Okategoriserade 28 maj, 2008

Knack, knack! Vänsterpartiet kommer på besök.

Vänsterpartiet ger sig ut från att knacka dörr och fråga folket. Hur går det?

Det började i Almedalen 2007. Lars Ohly ger sig ut tillsammans med pressekreterare och Gotlands Tidning för att knacka dörr. Det är ett sätt att visa inför medierna hur det nya vänsterpartiet skall bli ett parti som lyssnar på folk, tajmat till ett besök från det parti som inspirerat dörrknackningen, Socialistiska partiet från Holland. Lite uppgjort från början, mest en demonstration. Men snart ett år senare har dörrknackningen startat på allvar. Från Malmö i söder till Umeå i norr.
En av föreningarna som testat är Farsta i Stockholm.
– Det kändes ju lite konstigt när vi gick ut första gången. Vi var oroliga för att vi skulle känna oss påflugna, men vi fick faktiskt svar från rätt många. Nästan ingen var otrevlig, säger Fredrik Samuelsson, en av de som deltog.
I Farsta körde de en vanlig variant, att ställa några enkla frågor om området. Vad de boende tycker är bra och dåligt med Farsta.
– Det som de tyckte var bra med Farsta var att det är nära till naturen, det ligger centralt och det finns ett centrum med mycket service. De klagomål som ofta kom upp var att kvalitén på skolorna är dålig och att läkarna verkar väldigt stressade när man går till vårdcentralen. Och många ville känna sig tryggare på gatorna.

I Sundbyberg har de en liknande erfarenhet.
– Vi gick ut i Hallonbergen, som är en miljonprogramsförort. Bland det första vi märkte var att folk verkligen försvarar sitt område. De är väldigt trötta på bilden av Hallonbergen som ett dåligt ställe att bo på, för så upplever inte de att det är. De är stolta, berättar Marielle Nakunzi från Sundbybergsföreningen.
Här fick man också en tydlig information om en fråga som vänsterpartiet hittills inte upptäckt.
– Den fråga som de flesta tyckte borde bli bättre är att det är väldigt skräpigt i centrum – det behövs fler papperskorgar. Så det vi skall göra nu är att ha ett återsamlingsmöte och sedan skicka ut en bulletin där vi redovisar svaren. Men sedan måste det ju bli ändring: hela den här metoden hänger på det politiska resultatet. Blir det inga papperskorgar kommer folk tycka att det är meningslöst!
Marielle Nakunzi berättar att alla som varit med i Sundbyberg är helt förvånade att det funkar att knacka på hemma hos folk.
– Skälet till att jag tror på dörrknackningen är att våra egna medlemmar gillar det. Vi har ju haft folk i alla åldrar – den yngsta killen är strax över tjugo, och den äldsta är en 80-årig kvinna. De tycker det är skitkul!

Murad Artin från Örebro berättar att alla partimedlemmar som tillfrågades om att knacka dörr var negativa från början. Men till slut fick de ut 14 personer i olika omgångar, och de var helt lyriska när de hade testat. Misstänksamheten berodde på att de väntat sig ett mycket sämre mottagande än de fick.
– Det är många av dem som vi knackar på hos som verkligen gillar att få säga sin mening, att någon bryr sig om vad de tycker, berättar Murad Artin från vänsterpartiet Örebro. En, som var medlem av folkpartiet, bjöd in oss på kaffe och pratade en halvtimme. Han höll inte alls med om vänsterpartiets politik, men tyckte det var jättebra att vi arbetade så här för att det skall fungera så i en demokrati.
I Örebro lämnade vänsterpartisterna också möjligheten att svara på frågorna skriftligt.
– Det är jag mest förvånad över: folk skickar faktiskt in sina svar – de köper frimärken och postar det till oss, säger Murad Artin.
– En gång när jag gick över det här området var det någon som ropade: ”Hallå! Är du från vänsterpartiet?” och kom springande med sin enkät för att hon verkligen ville lämna in den. Helt otroligt!

Dörrknackningsprojektet har också kritiker. En del ogillar själva tanken på att tränga sig på hemma hos folk: Man vill inte känna sig som Jehovas Vittnen. Ett annat argument emot dörrknackningen är att den är tidskrävande för ett litet parti. I många trappuppgångar i storstäderna finns det kodlås, som gör att man inte kommer in och det är mycket förberedelsearbete innan man kommer ut. En annan kritik är att projektet hitills är ”mer snack än hockey”: det är bara en handfull föreningar som börjat.
Många tycker idén är bra i princip, menar Henning Süssner, Landskrona, som också är skribent i Flamman:
– Men det fungerar inte som ett sätt att skapa ett aktivistparti. Vi måste fortfarande ha en massa interna möten om våra kommunalpolitiker skall fortsätta ha förankring. Och man kan inte bara lägga till ett sätt att arbeta – någonting måste bort om vi inte skall slita ut folk. Glappet mellan ambitionsnivån och det folk orkar med tas inte på allvar, säger Henning Süssner.

