Okategoriserade 28 maj, 2008

Knack, knack! Vänsterpartiet kommer på besök.

Vänsterpartiet ger sig ut från att knacka dörr och fråga folket. Hur går det?

Det började i Almedalen 2007. Lars Ohly ger sig ut tillsammans med pressekreterare och Gotlands Tidning för att knacka dörr. Det är ett sätt att visa inför medierna hur det nya vänsterpartiet skall bli ett parti som lyssnar på folk, tajmat till ett besök från det parti som inspirerat dörrknackningen, Socialistiska partiet från Holland. Lite uppgjort från början, mest en demonstration. Men snart ett år senare har dörrknackningen startat på allvar. Från Malmö i söder till Umeå i norr.
En av föreningarna som testat är Farsta i Stockholm.
– Det kändes ju lite konstigt när vi gick ut första gången. Vi var oroliga för att vi skulle känna oss påflugna, men vi fick faktiskt svar från rätt många. Nästan ingen var otrevlig, säger Fredrik Samuelsson, en av de som deltog.
I Farsta körde de en vanlig variant, att ställa några enkla frågor om området. Vad de boende tycker är bra och dåligt med Farsta.
– Det som de tyckte var bra med Farsta var att det är nära till naturen, det ligger centralt och det finns ett centrum med mycket service. De klagomål som ofta kom upp var att kvalitén på skolorna är dålig och att läkarna verkar väldigt stressade när man går till vårdcentralen. Och många ville känna sig tryggare på gatorna.

I Sundbyberg har de en liknande erfarenhet.
– Vi gick ut i Hallonbergen, som är en miljonprogramsförort. Bland det första vi märkte var att folk verkligen försvarar sitt område. De är väldigt trötta på bilden av Hallonbergen som ett dåligt ställe att bo på, för så upplever inte de att det är. De är stolta, berättar Marielle Nakunzi från Sundbybergsföreningen.
Här fick man också en tydlig information om en fråga som vänsterpartiet hittills inte upptäckt.
– Den fråga som de flesta tyckte borde bli bättre är att det är väldigt skräpigt i centrum – det behövs fler papperskorgar. Så det vi skall göra nu är att ha ett återsamlingsmöte och sedan skicka ut en bulletin där vi redovisar svaren. Men sedan måste det ju bli ändring: hela den här metoden hänger på det politiska resultatet. Blir det inga papperskorgar kommer folk tycka att det är meningslöst!
Marielle Nakunzi berättar att alla som varit med i Sundbyberg är helt förvånade att det funkar att knacka på hemma hos folk.
– Skälet till att jag tror på dörrknackningen är att våra egna medlemmar gillar det. Vi har ju haft folk i alla åldrar – den yngsta killen är strax över tjugo, och den äldsta är en 80-årig kvinna. De tycker det är skitkul!

Murad Artin från Örebro berättar att alla partimedlemmar som tillfrågades om att knacka dörr var negativa från början. Men till slut fick de ut 14 personer i olika omgångar, och de var helt lyriska när de hade testat. Misstänksamheten berodde på att de väntat sig ett mycket sämre mottagande än de fick.
– Det är många av dem som vi knackar på hos som verkligen gillar att få säga sin mening, att någon bryr sig om vad de tycker, berättar Murad Artin från vänsterpartiet Örebro. En, som var medlem av folkpartiet, bjöd in oss på kaffe och pratade en halvtimme. Han höll inte alls med om vänsterpartiets politik, men tyckte det var jättebra att vi arbetade så här för att det skall fungera så i en demokrati.
I Örebro lämnade vänsterpartisterna också möjligheten att svara på frågorna skriftligt.
– Det är jag mest förvånad över: folk skickar faktiskt in sina svar – de köper frimärken och postar det till oss, säger Murad Artin.
– En gång när jag gick över det här området var det någon som ropade: ”Hallå! Är du från vänsterpartiet?” och kom springande med sin enkät för att hon verkligen ville lämna in den. Helt otroligt!

