Nyheter/Utrikes 29 oktober, 2021

Klimattoppmötet i Glasgow – sista chansen, igen

Nästa vecka samlas världs­ledarna för ännu ett toppmöte om klimatet. Efter att det förra brakade samman har politikerna nu en tydlig uppgift: att omvandla Parisavtalet till konkret politik. Men enligt forskare och aktivister är dagens frivilliga löften inte tillräckliga.

Efter en försening på grund av pandemin samlas nu världens politiska och ekonomiska makthavare i Glasgow för att förhandla om en global hantering av klimatkrisen. Förhandlingarna leds av FN och besluten blir inte juridiskt bindande. De måste också fattas med total enhällighet. Det anses vara en av förklaringarna till att det förra toppmötet i Madrid 2019, som skulle ha formulerat en ”regelbok” för hur länderna ska leva upp till Parisavtalets löften, slutade i fiasko. I stället för en global koldioxidmarknad med tydliga gränser ledde mötet till vaga formuleringar om skärpta utsläppsmål.

Nu står hoppet till att förhandlarna ska kompensera för det misslyckandet. Institutioner från katolska kyrkan och Världshälsoorganisationen till privata finansjättar har också uttryckt förhoppningar om att coronapandemin ska mana fram ett uppvaknande och höja ambitionen i förhandlingarna.

Statsvetaren Naghmeh Nasiritousi vid Stockholms universitet, som forskat om hur internationella klimatförhandlingar går till, säger till Flamman att en hel del har förändrats sedan förra toppmötet.

– Hela pandemikontexten är ny, och allt detta med grön återstart som samtidigt har bidragit till en energikris i världen. Det som är positivt är väl att USA har försökt ta på sig ledartröjan igen och skickat sitt klimatsändebud kors och tvärs över världen. Samtidigt har de en geopolitisk konflikt med Kina, där klimatsändebudet fick kalla handen eftersom Kina menar att man inte bara kan samarbeta på klimatområdet och samtidigt vara i konflikt i många andra frågor. Men de senaste två åren är det väldigt många länder som kommit med mål om nettonollutsläpp, så det rör på sig.

Enligt Nasiritousi kommer några av de hårdaste förhandlingarna kretsa kring klimatbistånd till fattiga länder, handelsregler för utsläppsrätter och hur länderna ska rapportera om sitt klimatarbete till FN.

– Det är centralt i Parisavtalet, eftersom avtalet bygger mycket på att länderna gör vad de själva säger att de ska göra. Och då behöver man ju en mekanism för att se till att de lever upp till det.

Just den saken – att avtalen bygger på frivillighet och att det inte får några konsekvenser när länder bryter mot sina åtaganden – pekas ut av klimatrörelsen som ett av de stora problemen med FN:s klimattoppmöten. Samuel Jarrick, som är aktiv i protestnätverket Extinction rebellion (XR) och sysslar med civil olydnad, säger till Flamman att han är rädd att mötet kommer leda till en halvmesyr som sedan dämpar människors krisinsikt.

– Det som är klurigt är att klimatförändringarna har blivit en symbol i en allt mer polariserad värld, man säger ”kolla, vi kan faktiskt samarbeta”. Det skapar illusionen av att samarbete i sig skulle räcka. Jag är mest rädd att man kommer sy ihop något som är alldeles för dåligt och sedan vara nöjd just för att man samarbetat.

Enligt Jarrick finns det alltså en förväxlingsrisk: att budskap om förhandlingsframsteg leder till att människor tror att världsledarna börjat göra de gigantiska insatser som krävs.

– Vi lever i den värld vi lever i, så det är oundvikligt att vi måste ta hänsyn till en massa andra saker som inte gäller vår gemensamma överlevnad. Men än så länge låtsas man som att det är samma sak. Att man pratar med varandra ses som detsamma som att lösa problemen. Blir det genombrott i förhandlingarna så antas det ha en koppling till att man räddar planeten. Men det finns ingen sådan koppling alls egentligen.

