Inrikes 30 augusti, 2006

Knacka dörr

I medierna står Reinfeldt mot Persson. Där debatteras procenttal, fastighetsskatt och skandaler. Men över hela landet pågår samtidigt en valrörelse som ser mycket annorlunda ut. Det är den här valmaskinen som tar hem rösterna och varje val förvånar de borgerliga ledarsidorna med sin upphämtningsförmåga.

UPPSALA Uppsala Shirin Saif, 21 år, stegar fram med en bunt flygblad i näven. Hon har en LO-ryggsäck på ryggen och ett SSU-band runt halsen. Det är dags för dörrknackning. Det är enkelt, säger hon. Man skall bara våga, och vara trevlig.
– Hej, vi kommer från socialdemokraterna. Vi undrar om du har några frågor inför valet?

Vi är i Stenhagen, ett invandrartätt bostadsområde i Uppsala. Här spenderar socialdemokraterna några av de pengar som partiet fått för att utbilda och avlöna demokratiambassadörer. Tanken är att demokratiambassadörerna skall höja valdeltagandet. Socialdemokraterna satsar mest på områden där röstdeltagandet är lågt: bland unga och invandrare. Och alla ambassadörerna har invandrarbakgrund, kan flera språk. Själv pratar hon svenska, engelska och persiska.
– Många invandrare vet inte hur de skall bära sig åt för att rösta, säger Shirin. En del slänger röstkorten, för att de inte är svenska medborgare. Men alla som är folkbokförda sedan tre år tillbaka kan rösta i kommunalvalen.
Vi skall hem till Eduardo först för att samla ihop dörrknackningsgruppen. Med Shririn är de sex personer, Eduardo, Margret, Johnny, Kjell, Kicki som sitter och dricker kaffe och äter smörgåsar. Shirin är yngst – de andra är i femtioårsåldern.
– Här är Aron Etzler från Flamman, säger Shirin, och så får jag hälsa på alla.
Men de ser avvaktande ut. Skall jag göra ett valstugureportage som Janne Josefsson? Skall det bli ännu en artikel om hur socialdemokraterna är ett maktfullkomligt och trött parti? Ingen verkar glad över att ännu en reporter skall hänga med. Shirin berättar att Uppsala Nya Tidning följde med henne på dörrknackning och att de fotograferade människor medan de öppnade dörren. Många blev sura. Det slår mig att skjutjärnsjournalistiken kanske skjutit sönder vanliga människors förtroende. Politiker kan tåla hårda granskningar – ingen här har någon medieträning om jag skall börja grilla dem. Men till slut lossnar det.
– Det verkar ju vara ett lugnt område, det här, säger någon.
Underförstått är att Stenhagen i folkmun anses vara ett ”ghetto”. Några uppmärksammade bråk och rykten om kriminalitet har sänkt områdets status. Eduardo, som bor här, säger att lugnt, det är det inte.
– Nej, nej, vänta bara. Klockan elva springer ungar omkring och skriker: ”Hon slog mig! Mamma!”. Det är inte lugnt. Men folk är trygga här. Ni ser: det är inget klotter på väggarna.
– Det är ju fina hus, säger någon.
– Ja, alla verkar jättetrevliga, säger Shirin uppmuntrande.
– Vet ni vad det största problemet är?, frågar Eduardo. Allt skräp. De har öppnat en Mc Donald’s en bit härifrån. Nu ligger det skräp överallt, i skogen, ända upp till tian.

Vi pratar inte integration i det här sällskapet. Vi pratar standard, trygghet, inflytande. Även om det finns ett ”vi”, finns det inget ”dom”. Det är långt från Villaägarnas möten, där var och varannan verkar orolig för att ”svartingar” innebär bråk, tänker jag. Ändå är det socialdemokraterna och facket som ofta får rasiststämpeln i pressen.
Hur tror ni det går i valet, då? frågar jag. Känns det annorlunda nu när borgarna presenterar sig som socialdemokrater?
– Jo, men valet skall vi vinna, säger Margret.
– Men folk blir förvirrade av det här med att moderaterna skall vara ”det nya arbetarpartiet”, säger Johnny. Vi ser ju att de lägger samma motioner som förr, men det vet ju inte folk.
– Så är det över hela världen, säger Eduardo. Högern ser att vår modell fungerar, så de kopierar den. Men det är ju en fasad.
– Det måste man ju förklara för människor, säger Johnny. Ta fram och jämföra skillnaderna.
Vi kommer in på vänstersidan och vänsterpartiets problem.
– Kommuniststämpeln. Det och att de bråkar så mycket. De här fraktionsstriderna är inte bra, säger Margret.