Dörrknackningsprojektet har också kritiker. En del ogillar själva tanken på att tränga sig på hemma hos folk: Man vill inte känna sig som Jehovas Vittnen. Ett annat argument emot dörrknackningen är att den är tidskrävande för ett litet parti. I många trappuppgångar i storstäderna finns det kodlås, som gör att man inte kommer in och det är mycket förberedelsearbete innan man kommer ut. En annan kritik är att projektet hitills är ”mer snack än hockey”: det är bara en handfull föreningar som börjat.
Många tycker idén är bra i princip, menar Henning Süssner, Landskrona, som också är skribent i Flamman:
– Men det fungerar inte som ett sätt att skapa ett aktivistparti. Vi måste fortfarande ha en massa interna möten om våra kommunalpolitiker skall fortsätta ha förankring. Och man kan inte bara lägga till ett sätt att arbeta – någonting måste bort om vi inte skall slita ut folk. Glappet mellan ambitionsnivån och det folk orkar med tas inte på allvar, säger Henning Süssner.

Süssner har också en politisk kritik också mot att vänsterpartiet nu säger sig vilja bli bättre på att lyssna:
– Vi är ju inte ensamma om att gå ut och lyssna på folk. Men vi måste fråga oss vilken trovärdighet vi har: vi är för små på många platser för att genomföra förändringar. Nu anpassar dessutom vänsterpartiet sina krav – exempelvis om sex timmars arbetsdag. Då försvinner möjligheten att driva opinion också.
I Vänsterpartiet Örebro anser de att de har löst delar av den problematik som Süssner tar upp – de håller på att ändra hela sitt arbetssätt. Det är riktigt att det tar tid i början, säger Murad Artin från vänsterpartiet i Örebro, men det är tid man får igen senare. Örebroarna gjorde en mycket noggrann planering före sitt dörrknackningsprojekt: ritat egna kartor över området Sörbyängen – så detaljerat att varje dörr har en siffra och gjort en statistik som är så precis att man kan skilja ut olika parametrar. Noggrannheten är möjlig eftersom partiombudsmannen Hans Blomberg har kunnat arbeta mycket med dörrknackningen Men efter första omgången, med 750 dörrar vet de att det inte tar mer än 4 minuter per dörr i snitt.

Murad Artin säger att dörrknackning måste räknas som en del i det parlamentariska arbetet: det går inte att vara folkvald utan att ha kontakt med folk. Och att knacka dörr kan inte anses tidskrävande med tanke på resultatet: hur ofta får vänsterpartiet prata direkt med hundratals personer annars?
– Ofta lägger man lika många timmar arbete utan att prata med en enda. Hur länge har vi i vänsterpartiet suttit i våra rum och bara pratat fram och tillbaka? Vi har ju varit suveräna på att hacka på varandra och skriva långa debattartiklar! Vi äter upp varandra.
Vänsterpartiet Örebro fick också en förstasida i Nerikes Allehanda i samband med Lars Ohlys besök. Men Artin är noggrann med att det här arbetet inte främst är till för att få uppmärksamhet, eller ens att få fler medlemmar.
– Vi kan inte tänka att det här skall ge resultat till 2010. Det här är måste vara mycket mer långsiktigt. För oss är det ingen återvändo – Det är så här vi skall jobba nu!
Dörrknackningen i Örebro har nu gått vidare med en andra omgång. Förra veckan knackade de 1 100 dörrar. Hans Blomberg hade räknat ut att det inte skulle ta mer än 36 timmar. Alla andra trodde att det skall ta två veckor, men Blombergs beräkning visade sig hålla.