Süssner har också en politisk kritik också mot att vänsterpartiet nu säger sig vilja bli bättre på att lyssna:
– Vi är ju inte ensamma om att gå ut och lyssna på folk. Men vi måste fråga oss vilken trovärdighet vi har: vi är för små på många platser för att genomföra förändringar. Nu anpassar dessutom vänsterpartiet sina krav – exempelvis om sex timmars arbetsdag. Då försvinner möjligheten att driva opinion också.
I Vänsterpartiet Örebro anser de att de har löst delar av den problematik som Süssner tar upp – de håller på att ändra hela sitt arbetssätt. Det är riktigt att det tar tid i början, säger Murad Artin från vänsterpartiet i Örebro, men det är tid man får igen senare. Örebroarna gjorde en mycket noggrann planering före sitt dörrknackningsprojekt: ritat egna kartor över området Sörbyängen – så detaljerat att varje dörr har en siffra och gjort en statistik som är så precis att man kan skilja ut olika parametrar. Noggrannheten är möjlig eftersom partiombudsmannen Hans Blomberg har kunnat arbeta mycket med dörrknackningen Men efter första omgången, med 750 dörrar vet de att det inte tar mer än 4 minuter per dörr i snitt.

Murad Artin säger att dörrknackning måste räknas som en del i det parlamentariska arbetet: det går inte att vara folkvald utan att ha kontakt med folk. Och att knacka dörr kan inte anses tidskrävande med tanke på resultatet: hur ofta får vänsterpartiet prata direkt med hundratals personer annars?
– Ofta lägger man lika många timmar arbete utan att prata med en enda. Hur länge har vi i vänsterpartiet suttit i våra rum och bara pratat fram och tillbaka? Vi har ju varit suveräna på att hacka på varandra och skriva långa debattartiklar! Vi äter upp varandra.
Vänsterpartiet Örebro fick också en förstasida i Nerikes Allehanda i samband med Lars Ohlys besök. Men Artin är noggrann med att det här arbetet inte främst är till för att få uppmärksamhet, eller ens att få fler medlemmar.
– Vi kan inte tänka att det här skall ge resultat till 2010. Det här är måste vara mycket mer långsiktigt. För oss är det ingen återvändo – Det är så här vi skall jobba nu!
Dörrknackningen i Örebro har nu gått vidare med en andra omgång. Förra veckan knackade de 1 100 dörrar. Hans Blomberg hade räknat ut att det inte skulle ta mer än 36 timmar. Alla andra trodde att det skall ta två veckor, men Blombergs beräkning visade sig hålla.

Det första politiska beslutet som påverkats av metoden är också på gång. Den borgerliga majoriteten hade avsatt 5 miljoner till ”Bernadottejubiléet”, ett firande på tvåhundraårsdagen av riksdagens öppnande i Örebro 1810. Underförstått skulle det bli ett tämligen rojalistiskt arrangemang. Men när vänsterpartiet frågade vad folk i Sörbyängen tyckte om idén var det bara nio procent av de svarande som stödde den, medan 77 procent var direkt emot och tyckte pengarna skulle gå till höjd personaltäthet i förskolan eller bättre äldreomsorg. Och nu har den kristdemokratiske kommunstyrelseordföranden börjat tänka om, berättar Artin.
– De håller på att ändra namn och inriktning, Det skall heta Örebro 2010 och också ha seminarier om olika styrelseskick och så vidare, snarare än att fira släkten Bernadotte.
Där är förstås kärnan, när det fungerar: i en demokrati skall folket styra. Lisa Helgefors, ordförande i vänsterpartiet Örebro säger att politiker, även i vänsterpartiet har ett stort problem:
– De flesta som jobbar politiskt sitter i slutna rum och saknar kontakt med vanligt folk.
När man knackar dörr möter man på folk som aldrig syns annars. De som inte röstar, aldrig svarar vilket parti de vill rösta på i några opinionsundersökningar och knappt har hört talas om vänsterpartiet.
– De är ju ganska många, säger Helgefors. De kanske tycker att alla politiker är svikare. Men när man är ute och visar att man är intresserad av sakfrågor som de bryr sig om tror jag deras bild ändras.

Marielle Nakunzi, Sundbyberg säger att vänsterpartister har lätt för att tro att de vet vad som är viktigt för deras väljare.
– Vi säger ofta ”vi vet vad folk behöver”, men jag tror att vi ibland inte vet ett skit. Det där är bara något man säger. Men det är klart att vi har svårt att engagera människor om vi inte tar upp saker som de bryr sig om.
Det finns också en tydlig politisk morot i metoden. Självförtroendet har ökat bara under de få veckor vi har varit ute, säger Murad Artin i Örebro. Man blir bättre på att argumentera, man får koll på de viktiga frågorna och många gillar dessutom vänsterpartiets politik.
– Det vi märkte är ju att många tycker som vi: de gillar gemensam välfärd och rättvisa. Så efter ett tag kändes det inte alls läskigt, utan roligt, säger Fredrik Samuelsson i Farsta.
Vänsterpartiet möter alltså folket. De verkar båda titta på varandra och säga: så konstiga var de faktiskt inte.