Han syftar på att de nivåer av utsläppsminskningar som diskuteras helt enkelt är otillräckliga, och att de ambitiösa färdplaner som behövs för att göra stora utsläppsminskningar inte finns. Den slutsatsen har också stöd i de rapporter som FN:s klimatpanel IPCC producerar, som säger att en radikal utsläppsminskning är möjlig men kräver en djupgående omställning av hela samhället.

– Man måste nog inse det som de rapporterna slår fast, att vi inte kommer lösa det här problemet inom ramen för nuvarande problembeskrivningar, eller ens inom nuvarande ekonomiska system. Därför kan man börja fundera på om det över huvud taget är meningsfullt att fortsätta de här förhandlingarna. Jag är osäker.

Men finns det inte en poäng med förhandlingar och fortsatta försök?

– Jag vet inte. Det är i alla fall ett bra tillfälle för klimatrörelsen att beskriva det här glappet mellan vad som behöver göras och vad som faktiskt görs. Och ett bra tillfälle för önationer, urbefolkningar och fattiga nationer att göra sina röster hörda.

Naghmeh Nasiritousi förstår uppgivenheten och frustrationen över att förhandlingarna går för långsamt.

– Delvis stämmer det, eftersom klimatfrågan är komplex och svår, det är svårt att göra stora hopp och framsteg. Men det har stor betydelse att man utformar regler som ska gälla i nästan 200 länder, och att man ger en skjuts till ickestatliga aktörer – företag, kommuner och civilsamhälle – och kan visa att ambitionsnivån ändå höjs år efter år. Efter Parisavtalet har utsläppskurvan plattats ut lite, även om vi såklart har en lång väg att gå.

Samuel Jarrick berättar att klimataktivister bland annat diskuterar om det vore bättre att ersätta de konsensuskrävande FN-­förhandlingarna med ett slags utbrytargrupp som fattar mer långtgående och bindande beslut utan att bry sig om övriga länders godkännande. Han jämför med George Bushs begrepp ”de villigas koalition”, som syftade på en grupp länder som kringgick FN:s säkerhetsråd när de beslutade att invadera Irak 2003.

Sveriges försök till ett sådant spjutspetsprojekt kallas ”Lead it” och är en industrifokuserad grupp som lanserats ihop med Indien och storbolag som SSAB och Scania. Dit har bland andra USA, Australien, Danmark och Storbritannien anslutit sig. Men enligt Naghmeh Nasiritousi behöver inte det ena utesluta det andra.

– Det har pratats om sådana lösningar sedan toppmötet i Köpenhamn 2009, som slutade i kris. Några har lyft G20 som ett sådant forum. Några har lyft EU. Men det gör inte att toppmötena blir mindre viktiga. Och det är ju i just G20-länderna som problemet ligger, så att sätta sitt hopp dit tror jag blir svårt.

Löften inför mötet


Australien Netto­nollutsläpp år 2050, som inte bygger på att backa från nuvarande olje­användning utan i stället investera i ny teknik för lägre utsläpp.
Kina 20 procent förnybar energi 2025, som också är året då oljeanvändningen ska nå sin kulmen. Fossila bränslen ska utgöra max 20 procent av energianvändningen år 2060.
USA Utöka klimat­biståndet och stöd­investeringarna i fattigare länder till omkring elva miljarder dollar per år.
Sverige Höj klimat­biståndet stegvis till 15 miljarder kronor 2025.

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 23 maj, 2024

Slaget om EU:s själ

Sättet som Giorgia Meloni har omfamnats av EU-kommissionen tyder på att ingen konflikt behöver uppstå mellan högerextrema regeringar och EU:s ledarskap – så länge vissa villkor uppfylls. Foto: Roberto Monaldo/AP.