Det första politiska beslutet som påverkats av metoden är också på gång. Den borgerliga majoriteten hade avsatt 5 miljoner till ”Bernadottejubiléet”, ett firande på tvåhundraårsdagen av riksdagens öppnande i Örebro 1810. Underförstått skulle det bli ett tämligen rojalistiskt arrangemang. Men när vänsterpartiet frågade vad folk i Sörbyängen tyckte om idén var det bara nio procent av de svarande som stödde den, medan 77 procent var direkt emot och tyckte pengarna skulle gå till höjd personaltäthet i förskolan eller bättre äldreomsorg. Och nu har den kristdemokratiske kommunstyrelseordföranden börjat tänka om, berättar Artin.
– De håller på att ändra namn och inriktning, Det skall heta Örebro 2010 och också ha seminarier om olika styrelseskick och så vidare, snarare än att fira släkten Bernadotte.
Där är förstås kärnan, när det fungerar: i en demokrati skall folket styra. Lisa Helgefors, ordförande i vänsterpartiet Örebro säger att politiker, även i vänsterpartiet har ett stort problem:
– De flesta som jobbar politiskt sitter i slutna rum och saknar kontakt med vanligt folk.
När man knackar dörr möter man på folk som aldrig syns annars. De som inte röstar, aldrig svarar vilket parti de vill rösta på i några opinionsundersökningar och knappt har hört talas om vänsterpartiet.
– De är ju ganska många, säger Helgefors. De kanske tycker att alla politiker är svikare. Men när man är ute och visar att man är intresserad av sakfrågor som de bryr sig om tror jag deras bild ändras.

Marielle Nakunzi, Sundbyberg säger att vänsterpartister har lätt för att tro att de vet vad som är viktigt för deras väljare.
– Vi säger ofta ”vi vet vad folk behöver”, men jag tror att vi ibland inte vet ett skit. Det där är bara något man säger. Men det är klart att vi har svårt att engagera människor om vi inte tar upp saker som de bryr sig om.
Det finns också en tydlig politisk morot i metoden. Självförtroendet har ökat bara under de få veckor vi har varit ute, säger Murad Artin i Örebro. Man blir bättre på att argumentera, man får koll på de viktiga frågorna och många gillar dessutom vänsterpartiets politik.
– Det vi märkte är ju att många tycker som vi: de gillar gemensam välfärd och rättvisa. Så efter ett tag kändes det inte alls läskigt, utan roligt, säger Fredrik Samuelsson i Farsta.
Vänsterpartiet möter alltså folket. De verkar båda titta på varandra och säga: så konstiga var de faktiskt inte.

Inrikes/Nyheter 06 december, 2025

Antifascister samlas i Salem: ”Folk delar ens frustration”

15 år efter att Salemmarschen lades ned samlas nazister återigen i Rönninge söder om Stockholm. Även antifascistiska krafter har mobiliserat – och stadens företagare bjuder in till julmarknad. Flamman ger sig ut bland honungsförsäljare och svarta blocket-aktivister för att höra folks tankar om dagen.

Det är ovanligt mycket människor på årets julmarknad, konstaterar floristen Carina Kandell, 56. Hon driver en liten blomsterbutik i Rönninge centrum, och har varit drivande i att arrangera den årliga julmarknaden.

Från början uppstod marknaden som en markering mot de årliga nazistdemonstrationerna i Salem under 2000-talet – som nu återupptagits på initiativ av Nordiska motståndsrörelsen och Aktivklubb Sverige.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 06 december, 2025

Ideologin är fackens svagaste länk

När IF Metall lade varsel om strejk mot Tesla hade förbundet inte strejkat på 15 år. Foto: Johan Nilsson/TT.

Den svenska modellen riskerar att vittra sönder om tillräckligt många börjar tvivla på den. Ella Petrini har läst ”Frontalkrock”.

Ett strejkvapen som inte används rostar och för att lyckas krävs ett väloljat konfliktmaskineri. Svenska fackförbund med strejkar ovanligt lite, både internationellt och historiskt. Därmed har själva strejkerfarenheten också blivit mer sällsynt, och något de flesta av oss bara kommer nära genom skildringar i filmer och historieböcker.

När IF Metall lade varsel om stridsåtgärder mot Tesla, hade förbundet inte strejkat på 15 år. Motparten var notoriskt antifacklig och ledd av världens rikaste man, Elon Musk. Som en av de strejkande, Olof Sjöström, säger till Dagens Arbete: ”I början handlade det om att vi ville ha kollektivavtal på Tesla, nu handlar det om mycket mer än så. Det handlar om hela svenska modellen.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 06 december, 2025

En grön Marx tittar fram

Genom att lusläsa Marx vill Kohei Saito hitta en socialism för ”klimatproletärer”. Foto: Frank Rumpenhorst/AP.

