En gång i tiden rådde uppfattningen att det gick att påverka samhällsutvecklingen genom politiskt handlande. På 1990-talet var det dock någon som kom på att samhället var undankastat marknadens naturlagar och att ojämlik utveckling berodde på moraliska tillkortakommanden och inställning hos den förfördelade.

På tur stod kommunerna, som för att tackla problem med arbetslöshet och avfolkning uppmanades att sluta gnälla och dra på sig läppstiftet för att bli attraktiva för kunder och investerare. Det är i detta klimat som jämtländska Ragunda både försökt locka potentiella inflyttare med gratishyror och befintliga kommuninvånare med mer biomaktinspirerade metoder, som ekonomiskt stöd till provrörsbefruktning.

Christian Daun gräver i sin bok Draksådd sig ned i ömsom farsartade, ömsom tragiska ”fiaskon och haverier när kommunen ska sättas på kartan”. Medan många säkert minns finurliga kommunslogans som ”I love Hjo” och har glömt mindre finurliga som ”Södertälyeah”, är det nog fler som har koll på Gävlebocken (och framför allt Gävlebornas pyromana läggning kopplad till den), än den ruttnande jätteträbjörnen i Sveg.

Desperata kommunprojekt av de slag som Daun ger exempel på förlöjligas gärna offentligt, inte minst av borgerligheten genom den så kallade ”slöseriombudsmannen”, förutsatt att ”slöseriet” pågått på vischan och inte heter Mall of Scandinavia eller Nya Karolinska. Men Daun sätter satsningarna i sin politiska kontext och, utan att tumma på humorn, pekar i stället finger åt dem som drivit fram utvecklingen.