Den reaktionära nationalismen framställs ofta som europatankens motpol. Men idéer om ett enat Europa har en lång historia inom extremhögern – och efter nästa månads val kan de bli verklighet.

Inför Europaparlamentsvalet 2019 höll ledaren för det postfascistiska partiet Italiens bröder, Giorgia Meloni, ett tal. I det förklarade hon att EU:s huvudstad borde vara Rom, något som hon tänkte kräva som medlem av Europaparlamentet.

– Europeiska unionens huvudstad kan inte vara den plats som är mest bekväm att ha institutionerna på. Det borde vara den som bäst representerar dess tusenåriga identitet! skanderade hon från scenen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 22 maj, 2024

Studentprotesterna ger hopp om att unga kan påverka samhället till det bättre, skriver Alva Edith Lundberg. Foto: Emil Davidson/TT.

Katastrofnyheterna haglar: barn i Gaza mördas och ständigt nya värmerekord slås på en jord som dränks och torkas ut om vartannat. Nyheterna gör mig ständigt medveten om att jag bor i ett rikt välfärdsland och inte behöver oroa mig över om mina basala behov kan uppfyllas.

Men jag är orolig ändå. Jag är 24 år och kan inte vända ryggen åt barnen i Gaza, alla människor som lider och dör av klimatkrisens konsekvenser, eller åt SEB som lånar ut hundratals miljarder till industrier som möjliggör klimatkatastrofens fortsatta förödelse.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 22 maj, 2024

De låter inte Frankrike glömma kvinnovåldet

Den feministiska kollagerörelsen uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Foto: Agathe Hurtig Cadenel.

Den franska feministrörelsen Collages féminicides klottrar namnet på mördade kvinnor på väggarna om nätterna. Mot sig har de både poliser och mansgrisar.

Till skillnad från Sverige fortsätter metoo att växa i Frankrike. Häromveckan tog den sig ända till filmfestivalen i Cannes där skådespelerskan Judith Godrètche premiärvisade sin kortfilm Moi aussi, franska för jag också. Det var en film – och ett ämne – som präglade årets filmfestival.

Först var det litteraturen med Vanessa Sprangoras bok Samtycket, nu är det filmbranschen. Rörelsen är inte klar förrän varenda bransch rensat ut sina våldsamma män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Inrikes 21 maj, 2024

Välkommen till Gazarondellen

Rondellen på Kristianstadsgatan vid Folkets Park, tidigare känd som “Knarkrondellen“, går numera under namnet “Gazarondellen“. Foto: Johan Nilsson/TT.

För Malmöbor är rondellen vid Folkets park nästan en mytomspunnen plats. De som bor runt Möllevången stämmer träff där, går ut med hunden eller passerar den dagligen på väg till jobbet. Den har tidigare kallats för ”Knarkrondellen” och ”Bajsrondellen”. Men nu är den sökbar på Google Maps som ”Gazarondellen”.

Det råder folkfeststämning i den ljumma vårluften när ”Gazarondellen” invigs i Malmö den 10 maj, på initiativ av en grupp som är engagerade i Palestinafrågan. Många har tagit sig hit. Inklusive poliser med automatvapen. Barn i alla åldrar springer runt, tonåringar fotar varandra mot graffitiväggen och trumljuden hörs svagt i bakgrunden. Folk dricker kaffe och Palestine cola. Poesikollektivet BAM, bestående av Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Merima Dizdarević, läser dikter. Latinos for Palestine uppträder med en palestinsk dans som en slags motstånd mot patriarkatet.

Palestinska kvinnoförbundet i Sverige bjuder på den palestinska rätten maqluba som på svenska betyder upp och ner. De vill sprida kärlek och menar att det är viktigt att inte fastna i det negativa. I stället fokusera på det positiva och på det som människor har gemensamt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Rörelsen 21 maj, 2024

Vad är Vänsterpartiets vision för skolan?