Men nu är det dags att knacka dörr. Vi går ut och delar upp oss i tre grupper. Det är första gången för Kjell, så han får gå med Shirin. Det är verkligen ett omaka par: en kort, ung tjej som pratar hela tiden och Kjell som är lång och tyst. Det första höghuset ser ut som ett typiskt 1980-talsbygge med kakel i milda färger. Vi ringer på, en signal. Ingen öppnar dörren. Shirin lägger ned flygblad i brevinkastet. Så kommer två kvinnor med slöja ut ur hissen.
– Vill ni ha? Information om valet, säger Shirin.
– Mm, säger kvinnorna.
– Vilket språk?
– Arabiska. Men det här går bra.
Tricket är att inte vara nervös, säger Shirin. Det är inte så allvarligt om någon inte vill ha material, de brukar bara säga: nej tack!
Dörr nummer två öppnas av ett barn.
– Hej! Är din mamma eller pappa hemma?
Mamma kommer.
– Hej, vi kommer från socialdemokraterna.
– Jaha. Ok.
– Har du några frågor inför valet?
– Nej.
– Inga?
– Nej.
– Ok. Men du kan få lite material. I morgon kommer Mona Sahlin hit och talar. Här får du det. Och här är lite om socialdemokraternas frågor i valet.
Dörr nummer tre öppnas av en man i pyjamas med ljusblå ränder. Han ser ut att komma från Mellanöstern och han håller en telefon vid örat.
– Jag pratar i telefon, säger han.
Så fortsätter det. Väldigt få människor är otrevliga om man knackar på och de förstår att det inte rör sig om reklam.
– Igår var det ett barn som skrek till sin pappa: Reklamtanten kommer! Men jag sa: Nej, nej, jag kommer från socialdemokraterna och då gick det bra, säger Shirin.
– Vissa är glada, berättar hon. De tycker att det är en markering att alla röster är värda räknas, och ser att något parti anstränger sig. En del är till och med hysteriskt glada.
– Jag var hos en dam som pratade spanska. Hon bara skrek: Hola! Kom in och drick kaffe! Jag bara svarade: Gracias! Men jag kan inte spanska.

Shirin berättar att hon gick med när finansminister Per Nuder var i Uppsala och knackade dörr förra veckan. Folk som öppnade dörren blev rätt förvånade.
– En kvinna bara blev helt tyst, och sen sa hon ”Herregud!” På en liten video-snutt som ligger uppe på Upsala Nya Tidning (http://qstream-down.qbrick.com/05128/upsala/060822Nuder.swf) kan man se några av resultaten. Men det är inte alltid som det fungerar bra, säger Shirin.
– Ingvar Carlsson ringde tydligen runt till folk i valet 1994, men det var ingen som trodde att det var han på riktigt, så de fick sluta med det. De bara: Sluta, vi tror inte på det här.

Efter det första huset tar det stopp. Slut på det grå flygbladet. Sedan tappar vi räkningen på vem som har tagit vilket hus. Shirin koordinerar gruppen med mobiltelefon. Vi studerar en uppkopierad karta över området. Men alla hus som vi går förbi är tagna, och till slut samlas vi utanför nummer Stenhagsvägen 42.
– Hur gick det för er?, frågar Shirin.
– Helt överraskande bra! Alla är så trevliga när man knackar på. Och så var det bra att kunna säga att Mona Sahlin kommer i morgon.
Det blir en kort dörrknackning idag, bara en timme, mellan sju och åtta. Efter det ligger barnen och sover, då kan man inte knacka på. Nybörjarna är nöjda.
– Det är så ofta man inte hinner med det här, säger Johnny. Men det här är ju det roliga i en valrörelse, ut och träffa folk!