Okategoriserade 04 maj, 2025

Öppet krig i Vänsterpartiet efter petningen av Lorena Delgado Varas

Lorena Delgado Varas får både stöd och kritik efter sina kontroversiella delningar. Foto: Linus Sundahl-Djerf/SVD/TT.

Flera riksdagsledamöter uttalar sitt öppna stöd för Lorena Delgado Varas, efter att hon uppmanats lämna Vänsterpartiets riksdagsgrupp. Men ledningen får också stöd från tunga vänsterpartister som Jonas Sjöstedt och Ali Esbati.

Sedan Vänsterpartiet uppmanat Lorena Delgado Varas att lämna riksdagsgruppen den 3 maj, har flera ledande vänsterpartister riktat öppen kritik mot ledningen.

”Jag är otroligt arg, ledsen, upprörd och sorgsen över PS beslut om att utesluta Lorena ur riksdagsgruppen i dag”, skriver partiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 03 maj, 2025

Delgado Varas vägrar avgå – får stöd av upprop

Lorena Delgado Varas i riksdagen. Foto: Jonas Ekströmer / TT.

Lorena Delgado Varas uppmanas att lämna sina uppdrag i riksdagen och Vänsterpartiets styrelse. Men ett upprop kräver att hon får vara kvar – och har på kort tid samlat hundratals medlemmar.

Under lördagen hölls ett möte med Vänsterpartiets styrelse, där beslut fattades om att uppmana riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas att lämna samtliga uppdrag för partiet.

– Vi hade hoppats att samtalen skulle leda till att hitta ett samförstånd med Lorena, men det har inte gått, säger partisekreterare Maria Forsberg till TT.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 02 maj, 2025

På Ellegalan blottas vår tids djupa klyftor

Lovisa Worge och Bianca Ingrosso anländer till Elle-galan på Grand hotel på fredagen. Foto: Jessica Gow/TT.

Låt tonårstjejerna lägga studiebidraget på glowkrämer, så beskattar vi Bianca Ingrosso i stället.

Bianca Ingrosso och Lovisa Worge går längs röda mattan vid Grand Hotel. Det är Ellegala, och hela Sveriges kändiselit har samlats för att göra det man nu gör på galor i Vinterträdgården.

En reporter frågar om Bianca någon gång spenderat mer än 100 000 kronor på shopping under en dag. Hon skrattar och svarar att hon gjort det alldeles för många gånger – hur mycket vill hon inte avslöja. Hon skrattar åt sin svindyra, pyttelilla Chanelväska, tom eftersom den är för liten för att rymma något alls. Hennes kropp är gyllene brun, glänsande av ”bodyglow” från det egna hajpade märket Caia. Tänk att hon finns – i landet lagom, där arbetarkvinnornas liv blir kortare. Där deras kroppar inte orkar lika länge som höginkomsttagarnas.

Som feminister, socialister och politiska tänkare behöver vi bli bättre på att fokusera på det som faktiskt gör skillnad för arbetarklassens kroppar.

Kroppen har alltid varit en politisk symbol. Den har varit solbränd och tolkats som fattig, när arbetare inte hade råd att söka skydd från solen. Den har brunsprejats i december för att signalera ekonomisk möjlighet till jullov i Sydostasien. Den har rakats för att signalera renhet, lämnats orakad för att manifestera självständighet. Den har varit kurvig för att visa rikedom, svulten för att platsa i Paris modehus. Bara under min 33-åriga livstid har jag hunnit med att jaga stora bröst, små bröst, bortrakade ögonbryn, tjocka ögonbryn, kurvig kropp (men med markerad midja, förstås), pinnsmal kropp, skelett som syns, skelett som inte syns. Jag tillhör en hel generation döttrar som alla vuxit upp med arbetarmorsor som bantat. Nu heter det inte ”banta” längre. Det heter ”hälsosam livsstil”.

Och nu jagar nästa generation arbetardöttrar Bianca Ingrossos bodyglow och Lovisa Worges revbensmarkerade midja. Men dessa döttrar kommer att dö i förtid. Inte för att Bianca Ingrosso säljer dyra krämer – utan för att den samtida, liberala feminismen varit upptagen med att diskutera Bianca – och glömde politiken som utjämnar klasskillnadernas levnadsvillkor.

Vi jagar ideal som skapats av en samhällsklass som kan lägga en halvtid på sitt utseende: frisörer, nagelteknologer, hudterapeuter, spraytan-studior, ögonbrynsplockare. En hel industri lever på att vi lägger tid och pengar på självförverkligande. Det är inte bara ett intellektuellt eller estetiskt projekt, det är en dyr affär. I ett ultraliberalt samhälle, där också motståndet blivit individualiserat. Kritiken riktas mot de dumma brudarna. Det är den enskilda unga tjejen som spenderar studiebidraget på serum och solpuder. Det är den oansvariga influeraren som tjänar pengar på henne. Det är Bianca Ingrosso och Lovisa Worge. Det är du och jag.