Vänstern är bra på att kritisera högerns skolpolitik, men inte lika bra på att ta fram en egen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Lärares tid i klassrummet har ökat sedan avregleringarna på 90-talet och den tid som lärare har till för- och efterarbete av lektioner har minskat. Skolans uppdrag har samtidigt utökats vilket lett till att dagens lärare måste lägga mer tid på annat än kärnuppdraget än vad lärare gjorde förr. Tillsammans har de här förändringarna skapat ett läraryrke som är farligt för hälsan. Grundskollärare, förskollärare och fritidspedagoger är de yrkesgrupper där högst andel upplever arbetsrelaterade besvär.

I princip samtliga politiska partier brukar gå till val på slogans som att ”satsa på skolan” eller ”minska lärares arbetsbelastning”, men intresset för att problematisera ökningen av lärares undervisningstid har trots det länge varit lågt bland politiker. Vi var därför många skolintresserade som hajade till när först Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och till slut hela regeringen meddelade att de vill se en nationell reglering av lärares undervisningstid.

Liberalerna är det regeringsparti som på senare tid gått längst av alla i att kritisera styrmodellen new public management (NPM). NPM bygger på att politiker ska använda samma incitament för att effektivisera välfärden, som beslutsfattare inom näringslivet använder för att effektivisera den privata produktionen av varor och tjänster. Det kan till exempel handla om att politiker ska styra genom att sätta allt högre mål för verksamheten i stället för att reglera vilka villkor som verksamheten behöver för att kunna prestera bättre.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet,
till att lansera egna visioner.

Från vänster ställs nu fullt befogade frågor om hur allvarligt menade regeringens nya skolpolitik verkligen är: ni säger bra saker, men varför genomför ni dem inte? Men samtidigt kan den som läser till exempel Vänsterpartiets olika kommunala valmanifest ställa samma typ av frågor till vänstern: ni skriver bra saker, men varför skär ni också ned när ni hamnar i majoritet i kommunerna, ibland samtidigt som ni säger att ni satsar?

I våra grannländer är skolan inte en så tydligt partipolitisk fråga som i Sverige, vilket innebär att politiker i till exempel Norge eller Finland inte i lika stor utsträckning förväntas komma med enkla och snabba lösningar på skolans komplicerade problem. Delvis beror det här på att de flesta andra länder har kvar reglerade skolsystem vilket innebär långsiktigt stabila förutsättningar för skolor. Lärare och rektorer måste inte hela tiden parera ett politiskt klimat med olika typer av ”lyft” eller ”garantier”, samtidigt som de faktiska möjligheterna att göra ett bra arbete försämras.

Läs mer

Vi tror att det vore bra om skoldebatten i Sverige förflyttade sig i riktning mot att diskutera övergripande styrningsfrågor och att politiker i högre grad än i dag lämnar detaljfrågor till skolans professioner. Regeringens tankar om att reglera lärares undervisningstid och Liberalernas utspel om att hitta en väg bort från NPM-styrningen är steg i rätt riktning, även om de än så länge ”bara” är retorik. Det är en retorisk förflyttning som innebär att skolfrågan har blivit större än att handla om marknadslösningar.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet, till att lansera egna visioner för arbetsvillkoren för lärare och elever. Hur ska skolan regleras? Hur ska den fredas från enstaka lyft och bli en samhällsinstitution med arbetsro? Där behövs egna svar, och det tycks vara läge att formulera dem nu.

Kultur 21 maj, 2024

”Att träffa de överlevande palestinierna från 1948 ger mig mening”

Författaren till bland annat ”Nakba: Katastrof inför våra ögon” (2023), ”Överlevarna: Röster från förintelsen” (2020) samt poddar i dessa ämnen. Foto: Karl Zetterström.

Kritiken mot Nakba-utställningen på Medelhavsmuseet är tröttsam, säger Bernt Hermele till Flamman. ”Rätten att få framföra sin berättelse är okränkbar”.