Vi pratar om skillnaden mot torgmöten. Många av dem som bor här kanske inte ens rör sig inne i centrum under en valrörelse. Och folk åker dessutom till stan för att shoppa, inte lyssna på politisk agitation, säger Margret.
– Och så ser det lite övergivet ut när någon står och gastar på torget. Folk som handlar kastar ett getöga, men annars blir det ju mest våra supportrar som står och tittar.
Margret tror inte heller på att ringa folk, som till exempel Moderata ungdomsförbundet gör.
– Förra valet ringde vi mycket. Så visade det sig att man kommit till folk som bodde på ett äldreboende, och då fick man höra hela deras livshistoria.
– Men det blir mer politik när man ringer, säger någon.
Och mycket riktigt – under kvällens dörrknackning har det inte blivit mycket politik. Mer information om hur man röstar. Kanske för att det är ett invandrartätt område.
– Tidigare i veckan var jag på Kvarngärdet, säger Shirin, och där pratade vi mycket politik. De hade renoverat och höjt hyran där, det var folk förbannade på.
Ja, det är sånt som kommer upp. Fastighetsskatten? Nej, det frågar ingen om. Valmanifesten? Ingen har frågat. Utrikespolitik? Nej. Reinfeldt och Persson, de nämns inte under hela kvällen.

Varje valrörelse är en gigantisk politisk kraftmätning som pågår över hela fältet. På gator och torg hålls tal och sätts affischer upp. I medierna pågår debatter, i tidningarna slås opinionsundersökningarna upp. Men de olika slagfälten ser väldigt olika ut. Det som är viktigast i DN och Agenda kan vara helt oviktigt i Stenhagen. Och hur mycket Fredrik Reinfeldt än gör för att presentera sitt parti som ”det nya arbetarpartiet” är inte det riktigt hans arena – än i alla fall. En kaxig SSU-ordförande Anna Sjödin säger i tv-programmet Karavanen, angående den uppmärksammade blogg-trenden:
– Fortsätt ni att läsa varandras bloggar, så är vi ute i förorten och knackar dörr!

Dörrknackning har många fördelar, men en stor nackdel. Det kräver mycket folk. Fyra-fem personer, varje kväll i en vecka, krävdes det för att knacka dörr i ett område med lite mer än tusen lägenheter, säger Shirin. Hon tror inte något av de andra partierna knackar. Vänsterpartiet i Uppsala gör det inte
– Vi är för få, säger Anders Eriksson i vänsterpartiets Uppsaladistrikt.
Att just socialdemokraterna gör det beror på att sossarna än så länge är Sveriges enda folkrörelseparti. 60 000 s-valarbetare, skall jämföras med moderaternas cirka 10 000, och ännu färre i de andra borgerliga partierna. Det är lätt att förstå att borgerligheten måste gå samman för att slå denna jätte. Väns-terpartiet är också mindre, cirka 2 000 uppger partiet att det har.
Dörrknackning är förstås inte heltäckande. Medierna splar stor roll för att sätta dagordningen. Och för dem som är politiskt aktiva känns det tydligt vart vinden blåser.
– Efter tsunamin var det helt hemskt. Man kände för att lägga av hela tiden, säger Shririn.
Det är ingen här som uppfattar att socialdemokraterna har det speciellt lätt i medierna. De kan knacka dörr hur mycket som helst, men varje morgon måste s-aktivisterna öppna Upsala Nya Tidning, som ligger långt till höger.
– Vår familj vill inte ha den längre. Men jag vet inte vilken tidning vi skall ha. Det blir nog Dagens Nyheter, säger Shirin.
Jag frågar vilka tidningar som man kan läsa som stödjer socialdemokraterna i det här valet. Jag får inget svar.
– Kan man få Dalademokraten här i Uppsala? frågar någon.

Sveriges största parti kanske skall skylla sig självt för situationen. Men det kommer inte hålla i längden. Folk kommer deppa ihop, det är min övertygelse. Och den dagen människorna som knackar dörr inte orkar, då har socialdemokraterna förlorat en av sina största tillgångar.
Vi är klara för dagen. Shirin har stått på benen sedan halv nio i morse. Hon tackar alla, säger några uppmuntrande ord, och går till bussen.
– Jag måste hem! Snart börjar CSI!

Inrikes/Nyheter 06 december, 2025

Antifascister samlas i Salem: ”Folk delar ens frustration”

Foto: Liz Fällman/Flamman.

15 år efter att Salemmarschen lades ned samlas nazister återigen i Rönninge söder om Stockholm. Även antifascistiska krafter har mobiliserat – och stadens företagare bjuder in till julmarknad. Flamman ger sig ut bland honungsförsäljare och svarta blocket-aktivister för att höra folks tankar om dagen.

Det är ovanligt mycket människor på årets julmarknad, konstaterar floristen Carina Kandell, 56. Hon driver en liten blomsterbutik i Rönninge centrum, och har varit drivande i att arrangera den årliga julmarknaden.