I själva verket borde kritiken riktas mot den patriarkala kapitalismen – och politiken göra upp med effekterna av maktordningen. Inte med individerna som försöker leva i den.

Läs mer

Jag är så trött på att förhålla mig till min kropp. Att hata den, att öva på att vara stolt över den, att låtsas inte bry mig om den. Att betrakta den som politisk, att försöka övertala mig själv att den inte är det. Tänk om jag bara kunde gå genom livet och fokusera på att kämpa för jämställda löner i stället.

Allt en feminist gör kan inte vara feministiskt. Vi kommer att fortsätta vilja vara smala, släta och snygga – och det är nog bara att lära sig att leva med det. Men som feminister, socialister och politiska tänkare behöver vi bli bättre på att fokusera på det som faktiskt gör skillnad för arbetarklassens kroppar – och särskilt arbetarklassens döttrars. De behöver en politik som gör att de lever längre och lyckligare liv. Bättre arbetsmiljö. Höjda pensioner. Delad föräldraförsäkring. Frihet från pojkvänners våld. Högre lön. Höjda barnbidrag. Samhällsomdanande reformer som gör upp med de strukturer som skadar och förkortar deras liv. Och som gör att de kanske, kanske har tid att ta ett glas bubbel i en vinterträdgård ibland.

Inrikes 01 maj, 2025

Röda biffar

Konstnären Maja Fredin började styrke träna som en del i ett konstprojekt. Foto: Pär Fredin. Maja Fredin ”Broiler, We Achieved failure” (ett lyckat misslyckande), 2024.

Gymmen har tagits över av högern – men vissa jobbar för att stoppa det. I Malmö har de startat en egen idrottsförening. Flamman möter den vältränade vänstern – som med hjälp av proteinpulver, gemenskap och tunga lyft växer sig större varje dag.

– Jag hatar den där affischen.

Kalle Söderberg, 30, pekar på en plansch med texten ”en fascist gymmade i dag – gjorde du det?”, innan han greppar den blanka metallstången ovanför huvudet och drar sig själv uppåt.

– Nazister som gymmar är inte läskiga. Det är de små killarna man ska vara rädd för, som tar med ett svärd till skolan.

Fönstret ovanför oss är täckt med ett rött tygskynke. På ena väggen hänger en fana från den kurdiska vänstermilisen YPG, på den andra en palestinsk flagga och en logga med texten Collective Effort. Just den här varianten verkar vara en pastisch på DDR:s statsvapen. Under den runda logotypen vilar två korslagda veteax.

– Det är raps, förtydligar Kalle.

Vi befinner oss på Skånes rödaste gym, i väntan på kvällens thaiboxningspass. Men ännu är det sen eftermiddag, och fortfarande ganska tomt i den stora källarlokalen intill Rosengårds mytomspunna bostadsområde Kinesiska muren.

En kille och en tjej småpratar medan de vilar ut på den röda gummimattan, medan deras tredje kamrat står vid en boxningspåse. Mjuk bossa nova som strömmar ur högtalarna och punkteras av hårda smällar som studsar mellan väggarna.

Collective Effort är långt ifrån först med att starta en idrottsförening för vänstern. Vid 1800-talets slut grundades flera sportföreningar inom den globala arbetarrörelsen. 1921 bildades organisationen Sportintern av en grupp socialistiska länder under ledning av Sovjetunionen. Tio år senare organiserade de en ”Spartakiad” i Berlin – en utmanare till Olympiska spelen, döpt efter den antika slavrebellen Spartakus.

En reproduktion av affischen, där en muskulös man stormar fram över världen och svingar ett järnklot mot ett gäng avsevärt mer korpulenta kapitalister, hänger i dag i Collective Efforts gym.

Många tycker att det är häftigt med muskler, och det är bra att visa att man inte behöver vara höger för att man tränar.

Något hundratal mil därifrån bor Fabian Grönvik, 26. Han bor i Sundsvall, pluggar på universitetet och tar 150 kilo i bänkpress. Han beskriver sig själv som en kroppsbyggare, även om han inte tävlar. Ursprungligen kommer han från Östersund.

– Många av gymmen i byarna där uppe är föreningsdrivna. Det är riktiga järngym, med den där Arnoldkänslan. Det är inte så estetiskt, en rå källare, men det är en charm i sig. Det är billigt, du kan köpa medlemskap för hela året för en tusenlapp.

Han beskriver sig själv som ”tydligt vänster” i en kapitalistisk träningsvärld där det är ”mycket fokus på att köpa grejer”, från tillbehör och kläder till olika tillskott. Och han har själv sett hur det påverkar möjligheterna att träna.

– På ett ställe där jag bodde fanns det ett kommunalt gym. Man kan ju tycka att offentliga gym är rimligt, något som vi borde ha. Men till sist fick de lägga ned det, efter att de anklagats för ojämlik konkurrens, säger han till Flamman.

– Det var det i och för sig säkert. Men jag ser inte problemet med det

Han går till gymmet sex dagar i veckan, och säger att träningen ger honom rutin och känslan av att arbeta mot ett mål.