Ögonblicket innan jag får syn på en vitklädd Bernt Hermele i hatt på en bänk utanför Medelhavsmuseet slår det mig att det just i dag firas Yom Ha’atzmaut på sina håll i världen och framför allt i Israel – självständighetsdagen till minne av Israels bildande 1948. Vi har stämt träff för att prata om något annat, utställningen Nakba: Palestinska berättelser från 1948, på Medelhavsmuseet i Stockholm, som är baserad på Hermeles arbeten.

Kort bakgrund: När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 maj, 2024

Det språket tror sig beskriva

”Ett myller stilla av ickedöd” är en typisk rad i Gustav Sjöbergs diktverk. Foto: Ida Borg.

En filosofiskt lagd åsnekentaur och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa. Anna Hörnell uppskattar myllret men får till slut munnen full av alger.

I ett ogint ögonblick ser jag orden ”himlens av mångfald stjärnor” och tänker: vad är det här för Yodasvenska? Det är poeten och översättaren Gustav Sjöberg som skrivit dem, i diktverket Laguner blomma som nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag, och ett tag är jag sur som de myrmarker boken till stor del handlar om över hur mycket texten kräver av mig.

Efter ett par poesiböcker på OEI Editör, en rad översatta titlar av bland andra filosofen Giorgio Agamben, och ytterligare ett par egna böcker på tyska och italienska, har Luleåbördiga Sjöberg nu skrivit en bjässe till bok, nästan 400 sidor lång och stor som ett fotoalbum. Som redan nämnts har texten en förkärlek för okonventionell ordföljd, men efter hand återgår mitt PH-värde till det normala.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 maj, 2024

Hur ska jag överleva separationen?

Ensemblen i Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas lär ut läxor om barnens nödvändiga uppror mot sina föräldrar. Foto: Jenny Baumgartner.

Jag släpar med mig mina två barn till en nytolkning av Sofokles pjäs ”Antigone”, och inser att den egentligen handlar om barnens rättfärdiga uppror mot oss vuxna.

Min åttaåriga dotter och treåriga son skrattar när barnen på scenen leker kurragömma, läser ramsor och kramas med en hund.

I Farnaz Arbabis version av Antigone står leken i centrum, men ödet tvingar flickan att bli vuxen snabbt. Hon vill begrava sin bror, som gjort uppror mot kung Kreon och vars straff är värre än döden – hans lik ska ätas upp av djuren. Nu måste hon välja mellan kärleken och rädslan.

Det var i lördags jag släpade med mig mina två barn för att se Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas på Unga Klara, där nytolkningen av Sofokles pjäs var den ena av två fina 45-minutersakter. Den andra följer 13-åriga Artemis i vår samtid, som reagerar med ilska på sina föräldrars, och hela vuxenvärldens bristande medkänsla för barnlivets villkor.

Båda spärras också in för sina uppror – Antigone i en grotta och Artemis på ett barnhem. Båda framhärdar i att slå sig fria.

Det grekiska originalet tolkas ofta som en konflikt mellan plikterna till den lilla världen och till den stora, till familjen och härskaren, traditionen och lagen. Men här handlar det i stället om föräldrars och barns svårigheter att förstå varandra, och om generationsupprorets centrala betydelse. Ett barn måste klippa bandet till sina föräldrar för att senare återskapa det, för annars blir de inte till individer. Inte bara som ett första, ofrivilligt trauma vid födseln när klyvningen sker från modern, utan som ett andra och mera medvetet uppror i tonåren.

Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar.

Bredvid mig har jag två ensiffriga barn som jag har tvingat dit, men som lyckligtvis sitter förtrollade i en och en halv timme. Så lätt kommer jag inte alltid att ha det. Hur kommer jag att känna när min dotter vill låsa in sig på sitt rum, eller träffa kompisar hellre än mig? Eller om min son blir ilurad dumheter av sina datorspelskompisar eller lömska Youtube-algoritmer? Kommer jag att ta det oundvikliga fadersmordet som en man, och inse att de måste gå in i framtiden utan mig? Att min generation ändå inte verkar hitta några svar, och därför inte har den minsta rätt att läxa upp dem.