Från början uppstod marknaden som en markering mot de årliga nazistdemonstrationerna i Salem under 2000-talet – som nu återupptagits på initiativ av Nordiska motståndsrörelsen och Aktivklubb Sverige.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 06 december, 2025

Ideologin är fackens svagaste länk

När IF Metall lade varsel om strejk mot Tesla hade förbundet inte strejkat på 15 år. Foto: Johan Nilsson/TT.

Den svenska modellen riskerar att vittra sönder om tillräckligt många börjar tvivla på den. Ella Petrini har läst ”Frontalkrock”.

Ett strejkvapen som inte används rostar och för att lyckas krävs ett väloljat konfliktmaskineri. Svenska fackförbund med strejkar ovanligt lite, både internationellt och historiskt. Därmed har själva strejkerfarenheten också blivit mer sällsynt, och något de flesta av oss bara kommer nära genom skildringar i filmer och historieböcker.

När IF Metall lade varsel om stridsåtgärder mot Tesla, hade förbundet inte strejkat på 15 år. Motparten var notoriskt antifacklig och ledd av världens rikaste man, Elon Musk. Som en av de strejkande, Olof Sjöström, säger till Dagens Arbete: ”I början handlade det om att vi ville ha kollektivavtal på Tesla, nu handlar det om mycket mer än så. Det handlar om hela svenska modellen.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 06 december, 2025

En grön Marx tittar fram

Genom att lusläsa Marx vill Kohei Saito hitta en socialism för ”klimatproletärer”. Foto: Frank Rumpenhorst/AP.

I försöken att frammana en ekologisk marxism liknar Kohei Saito en filosofisk Hercule Poirot. Men det japanska stjärnskottet fastnar i teoriernas värld – och lär knappast väcka några slumrande massor. Åtminstone inte den här gången.

Ett citat av en ung Marx i Den tyska ideologin har alltid gäckat mig. Där skriver han att i framtidens kommunistiska samhälle kommer individen att ”jaga på morgonen, fiska vid lunch, sköta boskap på eftermiddagen och kritisera på kvällen”, utan att någonsin bli yrkena fiskare, jägare eller kritiker. Citatet har avfärdats som ett pastoralt tic från en romantisk epok, men själv har jag sett något annat. En utopiskt drömmande Marx som kanske inte såg så negativt på de förhistoriska samhällena som vi har lärt oss.

En som verkar hålla med mig är den japanska filosofen Kohei Saito. I sin Marx i antropocen (Nirstedt, 2025), visar han att Marx faktiskt omvärderade de förhistoriska samhällena på äldre dagar. På 1870-talet skedde ett skifte i hans tänkande; intresset för dialektisk filosofi minskade och ett intensivt studium av naturvetenskap tog vid. Fram träder en annan Marx, menar Saito, en ekologiskt medveten person i modern bemärkelse. Saito kallar honom rentav för ”nedväxtkommunist”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 december, 2025

Tidigare vänsterpartister lanserar parti – siktar på lokalval

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade Vänsterpartiet i augusti, strax efter att uteslutningsärenden inletts mot dem. Foto: Oscar Olsson/TT.

De tidigare vänsterpartisterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas lämnade partiet efter att uteslutningsärenden inletts. Nu startar de ett eget parti, under namnet Framtidens Vänster. Men de kommer inte ställa upp i riksdagsvalet, meddelar talespersonerna.

– I dag tar vi ett steg som vi lovat att vi ska ta, säger Daniel Riazat vid en presskonferens under fredagen. 

Nu bildar han och Lorena Delgado Varas, båda riksdagsledamöter och tidigare vänsterpartister, ett nytt parti. Det meddelar de under fredagseftermiddagen från en presskonferens i riksdagen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 december, 2025

Det är dags att lyssna på Putin

Problemet med ”Putin-förståare” är att de inte alls verkar förstå Putin, menar debattören. Foto: Alexander Nemenov/Pool Photo/AP/TT.

Ola Tunander skriver att det inte är något fel att ”förstå” Putin. Ändå utelämnar han Putins egna ord om varför han startat kriget: för att utplåna Ukraina som självständig nation. Det är inte svårt att gissa varför.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När man läser Ola Tunanders bok Hybris: Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten (Karneval förlag) är det från början uppenbart att detta är en partsinlaga – till försvar av den ryska invasionen och mot dem som solidariserar sig med Ukrainas försvarskamp.

