritisk. Politik som är tacksammast att göra teater av är den som är identitetspolitisk. Om vi hade befunnit oss på Afrikas horn hade det varit en helt annan sak att göra teater av klimatet.
Hon ser teatern som ett verktyg för att väcka ett känslomässigt engagemang.
– Teater kan ge intellektuella resonemang en emotionell klangbotten. Att känna en insikt snarare än att tänka den. Jag hoppas att vi lyckas skapa ett rum där vi på riktigt pratar om klimathotet.