I försöken att frammana en ekologisk marxism liknar Kohei Saito en filosofisk Hercule Poirot. Men det japanska stjärnskottet fastnar i teoriernas värld – och lär knappast väcka några slumrande massor. Åtminstone inte den här gången.

Ett citat av en ung Marx i Den tyska ideologin har alltid gäckat mig. Där skriver han att i framtidens kommunistiska samhälle kommer individen att ”jaga på morgonen, fiska vid lunch, sköta boskap på eftermiddagen och kritisera på kvällen”, utan att någonsin bli yrkena fiskare, jägare eller kritiker. Citatet har avfärdats som ett pastoralt tic från en romantisk epok, men själv har jag sett något annat. En utopiskt drömmande Marx som kanske inte såg så negativt på de förhistoriska samhällena som vi har lärt oss.

En som verkar hålla med mig är den japanska filosofen Kohei Saito. I sin Marx i antropocen (Nirstedt, 2025), visar han att Marx faktiskt omvärderade de förhistoriska samhällena på äldre dagar. På 1870-talet skedde ett skifte i hans tänkande; intresset för dialektisk filosofi minskade och ett intensivt studium av naturvetenskap tog vid. Fram träder en annan Marx, menar Saito, en ekologiskt medveten person i modern bemärkelse. Saito kallar honom rentav för ”nedväxtkommunist”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 december, 2025

Tidigare vänsterpartister lanserar parti – siktar på lokalval

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade Vänsterpartiet i augusti, strax efter att uteslutningsärenden inletts mot dem. Foto: Oscar Olsson/TT.

De tidigare vänsterpartisterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas lämnade partiet efter att uteslutningsärenden inletts. Nu startar de ett eget parti, under namnet Framtidens Vänster. Men de kommer inte ställa upp i riksdagsvalet, meddelar talespersonerna.

– I dag tar vi ett steg som vi lovat att vi ska ta, säger Daniel Riazat vid en presskonferens under fredagen. 

Nu bildar han och Lorena Delgado Varas, båda riksdagsledamöter och tidigare vänsterpartister, ett nytt parti. Det meddelar de under fredagseftermiddagen från en presskonferens i riksdagen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 december, 2025

Det är dags att lyssna på Putin

Problemet med ”Putin-förståare” är att de inte alls verkar förstå Putin, menar debattören. Foto: Alexander Nemenov/Pool Photo/AP/TT.

Ola Tunander skriver att det inte är något fel att ”förstå” Putin. Ändå utelämnar han Putins egna ord om varför han startat kriget: för att utplåna Ukraina som självständig nation. Det är inte svårt att gissa varför.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När man läser Ola Tunanders bok Hybris: Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten (Karneval förlag) är det från början uppenbart att detta är en partsinlaga – till försvar av den ryska invasionen och mot dem som solidariserar sig med Ukrainas försvarskamp.

I inledningens första stycke skriver han: ”Vad som förr var en självklarhet för varje forskare – och för all del varje underrättelsetjänst var att förstå hur motparten, ’den andra’ eller fienden, tänker. Men i dag beskrivs den som försöker göra det som en ’Putinversteher’ – en tysk benämning för någon som ’förstår Putin’. ”

I själva verket är det största problemet med Tunanders bok att han vägrar att lyssna till och förstå Putin.

När Putin förklarar krigets orsaker har han vid upprepade tillfällen framfört att Ukraina aldrig har varit ett riktigt land. Att det inte finns något ukrainskt språk eller någon ukrainsk kultur. Att ukrainarna i själva verket är ”lillryssar” – visserligen inte lika bra som vanliga ryssar, men inte heller något eget folk. Ryssland har en tusenårig historisk rätt till det ukrainska området. Ukrainarna har lurats av västmakterna till att tro något annat.

I själva verket är det största problemet med Tunanders bok att han vägrar att lyssna till och förstå Putin.