I inledningens första stycke skriver han: ”Vad som förr var en självklarhet för varje forskare – och för all del varje underrättelsetjänst var att förstå hur motparten, ’den andra’ eller fienden, tänker. Men i dag beskrivs den som försöker göra det som en ’Putinversteher’ – en tysk benämning för någon som ’förstår Putin’. ”

I själva verket är det största problemet med Tunanders bok att han vägrar att lyssna till och förstå Putin.

När Putin förklarar krigets orsaker har han vid upprepade tillfällen framfört att Ukraina aldrig har varit ett riktigt land. Att det inte finns något ukrainskt språk eller någon ukrainsk kultur. Att ukrainarna i själva verket är ”lillryssar” – visserligen inte lika bra som vanliga ryssar, men inte heller något eget folk. Ryssland har en tusenårig historisk rätt till det ukrainska området. Ukrainarna har lurats av västmakterna till att tro något annat.

I själva verket är det största problemet med Tunanders bok att han vägrar att lyssna till och förstå Putin.

Detta beskriver Putin i sin essä från juli 2021, ”Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare” – en central skrift för att förbereda den ryska opinionen för invasionen åtta månader senare.

När den amerikanska högerjournalisten Tucker Carlson fick en exklusiv tv-intervju med Putin i februari 2024 så ägnade presidenten större delen av tiden till att förklara varför Ukraina aldrig varit någon riktig nation, och varför Ryssland därför har en historisk rätt till det ukrainska territoriet.

Putin sammanfattade senast sin ståndpunkt inför tv-kamerorna vid ett ekonomiskt forum i Sankt Petersburg den 20 juni 2025: ”Jag har sagt det tidigare, ryssar och ukrainare är ett folk. I den meningen är hela Ukraina vårt. Det finns en gammal regel som säger att varhelst en rysk soldat sätter sin fot, så är det vårt.”

Detta budskap har hela tiden trummats ut av Putins språkrör i rysk tv. Framför allt i början av kriget hävdades det gång på gång att Ukraina inte fanns, och om det ändå skulle finnas så skulle det snart vara försvunnet. Med tiden verkar just dessa tongångar ha dämpats något. Det är svårt att hävda att det ukrainska folket inte existerar när de i snart fyra år bjudit tappert motstånd mot den ryska militärmakten och när de undan för undan slår ut den ryska oljeförsörjningen och därmed den ryska ekonomin.

Varför undviker Tunander helt att nämna dessa öppna förklaringar som Putin själv givit? Tunander skriver: ”Många har menat att Ryssland invaderade Ukraina 2022 för att erövra landet i syfte att återupprätta Sovjetunionen eller det ryska imperiet, men det Ryssland strävade efter var ett neutralt Ukraina, för att i sin närhet förhindra utplacering av västliga vapensystem.”

Putin har i och för sig angett olika skäl till invasionen, inför olika åhörarskaror i och utanför landet, men den som verkligen lyssnat borde inte tveka om det grundläggande motivet. Så vem är det som inte vill förstå Putin?

Läs mer

Om Tunanders påstående skulle stämma så har Ryssland redan förlorat kriget. Den ryska politiken har varit helt kontraproduktiv. Det är Rysslands krigföring som drivit in Ukraina i Natos famn. Innan annekteringen av Krim var stödet för Nato-medlemskap omkring 20 procent inom den ukrainska befolkningen. I dag är det över 80 procent. Före den ryska fullskaliga invasionen var flera av de tyngsta medlemmarna i Nato mot ukrainskt medlemskap, bland annat på grund av Natos princip att inte bevilja en stat inträde så länge den befinner sig i en gränskonflikt – vilket varit fallet sedan 2014 när Ryssland annekterade Krim och inledde sin lågintensiva krigföring i Donbass.

Men i dag finns det gott om västliga vapensystem i Ukraina, just på grund av det ryska försöket att erövra Ukraina. Och om det alltså skulle stämma att Rysslands motiv var att ”i sin närhet förhindra utplacering av västliga vapensystem”, så kan vi konstatera att Ryssland har förlorat dubbelt. Finland är i dag fullvärdig medlem i Nato, och har en 1 340 kilometer lång gräns mot Ryssland. Om Nato önskar placera ut vapensystem som ska sätta press på Ryssland, då står Finland till deras förfogande.