Kollektion. I samband med att Flamman besökte gymmet lanserade de en ny tröja, här matchad med benskydd från thaiboxningspasset. Foto: Jacob Lundberg.

– På gymmet jobbar man dessutom bara för sig själv, till skillnad från på ett jobb.

Han berättar att han kom in i träningen via en kompis, men fördjupade sig via Youtube.

– Men jag märker att många där är ganska höger. Vissa ger träningstips men snackar samtidigt om högerpolitik, eller drar rasistiska och sexistiska skämt. Jag försöker hålla mig till dem som inte är så tydligt höger, men det är svårt att helt välja bort dem.

– Jag kan se hur gym- och kroppsbyggarkulturen spelar på högerns planhalva. Det är mycket idéer om att jobba på sig själv, att man har bara sig själv att tacka och att de som misslyckas bara behöver rycka upp sig.

För Fabian har det snarare gjort honom mer motiverad att träna och bli biffig.

– Om det är en identitetsmarkör mot högern att vara stor och krallig så kan man ta tillbaka det och vara en alternativ förebild för yngre. Många tycker att det är häftigt med muskler, och det är bra att visa att man inte behöver vara höger för att man tränar.

På senare år är det främst konservativa män som dominerat diskussionen om träning. Från den absurda, nynazistiska kroppsbyggarprofilen The Golden One och Andrew Tate – youtubare och hallick – till moderaternas Hanif Bali är det högersnubbar som spänner sina muskler i flödena framför oss.

Morgan Finnsiö (bilden), utredare på Expo, spårar högerns besatthet av träning tillbaka till alternativhögerns framväxt på 2010-talet. Han beskriver hur även svensk borgerlighet runt 2016 började imitera delar av ytterkantens estetik – vid ungefär samma tidpunkt som Hanif Bali och Svenska Dagbladets dåvarande ledarskribent Ivar Arpi började posta gymbilder på X. Men även i extremhögern är gymkulturen ett relativt nytt inslag.

– I början av 2010-talet var extremhögerns estetik mer hipster. Man skulle se urban ut, nästan vänstermedelklass. Men hajpen kring hipsterfascismen dog ut efter Charlottesville och ersattes av ett fokus på ultramaskulinitet, där träning ingick , säger Morgan Finnsiö.

Där smälte rörelsen ihop med den så kallade ”manosfären”, med figurer som Andrew Tate.

– Han är ett exempel på hur influerarkultur ofta kommer in på konspirationstankar. Han pratade ganska tidigt om ”The Matrix”, som hjärntvättar och håller tillbaka folk, och står för en idé om att vara en vinnare, en stark alfahanne, snarare än något direkt politiskt och rasideologiskt. Men extremhögern har av olika skäl omfamnat det budskapet, även om de kanske inte alltid gillar Tate personligen.

Varför fokuserar de just på träning?

– De försöker fånga upp något i samtiden som många unga killar är väldigt intresserade av. Utan att vi riktigt vet varför verkar många i dag vara neurotiska kring sin manliga identitet och sitt förhållande till kvinnor.

– Men vi har också ett läge där psykisk ohälsa ökar, världen krisar, det är ekonomiskt jobbigt, och vi har dessutom en ökning av diagnosticeringar av NPF. Och vi har unga män som av alla möjliga skäl känner sig desorienterade, och upplever sig ha tappat kontrollen över tillvaron. Träning blir ett positivt inslag då. Det gör en stor skillnad för hur man mår.

När konstnären Maja Fredin, 33, började träna så var det som ett konstprojekt.

– Jag ställde mig kritisk mot hela wellness- och träningsindustrin, som jag ser som en produkt av nedmonteringen av välfärden. Utan skyddsnätet uppstår en individualism där man måste ta hand om sig själv. Det är mycket skuld om man inte tar hand om sig själv.

– Men jag tycker också det är vanligt som konstnär att man ställer sig utanför det man kritiserar, i stället för att försöka förstå det. Jag ville förstå tjusningen i det och gick in för det väldigt mycket, säger hon till Flamman.

Med tiden insåg hon att hon faktiskt gillade att gå till gymmet. I dag tränar hon 5–6 dagar i veckan.

Stark. Kalle Söderberg är en av det hundratal medlemmar som tränar på Collective Efforts gym i Rosengård i Malmö. Foto: Jacob Lundberg.

– Jag tycker om att ta i, att det går att se och räkna på resultaten. Det finns något med att bygga kroppen på ett sätt, man sliter sönder sig själv och bygger upp sig själv. Jag blir nyfiken på framtiden på ett sätt som jag inte varit innan. Hur kommer jag att se ut om en månad om jag fortsätter?

– Jag trodde inte att det skulle bli så viktigt för mig som det är nu. Det har blivit en rutin för mig att äta mina matlådor och gå till gymmet de speciella tiderna. Jag brukade älska att gå ut och festa, men har ingen lust att ens ta en öl på lördagskvällen. Det fuckar min målbild att ta 135 kilo i marklyft.