Detta beskriver Putin i sin essä från juli 2021, ”Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare” – en central skrift för att förbereda den ryska opinionen för invasionen åtta månader senare.

När den amerikanska högerjournalisten Tucker Carlson fick en exklusiv tv-intervju med Putin i februari 2024 så ägnade presidenten större delen av tiden till att förklara varför Ukraina aldrig varit någon riktig nation, och varför Ryssland därför har en historisk rätt till det ukrainska territoriet.

Putin sammanfattade senast sin ståndpunkt inför tv-kamerorna vid ett ekonomiskt forum i Sankt Petersburg den 20 juni 2025: ”Jag har sagt det tidigare, ryssar och ukrainare är ett folk. I den meningen är hela Ukraina vårt. Det finns en gammal regel som säger att varhelst en rysk soldat sätter sin fot, så är det vårt.”

Detta budskap har hela tiden trummats ut av Putins språkrör i rysk tv. Framför allt i början av kriget hävdades det gång på gång att Ukraina inte fanns, och om det ändå skulle finnas så skulle det snart vara försvunnet. Med tiden verkar just dessa tongångar ha dämpats något. Det är svårt att hävda att det ukrainska folket inte existerar när de i snart fyra år bjudit tappert motstånd mot den ryska militärmakten och när de undan för undan slår ut den ryska oljeförsörjningen och därmed den ryska ekonomin.

Varför undviker Tunander helt att nämna dessa öppna förklaringar som Putin själv givit? Tunander skriver: ”Många har menat att Ryssland invaderade Ukraina 2022 för att erövra landet i syfte att återupprätta Sovjetunionen eller det ryska imperiet, men det Ryssland strävade efter var ett neutralt Ukraina, för att i sin närhet förhindra utplacering av västliga vapensystem.”

Putin har i och för sig angett olika skäl till invasionen, inför olika åhörarskaror i och utanför landet, men den som verkligen lyssnat borde inte tveka om det grundläggande motivet. Så vem är det som inte vill förstå Putin?

Läs mer

Om Tunanders påstående skulle stämma så har Ryssland redan förlorat kriget. Den ryska politiken har varit helt kontraproduktiv. Det är Rysslands krigföring som drivit in Ukraina i Natos famn. Innan annekteringen av Krim var stödet för Nato-medlemskap omkring 20 procent inom den ukrainska befolkningen. I dag är det över 80 procent. Före den ryska fullskaliga invasionen var flera av de tyngsta medlemmarna i Nato mot ukrainskt medlemskap, bland annat på grund av Natos princip att inte bevilja en stat inträde så länge den befinner sig i en gränskonflikt – vilket varit fallet sedan 2014 när Ryssland annekterade Krim och inledde sin lågintensiva krigföring i Donbass.

Men i dag finns det gott om västliga vapensystem i Ukraina, just på grund av det ryska försöket att erövra Ukraina. Och om det alltså skulle stämma att Rysslands motiv var att ”i sin närhet förhindra utplacering av västliga vapensystem”, så kan vi konstatera att Ryssland har förlorat dubbelt. Finland är i dag fullvärdig medlem i Nato, och har en 1 340 kilometer lång gräns mot Ryssland. Om Nato önskar placera ut vapensystem som ska sätta press på Ryssland, då står Finland till deras förfogande.

Och vi behöver inte tveka om att den dag som Ryssland bestämmer sig för att sätta stopp för detta hot från Finland, då kommer Tunander och hans meningsfränder att ha full förståelse för varje militär åtgärd som Ryssland vidtar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 december, 2025

Alice Aveshagen: Med Birkinväskan på klubben är jag rebell

Skribenten med sin kappsäck full av äventyr. Foto: Privat.

Alice Aveshagen ser en nymoralism som förvandlar drömmar om lek till döda investeringsobjekt. Det som en gång var symbolen för frihet har blivit en behållare för moral.

Är din pojkvän pinsam? Glöm det! Nu är det din Birkinväska – om du får för dig att släpa med den på middag.