Och vi behöver inte tveka om att den dag som Ryssland bestämmer sig för att sätta stopp för detta hot från Finland, då kommer Tunander och hans meningsfränder att ha full förståelse för varje militär åtgärd som Ryssland vidtar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 december, 2025

Alice Aveshagen: Med Birkinväskan på klubben är jag rebell

Skribenten med sin kappsäck full av äventyr. Foto: Privat.

Alice Aveshagen ser en nymoralism som förvandlar drömmar om lek till döda investeringsobjekt. Det som en gång var symbolen för frihet har blivit en behållare för moral.

Är din pojkvän pinsam? Glöm det! Nu är det din Birkinväska – om du får för dig att släpa med den på middag.

Tiktokvideor där kvinnor visar upp sina 35-centimeters Hermèsväskor på restauranger har bemötts med en flod av moralisk indignation. ”Inte Birkin på Nobu” (en sanslöst dyr restaurangkedja), ”Smaklöst.” En annan tillrättavisar: ”Det skriker nyrikt.” ”Läs av rummet.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 december, 2025

Kritik mot TT:s upphovsrättsväktare: ”Vem får betala?”

Pressfotograf i arbete inför Nobelfesten. Sedan 2018 anlitar Tidningarnas Telegrambyrå firman Copyright agent. Foto: Anders Wiklund/TT, Christine Olsson/TT (montage).

Danska Copyright Agent ser till att TT Nyhetsbyrån får betalt för sina bilder när de kopieras gratis på nätet, med automatiska fakturor som retat gallfeber på många. Är upphovsrättsfirman fotografernas främsta försvarare – eller fattiga föreningars fiende?

För över ett år sedan skrev företrädare för granskningsföreningen Gigwatch en debattartikel om gigekonomin i Svenska Dagbladet. Artikeln illustrerades av tidningen med ett foto från nyhetsbyrån TT av ett Uber Eats-bud på moped. 

Föreningen lade sedan upp en skärmdump av artikeln på ”sin domän”, närmare bestämt sitt Instagram-konto – ett beslut som nu kan komma att kosta dem över 3 000 kronor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Reportage 04 december, 2025

Amanda Lind: ”Ingen ska känna att Miljöpartiet ser ned på dig”

Amanda Lind rättar sig när hon råkar definiera partiet som en del av ”vänstern”. Foto: Lisa Mattisson.

Vik hädan, puritaner. Inför valet vill Miljöpartiet hellre prata om rättvisa än livsstilsval. Flamman kollar hockey, pratar tro och äter hamburgare med Amanda Lind.

På O’Learys, den enorma sportbaren vid Globen, flimrar och blinkar skärmar ikapp med julbelysningen. Grupper av män i rutiga skjortor spanar mot tv-apparaterna med skummiga halvlitersglas framför sig.

I en del av lokalen dit ljuset inte når får jag syn på den karakteristiska silhuetten, Amanda Linds. Vi ska kolla matchen med hennes hemmalag Luleå, äta och prata. Amanda, Miljöpartiets språkrör sedan 2024 och kulturminister i Magdalena Anderssons regering 2019–2021, vinkar åt mig.

Strax därpå anländer fotografen, och språkröret börjar rafsa fram något ur sin väska. En halsduk i svart och guldgarn med lagets emblem. Gubbarna runt bordet ler mot Amanda när hon poserar med sin Luleåhalsduk. Snart drar matchen i gång.

Jag försöker att föreställa mig Amanda Lind i hockeyskydd och frågar om hon spelar själv.

– Nej, men jag var en del av hockeykulturen. Mina bästa vänners pappa skötte klockan i ishallen.

Där satt tjejerna ofta och tittade, och senare blev det ståläktaren. När de var 16 tog Luleå sitt första SM-guld. När hon pratar om sin hembygd blir norrländskan bredare.

– Det var stort för staden. Och jag var ju där! Luleå är mitt lag. Nu ligg’ vi som tia i tabellen av fjorton lag, det är ju inte så bra.

Motstånd. En ensam Luletröja bland Leksandsfansen. Foto: Lisa Mattisson.

Luleå, staden med både arktiskt klimat, högskola och kulturliv men med bara drygt 80 000 invånare lade grunden för en särskild sammanhållning, minns Amanda Lind. Numera bor hon med sin familj i Härnösand, där hon också klev in i politiken på heltid.

– Det finns en norrländsk anda. Den är karg och liksom ”här reder vi oss själva. Ingen kommer att hjälpa oss ändå, så det är lika bra”. Lite så.


Amanda Lind säger att hon läser både Flamman och ETC. Men hon har också noterat att högersajterna tar allt mer plats. Och vänstern har inte varit så bra på att stötta varandra, tycker hon. Eller kanske har vi varit för hövliga i debatten, funderar hon.

– När Timbro och Oikos lanserade sitt Tidö 2.0 slog det mig hur dålig den progressiva rödgröna sidan är på att lägga fram de stora visionerna och stå för dem.

Maten kommer in. En vanlig hamburgare till mig, oumph-quesadillas till Amanda.

Alla vet hur illa det är: 2025 ser ut att bli ett av de tre varmaste åren sedan mätningarna började, regeringen har rekordsabbat sin egen redan oambitiösa miljöpolitik och det just avslutade Copmötet liknade mest en tävling i ghostning.

Hur är det möjligt att ni inte når mer än knappt sju procent i den senaste opinionsmätningen, trots larmen?

– Vi får ofta kritik för att vara orealistiska. Då har det hänt att vi backar, förklarar hon.

Det finns en norrländsk anda. Den är karg och liksom ’här reder vi oss själva. Ingen kommer att hjälpa oss ändå, så det är lika bra’.

– Det tycker jag att vi ska sluta med. Ta arbetstidsförkortningen, som vi varit på jättelänge. Nu har både fackföreningarna och socialdemokratin börjat lyfta det.

Så er valrörelse kommer att handla om arbetstidsförkortning?

– Ja, och rättvisefrågor. Vi måste våga prata om visioner och inte bara det som är realiserbart nästa mandatperiod. Vårt största fokus kommer att ligga på miljö- och klimatområdet.

Enligt Novus i november kommer klimatet först på sjunde plats efter klassiska klassfrågor som sjukvård och skola, följt av invandring och lag och ordning. Nu har de pratat om jordens kollapspunkter i decennier. Strategin har inte vunnit några jordskredssegrar.

Hur kan partiet bli bättre på att engagera vanliga väljare?

– Vi måste bli bättre i vänstern på att vara konkreta i vad vi vill.

Stämning. Jul- och hockeyatmosfär som bakgrund till politiksnack. Foto: Lisa Mattisson.

Hoppla. Där kom det igen. Miljöpartiet räknar sig till den rödgröna sidan, även om koalitioner med borgerliga partier också har förekommit, som 2018–2022 i Stockholm, då Daniel Helldén, numera Amandas parhäst, hoppade över skaklarna.

Hon rättar sig snabbt.

– Jag ska inte säga vänster, det är fel. Inom den progressiva rödgröna sidan.

Luleå gör mål. Vi verkar vara de enda som reagerar. Vi är således omgivna av Leksandfans.


Under senhösten skedde något som få förutsåg. Kommunalrådet Roland Boman i Jokkmokk meddelade att han tackade nej till informationsinsatser kring återvandringsbidraget, och fick ett pärlband av framför allt kommuner i norr att haka på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 03 december, 2025

Lyra Eriksson Lindbäck: Jockiboi och traumakulturens uppgång och fall

Den nya SVT-dokumentären ”Hatet” ifrågasätter delar av influeraren Joakim Lundells uppväxtskildring. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Jag tänker ofta: Vad är det som gör en människa till en bra person?” Så börjar Joakim Lundells bästsäljande självbiografi Monster från 2017.

Under de senaste decennierna har svaret varit tydligt: trauma. Berätta om ett barndomstrauma, och du framstår genast som god. Oantastlig, rentav. Traumahistorier har blivit vad alla velat höra. Lundell, från början känd som den stökiga, supiga, sexistiska influeraren Jockiboi, lyckades omvandla sitt varumärke till barnförebild genom att träda fram med den hemska berättelsen om sin uppväxt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 03 december, 2025

Magnus Bjerg Sturm: Vår tids fula gubbar är gängkriminella

Det är för billigt att locka in unga i kriminalitet, skriver Magnus Bjerg Sturm. Foto: Pontus Lundahl/TT.

I min barndom ryktades det om en man i en vit skåpbil, en vanlig svensk vandringssägen. Han lockade barn med godis och utsatte dem för fruktansvärda saker, sades det. I dag är han verklig – och kör en Audi.

Och barnen han plockar upp försvinner inte. De dyker upp i förundersökningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)