Att vara kvinna i den mansdominerade kroppsbyggarvärlden har inte varit friktionsfritt. Hon beskriver hur hon fått kommentarer från såväl nära vänner som familjemedlemmar, som oroat sig över hennes växande armar.

– Mitt mål är att bli så stor som möjligt, inte att bli mer attraktiv. När jag började bli ådrig och få stora biceps så frågade många vad min pojkvän skulle tycka om min kropp. Det hamnade väldigt mycket i fokus.

– Det finns ett värde som kvinna i att sluta se sig som det späda och svaga objekt man förväntas vara. Jag har hållit på med kampsport och kan försvara mig, men det här är något annat. Att estetiskt se stor ut och att veta att man kanske är starkast i rummet.

Hon beskriver sig själv som vänster, men samtidigt som en individualist.

– Jag är rädd att göra andra besvikna på min prestation och vill känna full kontroll över mig själv och se mina egna resultat. Men det är något jag slits med, jag tycker inte om det.

– Det är därför jag har blivit konstnär också.

Sociologen Roland Paulsen växte upp på en bondgård utanför Malung och har gymmat sedan han var 13.

– Pappa hade en bänkpress som stod i pannrummet.

I dag försöker han träna varje dag, men säger att det ”oftast bara blir sex dagar i veckan”.

Kritiker. Sociologen Roland Paulsen tränar sex gånger i veckan – men tror inte att gym skulle existera utanför kapitalismen. Foto: Jacob Lundberg.

– För mig ramar det in arbetsdagen, särskilt när jag jobbar ensam. De faktiska hälsofördelarna avtar dock snabbt. Där skulle det egentligen räcka med två korta helkroppspass i veckan.

Tidigare har uthållighetsträning associerats med medelklassen, medan styrketräning varit arbetarklassens domän. Roland Paulsen säger att träningen i dag blivit både mer klassöverskridande och mer ojämlik.

– Det är delvis en klassmarkör. Kontorsarbetare har i dag generellt bättre hälsa än kroppsarbetare, bland annat eftersom de har tid till återhämtning. Att förvänta sig att en person som arbetat fysiskt hela dagen ska gå till gymmet är orealistiskt.

– De stora teknikbolagens ledare har till exempel alla en fitnessframtoning. Det finns ett muskelideal som i dag blivit både klass- och könsöverskridande.

I boken Tänk om från 2020 skriver han om hur människor, i takt med att det materiella välståndet växt, blivit allt mer oroliga. Jag berättar att flera av de jag pratat med har beskrivit träningen som en möjlighet att ha kontroll över vardagen.

Revolutionen kanske inte sker på gymmet, men det är en härlig paus från allt som suger.

– När allt i livet står och skakar så blir den egna kroppen den sista gränsen att försvara. Om jag har kontroll över min kropp så kan man tänka att jag har lite kontroll i livet. Men det är också ideologi.

Riskerar inte det att leda till en illusion om trygghet?

– Jo, men att må dåligt är sällan produktivt heller. Men så länge som samhället stympar och begränsar livet så spelar det inte jättestor roll vad det gör som individ. För en individ är det möjligen att föredra att vara i form än att inte vara det, men politiskt gör det varken till eller från. Jag skulle tro att få revolutionärer genom historien haft tid för att gymma.

Även om han tillbringar mycket tid på gymmet är han kritisk mot hur träning organiseras i kapitalismen. Han beskriver hur de genomsyras av såväl ”arbetsideologi” som femininitets- och maskulinitetsideal, och speglar samhället snarare än att erbjuda ett avbrott från det.

– Gymmen är i sig ett uttryck för vårt produktionssätt. Det efterliknar taylorismen: man bryter ned rörelser i mekaniska och onaturliga moment. Det är en extrem effektivisering av kroppen som är gjord för att passa i ett fullspäckat arbetsschema.

Han beskriver det som ”en stympad form av rörelse som speglar vårt stympade liv i kapitalismen”.

– I ett socialistiskt samhälle tror jag inte att gym skulle existera. Men det går att tänka sig att mer njutbara former av träning skulle kunna ta mer plats. Träningen som en utopisk sfär, där man får glömma det instrumentella och bara ägna sig åt något för dess egen skull, som bland klättrare och surfare i dag. Men den typen av träning kräver tid och frihet.

Runt halv sju börjar salen på Collective Effort fyllas på, och snart har ett tjugotal personer samlats på mattan under lysrören. Åldrarna är mellan 20 och 50, och de flesta är killar.

Efter en uppvärmning drar jag på mig ett par obligatoriska benskydd och handskar som får mig att se ut som en seriefigur. Sedan hamnar jag mittemot Matilda Renkvist Quisbert, 37.

Jag ställer mig med vänster ben framåt, för att få maximal sträcklängd på högerarmen. Hon håller upp handskarna framför ansiktet. Jag slår rakt emot hennes ansikte, och med en dov puff parerar hon slaget. Jag får hålla mig i tungan för att inte säga ”förlåt” efter varje slag.

Sedan är det min tur att ta emot slag. Jag håller upp handskarna framför ansiktet, och reflexen att rygga tillbaka försvinner snabbt. Vi övar sparkar och slag.

Hopp. Tony, 30, och Notto, 23, tränar hoppsparkar under thaiboxningspasset på Collective Effort. Foto: Jacob Lundberg.

Utöver att sparkas och boxas är Matilda ordförande i föreningen.

– Men det är för att jag är bra på administration, inte på att slåss, säger hon.

Vi slår oss ned på en bänk i korridoren utanför träningssalen.

– 2017 var vi ett gäng från förbundet Allt åt alla som drog runt och letade efter källare på Norra Grängesbergsgatan. Vi slog oss ihop med ett gäng från Lund som redan tränade under namnet Collective effort, så vi har vuxit fram ur olika delar av vänstern, berättar hon.

– Vi snackade mycket då om att bygga mer långsiktiga och konkreta saker. Arbetet under flyktingkrisen var nära inpå, och vi hade även börjat erbjuda läxhjälp. Varför inte jobba in även rekreation i det? Eftersom många höll på med kampsport sedan innan så blev det naturligt.

Föreningen är uttalat socialistisk. Hur påverkar det er verksamhet?

– Vi har pratat mycket om vad som faktiskt utmärker oss, förutom att vi har Palestinaflaggor på väggarna. Vi vill bygga en kultur som är tillåtande, solidarisk och kamratlig. Framför allt i kampsport kan det vara stora skillnader i kulturen mellan olika gym. Vi ser också gärna att lokalen nyttjas för olika politiska ändamål.

– Vi har också en solidaritetsfond som vi delar ut till två gånger om året. Solidariska byggare, ett palestinskt fotbollslag som skulle åka till Gothia Cup och kurdiska Röda stjärnan är några av dem som tagit emot pengar. Man får nominera det som man tycker är bra.

I en kort paus får jag tillfälle att prata med Tony, 30. Han berättar att han inte tränade innan han kom hit. I dag går han på thaiboxning en gång i veckan, på nybörjarnivå.

– Jag gillar gemenskapen. Folk är snälla mot varandra.

Strax därefter ser jag honom öva hoppsparkar mot sin sparringpartner Notto.

Läs mer

Maja Fredin berättar att även hon börjat träna på ett annat gym – en atletklubb, med tydlig vänsterprofil.

– Där håller man på med tyngdlyftning och styrkelyftning, som har en historia i arbetarkulturen, och rynkar på näsan åt kroppsbyggande.

Hon beskriver träningen som en paus från en kaotisk omvärld.

– Det har blivit som en meditation. Jag kan hugga av mitt huvud en stund, och får bara vara kött. Revolutionen kanske inte sker på gymmet, men det är en härlig paus från allt som suger.

Inrikes/Nyheter 30 april, 2025

Kritik när sexualundervisning minskas: ”Trumpfasoner”

I Sverige har sexualundervisningen varit obligatorisk sedan mitten av 1950-talet. Foto: Viktoria Bank/TT.

Undervisning om samtycke och relationer ska i högre grad vila på enskilda lärare, föreslår en ny utredning. Första tecknet på en nedmontering av svensk sexualundervisning, menar Lina Fridén, ordförande för RFSU.

– Vi har haft obligatorisk sexualundervisning sedan 1955 i Sverige, och varje årtionde sedan dess har den stärkts och förbättrats. Det här är första gången vi ser att man börjar ta ett steg tillbaka, säger Lina Fridén, ordförande för Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU).

Den drygt 900 sidor långa läroplansutredningen vid namn ”Kunskap för alla” kom tidigare i månaden, och pryds av ett gyllene äpple. Ett av utredningens många förslag är ”att vissa områden utgår eller tonas ned” i den övergripande läroplanen för hela skolan, däribland sexualitet, samtycke och relationer, som man anser lika gärna ”kan framgå i kursplanerna i bland annat biologi, samhällskunskap samt hem- och konsumentkunskap”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 30 april, 2025

Influerare kan få böta efter smygreklam: ”Konsekvent nonchalanta”

Bianca Ingrosso är en av ett 50-tal influerare som granskas av Konsumentverket. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Konsumentverket sätter ned foten mot dolda och otydliga reklamsamarbeten i sociala medier, och slår till mot ett 50-tal influerares bolag. Jämfört med traditionell marknadsföring är dagens nätreklam ofta ”en viskning snarare än en megafon”, enligt forskaren David Cardell.

”Update på veckans kyl”, skriver Bianca Ingrosso på Snapchat, och lägger upp en bild på sitt kylskåp. Där syns energidrycker, ägg, enorma jordgubbar på en tallrik, och ostar från kändissyskonens matföretag Mino Market – ”av och för personer som kanske tar italienska råvaror på lite för stort allvar”.

Hon är ett av de 50 fall som nu granskas av Konsumentverket och rör kändisar med egna företag, som sömlöst visar upp produkter från dem på sina personliga konton.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 30 april, 2025

Grillen #4: Vem är Sveriges Elon Musk?

I veckans Grillen: Vem vill ta rollen som Sveriges svar på Elon Musk, finns ungdomens källa i Venedig och vilka svenskar hejar på Turkiet nu när Joakim Medin riskerar 27 år i turkiskt fängelse.

Grillen gästas av Roland Paulsen, sociolog och hängiven träningsfantast, för att prata om gym är höger och hur vi skulle kunna träna under socialismen.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Roland Paulsen

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Javier Cordova

Klippning:
Petter Evertsen

Inrikes 30 april, 2025

Kommunister och socialdemokrater firar 1 maj – med ”samma” affisch

De två affischerna, beskurna. Bild: Skärmdump.

Två snarlika, 70-talsdoftande affischer skapar förvirring bland Stockholms 1 maj-firare. Den ena kommer från Kommunistiska partiet – och den andra från Socialdemokraterna. ”Kommunister brukar inte gilla att festa med sossar”, säger Andrea Törnestam (S).

Röda fanor. Människor samlade i gemensam protest, i festliga men stiliserade grundfärger. Och ett ballt typsnitt, som hämtat från en svunnen era av utsvängda jeans och fräsiga muskelbilar.

Den ena affischen berättar om Kommunistiska partiets demonstration under parollen Röd front. Den andra om den efterfest på Slaktkyrkan i Stockholm som anordnas samma kväll av Socialdemokraterna i Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 30 april, 2025

Intervju i SD-nära kanal kan fälla Boråsmannen

Riks logotyp samt den åtalade 68-åringen. Foto: Skärmdump / Privat.

Den 68-årige man som körde in i en Palestinademonstration hävdar att han är oskyldig. ”Ska jag göra ett terroristdåd så tar jag väl inte med mig damerna”, säger han i förhöret. Men en intervju med Youtubekanalen Riks talar till mannens nackdel, enligt åklagaren.

I dag väcktes åtal mot den 68-åring som körde in i en Palestinademonstration i Borås förra sommaren. Mannen åtalas för försök till grov misshandel samt hets mot folkgrupp.

– Min bedömning är att han har sett demonstrationståget och avsiktligen kört in i den på grund av att det varit till stöd för Palestina, säger åklagare Carolyn Westeröd till Flamman.

Hon menar att bevisningen mot mannen är god.

– Det är baserat på de uttalanden och inlägg han delat i sociala medier under juli och augusti. Det är både på X och på Facebook, där han delat meddelanden som vi bedömer vara av hatbrottskaraktär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Essä 30 april, 2025

I omvårdnadens dans knyts kroppen till kapitalismen

Personlig assistans kräver ett nära fysiskt samarbete. Foto: Lotte Fernvall/Aftonbladet/TT.

När min brukare äntligen kan bada igen, efter månader av lyfthinder och kompromisser, blir den nya takliften både en seger och en sorg. I personlig assistans vävs kroppar, maskiner och känslor samman i ett arbete som både skapar och förbrukar oss.

Den nya takliften är på plats i badrummet. Äntligen kan han bada igen – det bästa han vet. Efter att min brukare brutit benet tvingades vi ta ett långt uppehåll, då det blev för svårt att få över honom i badkaret. I stället gick vi över till duschstol.

Att få en lift var inte enkelt. Det krävdes utredningar och överväganden. Var bad verkligen nödvändigt för hälsan? Behövde hans kropp det? Kunde inte vi assistenter göra liftens jobb med våra egna kroppar?

Liften är en liten seger. För honom – och för oss. Men också en förlust. Ett tecken på att hans kropp håller på att förfalla. Och att våra kroppar gör detsamma. Våra ryggar klarar inte längre att kompensera när hans smidighet sviktar. Den sänkbara sjukhussängen, badrumsliften, elrullstolen – alla de tekniska hjälpmedlen höjer hans livskvalitet och skonar våra kroppar. Men de förändrar också vårt arbete. Tidigare var det kropp mot kropp. Nu står en maskin emellan oss.

Våra ryggar klarar inte längre att kompensera när hans smidighet sviktar.

Jag började arbeta extra i hemtjänsten redan i gymnasiet. På helger och somrar gick jag hem till pensionärer i Hässelby Gård, städade, handlade och delade ut matlådor. När jag var 25 började jag arbeta nätter som personlig assistent åt min moster.

I sjutton år jobbade jag nätter – en påfrestning både fysiskt och mentalt. Att leva så nära en nära släktings dödsångest, nattliga panik och andningsnöd slet hårt. Omställningarna mellan nattarbete och dagliv blev allt svårare.

Sedan kom döden. Ett litet sår blev till blodförgiftning. Min mosters kropp gav upp, även om sinnet fanns kvar. Hon sjönk in i en allt djupare sömn. Jag fick ta beslutet på sjukhuset att stänga av hennes livsuppehållande maskiner och se henne ta sina sista andetag. Det knäckte mig.


I en text jag skrev efter hennes död försökte jag beskriva den ”moster-maskin” vi hade blivit under våra år tillsammans: hur vi assistenter, apparaterna och min moster kopplades samman i en noggrann koreografi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr