Sedan 1990-talets början har bland annat Helsingborgs och Ängelholms lasarett inrättat tjänster man kallar för patientrådgivare. Kortfattat är det fråga om tjänstemän, anställda av sjukhuset, som handhar ärenden där patienter inte är nöjda med den vård som sjukhuset gett.
– Vi har en dialog med patienterna om vilken väg som är bäst för dem att gå, säger Birgitta Rehn, en av de anställda tjänstemännen.
– Det finns så många olika vägar man kan välja. Vi försöker att först och främst lösa det internt, genom att saken tas upp med ansvariga läkare. Går inte detta, kan man gå via oss.
Skulle patienten inte vara nöjd, eller vara motvillig till att diskutera med ansvarig läkare, kan ärendet gå vidare.
– I de allra flesta fall är patienterna nöjda med vår internutredning. Men är man inte det kan man skicka fallet vidare till Förtroendenämnden.
Enligt Rehn används detta system även på ett av de största sjukhusen i regionen, Universitetssjukhuset MAS, något som dock förnekas av Gunilla Wennerberg, jurist vid den medicinska revisionen på MAS.
– Vi har haft så kallade patientrådgivare, men i dagsläget finns ingen sådan tjänst här. I första hand går ärenden till kliniken, i andra hand till Förtroendenämnden.
Varför tog man bort tjänsten i Malmö?
– Den som ansvarade för arbetet fick andra uppdrag, och därmed var det ingen som hade hand om jobbet. Men vi har inte lagt ned tjänsten av någon specifik anledning. Tjänsten finns helt enkelt inte kvar.
Några juridiska hinder för att inrätta patientrådgivare finns inte, menar Ulf Jacobsson, jurist på Region Skåne.
– Nej, det finns inga hinder, och jag kan inte se några juridiska nackdelar med det.
Men är det inte ett problem med en verksamhet som granskar sig själv?
– Inte som jag ser det. Det här finns på annat håll också, inom näringslivet.
Gunilla Wallgrund, förvaltningschef på Förtroendenämnden ser inte heller några stora nackdelar med systemet.
– Jag tycker att det är bra att de finns, bara det finns en öppen och fri dialog mellan dem och Förtroendenämnden. Det är olyckligt om vi polariserar olika verksamheter mot varandra. Det är bättre att föra en dialog.
Men om det är så att statistiken haltar på grund av detta?
– Bara alla vet om att det är så, så gör det ingen stor skillnad. Man måste förstå att det inte är antalet ärenden som är avgörande, utan snarare vilken typ. Vi kan se trender utifrån hur klagomålen ser ut, men inte vad som är fel. Om till exempel två kliniker jämförs där den ena har många ärenden och den andra inga alls kan det bero på att man på den ena har mycket information om hur man klagar, broschyrer och annat, medan det andra stället inte alls informerar.
Ordförande i Förtroendenämnden, Lars Olin (s), håller inte med om att systemet är positivt.
– Man kan kalla sig för olika saker, det spelar ingen roll. Det är ett onödigt system. Ingen vet hur många ärenden som hamnar hos rådgivarna, ingen vet vad för typ av ärenden det rör sig om; det hela blir en liten gråzon. Kritiken består i att om samhället vill säkra medborgarna rätten att det skall vara total öppenhet blir det märkligt att bygga upp ett sådant system.
Olin menar också att det är märkligt att en verksamhet som har ont om pengar, såsom sjukvården i Region Skåne, bygger upp system som redan finns.
– Det är klart att man ska kunna ringa direkt till verksamheten, det är klart att man måste föra ett samtal kring frågan, men i ett tidevarv med begränsade resurser är det märkligt. Vi finns redan och vi återredovisar till verksamheten för att förhindra att problemen upprepar sig. Klart man kan förstå att verksamheten tycker det är bra att utreda sig själv, det är uppenbart varför läkarförbundet driver frågan. Det är obegripligt hur man kan bygga en verksamhet utan den öppenhet som medborgarna skall kunna kräva!
Vänsterns ersättare i nämnden ger Olin medhåll.
– Problemet är att verksamheten handhar klagomål på verksamheten. Man kan ju gissa att patienter är mer öppna vid samtal med en extern instans, säger Britta Berg (v).
– Parallellerna till poliser som utreder poliser är ju inte direkt långsökt, och som sådant är systemet mycket olyckligt, avslutar Berg.