Tiktokvideor där kvinnor visar upp sina 35-centimeters Hermèsväskor på restauranger har bemötts med en flod av moralisk indignation. ”Inte Birkin på Nobu” (en sanslöst dyr restaurangkedja), ”Smaklöst.” En annan tillrättavisar: ”Det skriker nyrikt.” ”Läs av rummet.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 december, 2025

Kritik mot TT:s upphovsrättsväktare: ”Vem får betala?”

Pressfotograf i arbete inför Nobelfesten. Sedan 2018 anlitar Tidningarnas Telegrambyrå firman Copyright agent. Foto: Anders Wiklund/TT, Christine Olsson/TT (montage).

Danska Copyright Agent ser till att TT Nyhetsbyrån får betalt för sina bilder när de kopieras gratis på nätet, med automatiska fakturor som retat gallfeber på många. Är upphovsrättsfirman fotografernas främsta försvarare – eller fattiga föreningars fiende?

För över ett år sedan skrev företrädare för granskningsföreningen Gigwatch en debattartikel om gigekonomin i Svenska Dagbladet. Artikeln illustrerades av tidningen med ett foto från nyhetsbyrån TT av ett Uber Eats-bud på moped. 

Föreningen lade sedan upp en skärmdump av artikeln på ”sin domän”, närmare bestämt sitt Instagram-konto – ett beslut som nu kan komma att kosta dem över 3 000 kronor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Reportage 04 december, 2025

Amanda Lind: ”Ingen ska känna att Miljöpartiet ser ned på dig”

Amanda Lind rättar sig när hon råkar definiera partiet som en del av ”vänstern”. Foto: Lisa Mattisson.

Vik hädan, puritaner. Inför valet vill Miljöpartiet hellre prata om rättvisa än livsstilsval. Flamman kollar hockey, pratar tro och äter hamburgare med Amanda Lind.

På O’Learys, den enorma sportbaren vid Globen, flimrar och blinkar skärmar ikapp med julbelysningen. Grupper av män i rutiga skjortor spanar mot tv-apparaterna med skummiga halvlitersglas framför sig.

I en del av lokalen dit ljuset inte når får jag syn på den karakteristiska silhuetten, Amanda Linds. Vi ska kolla matchen med hennes hemmalag Luleå, äta och prata. Amanda, Miljöpartiets språkrör sedan 2024 och kulturminister i Magdalena Anderssons regering 2019–2021, vinkar åt mig.

Strax därpå anländer fotografen, och språkröret börjar rafsa fram något ur sin väska. En halsduk i svart och guldgarn med lagets emblem. Gubbarna runt bordet ler mot Amanda när hon poserar med sin Luleåhalsduk. Snart drar matchen i gång.

Jag försöker att föreställa mig Amanda Lind i hockeyskydd och frågar om hon spelar själv.

– Nej, men jag var en del av hockeykulturen. Mina bästa vänners pappa skötte klockan i ishallen.

Där satt tjejerna ofta och tittade, och senare blev det ståläktaren. När de var 16 tog Luleå sitt första SM-guld. När hon pratar om sin hembygd blir norrländskan bredare.

– Det var stort för staden. Och jag var ju där! Luleå är mitt lag. Nu ligg’ vi som tia i tabellen av fjorton lag, det är ju inte så bra.

Motstånd. En ensam Luletröja bland Leksandsfansen. Foto: Lisa Mattisson.

Luleå, staden med både arktiskt klimat, högskola och kulturliv men med bara drygt 80 000 invånare lade grunden för en särskild sammanhållning, minns Amanda Lind. Numera bor hon med sin familj i Härnösand, där hon också klev in i politiken på heltid.

– Det finns en norrländsk anda. Den är karg och liksom ”här reder vi oss själva. Ingen kommer att hjälpa oss ändå, så det är lika bra”. Lite så.


Amanda Lind säger att hon läser både Flamman och ETC. Men hon har också noterat att högersajterna tar allt mer plats. Och vänstern har inte varit så bra på att stötta varandra, tycker hon. Eller kanske har vi varit för hövliga i debatten, funderar hon.

– När Timbro och Oikos lanserade sitt Tidö 2.0 slog det mig hur dålig den progressiva rödgröna sidan är på att lägga fram de stora visionerna och stå för dem.

Maten kommer in. En vanlig hamburgare till mig, oumph-quesadillas till Amanda.

Alla vet hur illa det är: 2025 ser ut att bli ett av de tre varmaste åren sedan mätningarna började, regeringen har rekordsabbat sin egen redan oambitiösa miljöpolitik och det just avslutade Copmötet liknade mest en tävling i ghostning.

Hur är det möjligt att ni inte når mer än knappt sju procent i den senaste opinionsmätningen, trots larmen?

– Vi får ofta kritik för att vara orealistiska. Då har det hänt att vi backar, förklarar hon.

Det finns en norrländsk anda. Den är karg och liksom ’här reder vi oss själva. Ingen kommer att hjälpa oss ändå, så det är lika bra’.

– Det tycker jag att vi ska sluta med. Ta arbetstidsförkortningen, som vi varit på jättelänge. Nu har både fackföreningarna och socialdemokratin börjat lyfta det.

Så er valrörelse kommer att handla om arbetstidsförkortning?

– Ja, och rättvisefrågor. Vi måste våga prata om visioner och inte bara det som är realiserbart nästa mandatperiod. Vårt största fokus kommer att ligga på miljö- och klimatområdet.

Enligt Novus i november kommer klimatet först på sjunde plats efter klassiska klassfrågor som sjukvård och skola, följt av invandring och lag och ordning. Nu har de pratat om jordens kollapspunkter i decennier. Strategin har inte vunnit några jordskredssegrar.

Hur kan partiet bli bättre på att engagera vanliga väljare?

– Vi måste bli bättre i vänstern på att vara konkreta i vad vi vill.

Stämning. Jul- och hockeyatmosfär som bakgrund till politiksnack. Foto: Lisa Mattisson.

Hoppla. Där kom det igen. Miljöpartiet räknar sig till den rödgröna sidan, även om koalitioner med borgerliga partier också har förekommit, som 2018–2022 i Stockholm, då Daniel Helldén, numera Amandas parhäst, hoppade över skaklarna.

Hon rättar sig snabbt.

– Jag ska inte säga vänster, det är fel. Inom den progressiva rödgröna sidan.

Luleå gör mål. Vi verkar vara de enda som reagerar. Vi är således omgivna av Leksandfans.


Under senhösten skedde något som få förutsåg. Kommunalrådet Roland Boman i Jokkmokk meddelade att han tackade nej till informationsinsatser kring återvandringsbidraget, och fick ett pärlband av framför allt kommuner i norr att haka på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 03 december, 2025

Lyra Eriksson Lindbäck: Jockiboi och traumakulturens uppgång och fall

Den nya SVT-dokumentären ”Hatet” ifrågasätter delar av influeraren Joakim Lundells uppväxtskildring. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Jag tänker ofta: Vad är det som gör en människa till en bra person?” Så börjar Joakim Lundells bästsäljande självbiografi Monster från 2017.

Under de senaste decennierna har svaret varit tydligt: trauma. Berätta om ett barndomstrauma, och du framstår genast som god. Oantastlig, rentav. Traumahistorier har blivit vad alla velat höra. Lundell, från början känd som den stökiga, supiga, sexistiska influeraren Jockiboi, lyckades omvandla sitt varumärke till barnförebild genom att träda fram med den hemska berättelsen om sin uppväxt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 03 december, 2025

Magnus Bjerg Sturm: Vår tids fula gubbar är gängkriminella

Det är för billigt att locka in unga i kriminalitet, skriver Magnus Bjerg Sturm. Foto: Pontus Lundahl/TT.

I min barndom ryktades det om en man i en vit skåpbil, en vanlig svensk vandringssägen. Han lockade barn med godis och utsatte dem för fruktansvärda saker, sades det. I dag är han verklig – och kör en Audi.

Och barnen han plockar upp försvinner inte. De dyker upp i förundersökningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)