Kanske kan vi hitta musik och spel som vi gillar – just nu spelar vi jämt äventyrsbrädspelet Andor, där man ska rädda tre vargungar från en drake, och vi har varvat alla Mariospel på Switch tillsammans. Kanske hittar vi rentav gemensamma kamper. (Min son skrev på eget bevåg ”Alla barn ska få dansa” på sitt första maj-plakat.) Men det är långt ifrån säkert. Jag ser de tre konservativa partierna samla 57 procent i skolvalet 2022, de röda 24. Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar. Samtidigt är det lätt att förstå att de är arga på oss.

Min fru är bortrest och jag har tagit min son till en park för att skriva färdigt denna ledare. Han lär sig cykla med stödhjul och tar sig snabbt fram och tillbaka mellan soptunnorna på ena sidan till tennisplanen på den andra, precis som pappa har sagt. Jag vill vara där, känna allt som han känner – vinden mot ansiktet, det klämmande hjälmbandet, hjulens dallrande i gruset – men jag inser också att han snart kommer att klara vad som helst utan mig.

Läs mer

Mitt hjärta säger, i regi av Farnaz Arbabi, fritt efter Sofokles Antigone. Lev, skrik, andas, i regi av Gustav Deinoff. Unga Klara, Kulturhuset, Stockholm.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Utrikes 19 maj, 2024

San Francisco-studenterna ska ingenstans

Studenterna vid flera universitet har väckt den kaliforniska protestkulturen till liv. Foto: Lea Suzuki/AP.

På universiteten i Kalifornien har tältprotesterna gått lugnt till, kanske för att kamptraditionen går tillbaka på 1960-talet. De kräver att ledningen bryter banden med Israel – och planerar att stanna kvar tills de har vunnit.

Gräset framför San Francisco State-universitetets skinande glasbibliotek är fullt av tält i olika färger. Ungdomar sitter på presenningar och lyssnar på en kvinna med keffiyeh-sjal och megafon som håller ett brandtal. På skyltar står ”Studenter för Palestina” och ”Våra skattepengar dödar barn i Gaza”.
Jag pratar med Sprout, som är en av initiativtagarna och organisatörerna till studentaktionen på San Francisco State-universitetet (SFSU) och har campat här sedan dess början, den 28 april. Hen studerar kommunikation och är fast besluten om att stanna tills universitetet svarar på demonstranternas krav. De har just haft en stor samling och röstat om vilken taktik man vill ha för lägret på SFSU. Jag undrar vad de kom överens om.

–  Det handlar om att stegvis göra upptrappningar som fungerar för vårt universitet. Vilket i vårt fall inte innebär att till exempel ta över en byggnad. Vi har en stark historisk och kulturell förankring i det vi gör här. Och vi har våra professorers stöd. Vi kommer att vara här tills att våra krav uppfylls, säger Sprout till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 maj, 2024

Enligt polisen deltog 10 000 i demonstrationerna på Möllevångstorget i Malmö den 11 maj. Foto: Johan Nilsson/TT.

När Tyskland möter Brasilien under VM 2014 sitter jag och en svensk bekant på en bar i Leipzig och följer matchen. Det är sommar, Tyskland spelar VM-semifinal i brasilianska Belo Horizonte, ölen flödar och redan i första halvlek leder tyskarna med 5–0. Fotbollshistoria håller på att skrivas. Historia alltså, om du frågar en tysk.

Under halvtidspausen är stämningen minst sagt god i baren på Karl-Liebknecht-Straβe, men vad vi gäster inte vet är att en annan bit tysk historia strax ska knacka på tv-rutan. Sändningen går över till nyheter och rapporten från kriget i ”det heliga landet” slår an en annan ton i rummet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr