– Att hetsa upp folk mot nedskärningar är lika elitistiskt som att själv vilja definiera vad kommunismen betyder.
Orden var Carina Åströms, regionråd för vänsterpartiet i Västra Götaland. Hon hade två måltavlor: de som protesterar mot att vårdcentraler lagts ned i Göteborg. Och de som fortsätter kalla sig kommunister i vänsterpartiet.
Kopplingen mellan dessa frågor må inte vara självklart tydliga för var och en. Men på Vägval vänsters seminarium i helgen utgjorde detta närmast utgångspunkten. Det är kommunisternas fel att den gammalmodiga idén om offentlig välfärd fortsätter att finnas, menade de församlade. Göran Persson hade inte kunnat säga det bättre. Han har redan sagt det bättre:
– Jag vet vad ni kommunister står för, var hans svar till en gammal socialdemokrat som uttryckt sin förtvivlan över nedskärningarna och högerpolitiken.
Vänsterpartiets förhållande till öststaterna och den kommunistiska världsrörelsen är en given angreppspunkt för partiets motståndare. Därför har det varit viktigt både att få ut liken ur garderoben, be om ursäkt för sådant som man skall be om ursäkt för och dra politiska slutsatser. Det är sådant som vänsterpartiet har ägnat sig mycket åt de senaste trettio åren. Vad Uppdrag granskning visar är inte att det inte skett en sådan process, utan att den inte varit helt fullständig, vilket är pinsamt. Om det fortfarande finns saker som inte är i ljuset skall de ut.
Man kan som vänsteranhängare tycka att det är orättvist att vänstern alltid granskas hårdast när det gäller historien. Men det är så den borgerliga hegemonin fungerar: Folk i allmänhet tycker helt enkelt inte att det är upprörande att svenska partier stöttat apartheid, tigit om mord på kommunister i Indonesien eller internerat antifascister under andra världskriget. Och ett bidragande skäl är förstås att sådant aldrig visas på tv.
Men vänsterpartiet måste leva med sin historia. Det betyder att begå självkritik, men inte begå politiskt självmord. Exempel på det senare saknas inte.
Men medan demokratin, för att citera Carl Hamilton, nu hotas ”av kostymklädda män”, naglas den vänster som försöker göra något åt detta vid skampålen. Detta inte för vad dagens ledargeneration själva har gjort, utan för att de inte ”tagit avstånd” konsekvent nog från tidigare generationers misstag.
Ett annat mönster är minst lika tydligt: Personer som överger idén om ett annat samhälle slipper lätt undan med öststatspinsamheter i bagaget. Personer som alltjämt tror på socialismen misstänkliggörs. Inte minst var det tydligt när jag i helgen deltog i en paneldebatt vid ett av Vägval vänsters seminarier på Skeppsholmens folkhögskola i Stockholm. Här satt folk med ett antal resor till gamla broderpartier i bagaget, utan att behöva frukta – snarare tvärtom – veckans Uppdrag granskning. De slipper. De är rumsrena och menar att inte bara kommunismen, utan även välfärdsstaten, borde dö.
En effektiv sammanfattning av diskussionen kom från Dan Gahnström: Alla kurvor pekar åt fel håll, befolkningen blir äldre och sjukare, ekonomin svagare. Om välfärden skall räddas måste kommunalskatten höjas till 45 kronor; underförstått är det omöjligt att göra något. Johan Lönnroth tillade senare att den internationella skattekonkurrensen gjorde skattehöjningar omöjliga – välfärdstjänster skall köpas av medborgarna istället.
Diskussionen kom in på konkreta exempel från Göteborg, där nedläggningarna av vårdcentraler nu gjort att folk köar för att betala 400 kronor för ett besök hos den privata vården. Vilket folk protesterat emot. Carina Åström, regionråd för vänsterpartiet i Västra Götaland avfärdade protesterna som irrelevanta, eftersom de som protesterade ville behålla den offentliga sjukvården. Om de hade varit seriösa skulle de ha välkomnat privat vård eller kooperativ vård. Så fortgick diskussionen.
Mest drastisk var Johan Lönnroth som skämdes för att inte sagt folk ”sanningen”: Att vi i Sverige inte kan behålla den offentliga välfärden, och att kraftiga nedskärningar måste till – tidigare.
Kort sagt var detta bland de mer cyniska tillställningar jag bevistat. Detta är människor som tidigare talat om att försvara välfärden, om vikten av en stomme av offentlig service, och att kooperativ inte ska ses som ersättning, utan som komplettering av det offentliga. Att nu föreslå att vård skall privatiseras och att avgiftsfinansieringen skall öka är inte bara uppgivet, utan direkt hälsovådligt för dem som inte kommer ha råd.
Det mer udda i sammanhanget är att detta är utgångspunkten för en plattform inom vänsterpartiet eller kanske till ett nytt parti. Vad har Vägval vänster tänkt sig för lockande paroller till presumtiva aktivister – ”Kom med och hjälp oss kasta in handduken”?
Kontrasten är tydlig mot den vänster som förtjänar namnet, och som blir en allt mer relevant politisk kraft genom att ta människors missnöje på allvar. Denna har redan tagit plats i avlägsna länder i Latinamerika och Asien. Och nu kommer exemplen allt närmare: Trondheim, Amsterdam och Brandenburg, och i Stockholm en lovande konferens om deltagande demokrati nu i helgen. Det är i den traditionen dagens vänsterparti hör hemma och är relevant.
Det finns ett fortsatt behov att göra upp med vänsterpartiets historia. Men inte desto mindre är den stora uppgiften att göra upp med nutiden. Ingen annan kommer att göra det.
