Hej igen. Kul att ses. Jag har tyvärr dåliga besked att ge: min dåliga arbetsmoral fortsätter. Jag vaknar upp med en baksmälla utan dess like. Alltså, vi talar om topp fem värsta, men vad förväntade jag mig egentligen. Skyller det på det taniga matintaget. Det är säkert sant också. Får ett sms från min bästa vän (distansförhållande, meddelandet kommer hela vägen från Malmö) där det står Vad fuck håller du på med. Förgås lite av ångest innan jag samlar mig: nu är det dags att skärpa till sig. Vem tror jag att jag är? 

Jag tar mig upp. Jag gör det som en king — stapplar fram förbi treo hallonsmak-glaset och in i hissen, ner. Plockar på mig allt och inget. Får tyvärr bara i mig en bit vattenmelon innan det tar stopp. Skäms lite inför lärarna som sitter bordet bredvid. De ser ut att ha det så trevligt, de pratar gott om sina elever samtidigt som de snusar Lundgrens och dricker kaffe. Jag själv blir illamående av bara idén på nikotin. Går upp på rummet.

Försöker sova lite. Vaknar senare, tur är väl det. Tur att inget speciellt händer. Till slut går jag ut. Köper två stycken wraps på Hemköp till priset av 70kr och tänker att Bokmässan har något att lära med sina hundralappswraps. Dricker en nocco i solen och funderar på hur många av mina sparade programpunkter jag redan hunnit missa. Men ingen stress rår på den här kroppen, jag arbetar mig i lugnt tempo fram till Gothia.

Nere på golvet i montern ”Den stora trädgården”, vars namn jag inte kan bestämma mig för om jag tycker är vackert eller sliskigt, pågår – tro’t eller ej – montersamtal. Jag är bakis på den nivån att jag bara kan göra en sak: skratta åt att performativt läsa utställningskartan som är cirka två meter om man håller den utvecklad. Alla stör sig på det. Jag köper en Valerie Solanas bok som heter Up your ass! och tänker ”Skärp till dig”.

Mina ambitioner resulterar i att jag illa kvickt tar mig till en poesiläsning på andra sidan av byggnaden. Det är en bra läsning. Speciellt kul är det när den lettiska poeten Semjon Chanin pratar, då hans röst verkligen överraskar mig med sin… .rispiga intensitet. Skrattar lite med kärlek åt saken. Jag gillar folk som gör sin grej. 

Under läsningen får Charlie ett sms av sin gamla lärare (gud att den här bloggen handlar verkligen om diverse sms? jaja) som skriver ”Var hittar man dig då? I något skumt poesihörn?” och jag tittar mig omkring. Måste verkligen ta mig här ifrån nu för detta håller inte.

Hur mycket stereotyp av sig själv kan man vara, undrade jag igår och nu undrar jag det igen appropå nattens bravader. Självhatet slår mig under lite planlöst strosande i Ellerströms monter. Jag är verkligen Den som är Den, en poet som fingrar på Agata Kristofs diktsamling och Isabella Nilssons senaste essäsamling. Att jag tillåter mig själv detta är till följd av jag nyligen påbörjat en studie av konstnärlig autenticitet som innebär att jag ska släppa fram mitt inre mer. Därför accepterar jag bara att jag vill tillbringa tjugo minuter på Ellerströms, fastän själväcklet vakar i bakgrunden. Jävla Stereotyp.

Köper en cola för 42 kronor (rån) innan jag tar mig till Yttrandefrihetsscenen. Tjugo minuter är lite tid för att hinna avhandla ämnet Situationen för palestinska författare, med den tunga lineupen Asmaa Azizeh, Somaya El Sousi och Dalia Taha under ledning av Kholod Saghir. De hinner prata om hur hatet mot palestinier och i detta fall, palestinska författare och journalister, inte är något nytt, om censur och hur den kollektiva identiteten påverkas av folkmordet – med det sistnämda blir det smärtsamt tydligt hur spårket inte räcker till för att tala om det som pågår just nu. Jag upplever det nästan som absurt av moderatorn att ens fråga den frågan eftersom att svaret är så stort, otympligt och bortom all förståelse för oss privilegerade svenskar i publiken. 

Går från samtalet med en tung känsla i kroppen när jag ser hur vänskapsförbundet Sverige–Israel står femtio meter bort i sin monter och föreläser. Den här världen är så sjuk – den här mässan är en så tydlig spegling av världen. Att även fast de hade chansen att inte tillåta programpunkter som Den fabricerade svälten i Gaza blir det tydligt inte ens dem ville det. Det är medvetenheten om sina handlingar som är mest skrämmande, tycker jag. 

I rum för poesi, som jag ständigt hittar mig själv i (no shit), är jag Ingela Strandberg-blown away starstruck deluxe (no shit) när hon läser om en död katt. Hon är från Halland och det är därför mitt band till henne är så starkt – allt jag gillar har ett likhetstecken till min identitet. I detta fall gäller det min härkomst. I versaler skriver jag på mobilen: HON ÄR SÅ SÖT NU HON LÄSER UR SITT NYA MANUS OCH NU HANDLAR DET OM EN HUND. Klarar tillslut inte mer och lämnar byggnaden.

Efter en måltid på en kinakrog som bockar av alla boxar för vad jag behöver, skyndar jag mig ut till radikal bokmässa för punkten ”Poesikväll men Ali och hans vänner”. Det känns dubbelmoral av mig att ta en taxi till ett sådant sammanhang som typ är en motaktion mot etablissemanget men vad gör man inte för konsten. Eller att komma i tid till konsten. 

Träffar Erik Lindman Mata och Fredrik Nyberg och andra av Alis så kallade vänner. Jag är en av dem, men Ali är tydlig med att han inte valt namnet på poesikvällen så vad säger det om mig? Jag tar det som en pik.Jag läser dikt av Fady Joudah och ur mitt egna diktmanus. Allt går bra. Röker femton cigg och går till ölstugan tullen. Allt går helt okej. Tar en till taxi. Den luktar kiss och det går inte så bra. 

Bokmässan by night är i görningen. Visst märks det på längden av mina meningar. Allt blir stolpigare, synen dimmigare – inte av alkoholen, snarare av crowdet. Så oförståeligt klientel på den här avsides delen av mässan, som man kan betala 300 kronor inträde för att släppas in på. Det blir vilt. 

Savannen består av en yta för silent disco. Hyenorna är skriksjungandes millennials som inte förstått tanken med att discot just ska vara silent. Vi korsar fältet utan att bli offer för några påhopp. Däremot dras mattan under oss när vi inser att vi inte får komma upp i VIPen trots att vi står på listan. Ser sorgset hur Lykke går in i en hiss fylld av sexuell stämning till följd av hennes taffliga interaktioner med Kringlan Svensson, innan hon försvinner uppåt och vakten säger Shit jag gjorde fel som släppte in henne. 

Det känns bättre när även Eric Rosén blir nekad heaven/eliten/vipen. Jag ser det på avstånd och föreställer mig en filmscen där han direkt efter nekandet vänder sig om, höjer armarna i luften och springer rakt in på dansgolvet för att hänge sig åt silent disco istället. Vilken syn det hade varit. 

Träffar Ali och Charlie igen vid baren, mina eviga musketörer. Vi kollar på när Clara gör sitt performance som jag givit upphov till (skriva sex på en lapp och vända den mot publiken) under programpunkten Fem poeter om sex vid tolv. Isak Gröndahl är så kul under uppläsningen att jag måste hålla mig från att tappa det totalt. Vi tar coola bilder på Charlie som har solglasögon på sig inomhus och har den högaktade looken inom dessa kretsar: autist. Han sätter sig på huk och snyter sig under läsningarna kanske fem gånger. Alla älskar honom.

Utanför Gothia Towers tar man en cigg i ett desperat försök att klamra sig fast vid någon som vet var den ska. Trots upprepade försök från sammanhangets enda göteborgare beger vi oss mot avenyn. Han muttrar besviket under hela färden och säger Sa ju det! Sa ju det! när vi blir nekade på park. 

Beger oss mot Lilla London. Jag vet inte vad det är men det låter dyrt. Ser en gestalt vandra ensam i natten som jag tror är Elis. Måste säga till honom att han idag har stilen av det jag och Charlie internt kallar Malmös Houellebecq. En man som alltid befinner sig på family pub och har stilen Svart hår och ett örhänge. Ganska svag spaning inser jag nu. Jaja. Vi är inte inne än. Det känns som att vi befinner oss på någon motsvarighet till Norrmalm, jag vet att man egentligen inte får jämföra städer med Stockholm men likheten är så pass påfallande när jag vandrar längs Göteborgs gator. 

Någon skriker ”Påminn mig om att jag laddar min mobil i baren.” Själv har min mobil varit död sen tre timmar men jag tar inga sådana stora risker som personen i fråga. Jag är manuell analog nutida, jag är närvarande i rummet och det är kul. Pratar jättemycket om typ relationer och mina ex. Temat är ju ändå kärlek och dramatik på årets mässa, vilket är banalt i sig kan man tycka. Jag menar: vad i livet innehåller INTE kärlek eller då dramatik (även om det givetvis gäller hantverket snarare än stämningen) (jag trodde först att dem syftade på stämningen). I alla fall späder jag på den idén nu i och med att jag inte kan sluta prata om när jag var i ett bonnie and clyde-förhållande. 

Runa säger att det enda som försvårar att vara ett par ögon är att vara full och/eller bakis. Jag är båda samtidigt. Lyckas tillslut slänga ut min komplimang till Elis men blir osäker på om han faktiskt tar det som en komplimang. Han har ändå gett mig en drinkbiljett ikväll och om inte annat blir det här väl en väldigt tafatt tackgest från mig som nog mer kan tolkas som ett påhopp. Förlåt.

Det är Den sista ciggen nu och jag bönar och ber Ali fem gånger att jag verkligen, VERKLIGEN måste gå på Norstedts karaokefest imorgon eftersom jag har lovat mig själv att sjunga Rolling Stones. Han säger att det är jätteenkelt att komma in och det är nog bäst för honom om han har rätt. Upp till bevis. Sista dagen nalkas.

Somnar tillslut i en lånad lägenhet till min egna föreläsning om konstnärlig autenticitet och hur det påverkat konstnärliga praktiker under de senaste decennierna. En röst i mörkret säger Tora vi ska inte gå in i några filosofiska diskussioner nu och jag inser att jag saknar mitt strikta konstnärsliv i Härnösand city något. Men rösten har rätt. Imorgon är en ny dag och då ska jag krama skiten ur den här lite illaluktande (men ack så lockande) trasan bokmässan är. Wish me luck.

Vad gör man när inte ens ett folkmord kan frigöra en ur rollen som icke-sörjbart offer? När världen i samma ögonblick som en israelisk drönare dödar en hel palestinsk familj, i stället utbrister namnet på en terrorgrupp.

Svaret är att man till slut får nog. I sin nya bok Tragedierna (Albert Bonniers förlag, 2025) tar Athena Farrokhzad i tre texter avstamp där tre grekiska tragedier slutar. Sedan debuten med den kritikerhyllade Vitsvit från 2013 har Farrokhzad i text, på scen och i kollektiva tvärkonstnärliga projekt rannsakat en historieskrivning. Hon har visat hur historien inte bara skrivs i läroböcker, utan också av röster som blir hörda i reportage, syns i konsten och allt som inte blir sagt. I den här boken beskriver Farrokhzad vad och vilka som förskjuts till kollektiv glömska. Till sin hjälp tar hon de stora diktarnas strategi, men vänder på den. Hon skriver förlorarnas historia.

Sex, otrohet, kroppsvätskor och killar är inget man förknippar opinionsbildaren och ledarskribenten Lotta Ilona Häyrynen med. Den som följer vänstermedier har vant sig vid hennes eftertänksamma röst med stabila men lätt sardoniska analyser av det politiska spelet. 

Att det finns en annan sida kommer snart att visa sig, i hennes debutroman Jag vill inte tänka på döden men jag vill tänka på dig. En berättelse i brevform som är något så icke-politiskt korrekt och individualistiskt som en ung tjej som uppslukas av sin kåthet efter en gift karl, alltmedan hon lever i en sorts passiv trygghetsmani med sin man. 

Det är dag ett av den heliga bokmässanhelgen. Jag har mellanlandat i Stockholm för att ta mig vidare till Göteborg, det behöver man nämligen om man reser i 15 timmar. Jag vaknar klockan 07 till ett sms som lyder: Har du missat tåget. Ja, jag har missat tåget.

Det är mitt andra år på bokmässan och jag trycker frenetiskt undan känslan av att det inte bådar gott att det första man gör är att försova sig. Jag köper en yoghurt och macka för 80 kr på Munkbrohallens livs i Gamla stan och börjar redan där och då känna mig som en martyr. I linje med det kommer jag nästan försent till också mitt nybokade tåg. Ja ja. Fint folk kommer sent. Men grejen är att själv kommer jag nästan ingenstans. 

Jag har fastnat på bokmässans alldeles egna hemsida och den suger. Jag skrollar långsamt, långsamt genom metrar av programpunkter och sidan laggar när jag försöker bokmärka det som framstår som intressant. Otroligt många programpunkter har teman som Kan killar verkligen visa känslor? med instagramfeministen Atilla Yoldas, som jag bistert minns från de performativa aktiviståren man (eller ja, jag) hade 2016. 

Även Tobias Billström är i vimlet men det känns mer alarmerande än kul.

Jag kommer fram till Göteborg efter mycket om, mycket men och en supersmart buss jag tvingas sitta på i fyra timmar. Ali möter mig på centralen men jag bara måste köpa en frappino (coffee caramel) innan vi drar vidare. Vår vän Charlies föräldrar, som vi ska slagga hos, har visning om 20 minuter men slush med grädde är viktigare.

Till slut lyckas tar jag mig fram till pressmontern och kvinnorna är så snälla, jag tar tre vindruvor från fruktfatet eftersom jag lever med tvångstankar som säger att allt jag gör måste vara tre. Det skapar en speciell stämning eftersom fatet nog mest är där som dekoration.

Jag springer ner med vindruvorna till Aftonbladets monter. Poesiläsningarna är över. Oopsi, jag missade the real deal av litteraturen och är nu endast här för vinet. Är det så fel? Dricker vitt och rött om vartannat samtidigt som jag försöker navigera mig fram. Blir starstruck av knappa anblicken av Cecilia Uddén. Även Tobias Billström är i vimlet men det känns mer alarmerande än kul. 

Jag är en stereotyp av mig själv på mässgolvet, en introvert poet. Ångrar mina livsbeslut när jag ska försöka mingla. Kära Clara Cronhielm intervjuar mig och Lykke Eder-Ekman och när jag skriver det här undrar jag om det är nödvändigt att jag skriver ut mina vänners efternamn? Det känns kladdigt att göra det men fel om jag inte gör det. Vad är blogg-kutym egentligen? Jaja. Clara frågar om vi är bra på att mässa i intervjun. Sen frågar hon om vi är bra på att messa men min hjärna är på så mycket högvarv (eller lågvarv?) att jag kan bara upprepa mantrat Jag är sämst.

Vidare träffar jag på minst två andra stereotyper, det vill säga i genren poeter, som båda säger ”Gud va skönt att se ett bekant ansikte” och jag kan bara hålla med. Lykke är (uppenbarligen, jag menar alla borde veta det nu) extremt mycket av ett socialt geni och jag är….inte det. Hon stukar foten två gånger för hon har konstiga klackar när vi är på väg till rökrutan.

Dag ett är alltid värst, det vet jag för det här är mitt andra år nu. Jag börjar bli rutinerad och förstår att det inte bådar gott när vi ska ta spårvagnen till en middag. Det krävs inte många bokmässor i Göteborg för att förstå var den här kvällen ska ta vägen.

När jag började nästla mig in i kulturen för några år sen lovade jag mig själv att jag skulle bli litteraturvärldens nästa neurotiker. Såhär i efterhand tycker jag att det var jävligt dumt. Vad var poängen med det liksom? Kanske att skriva bra. Men nu vet vi ju att inget handlar egentligen om skrivande, allt handlar bara om mingel. Jag måste ha mer alkohol för att döva smärtan av mitt självskadebeteende.

Egentligen är det inte konstigt att Diamant Salihu är där. Men samtidigt är det konstigt. Sjukt konstigt.

Jag halkar, som vanligt, in på en räkmacka på Lounge(s) där middagen äger rum. Det är en konstig blandning av människor. I och med att middagen arrangeras av självutnämnda it-girls som vill hålla sig relevanta är det egentligen inte konstigt att Diamant Salihu är där. Men samtidigt är det konstigt. Sjukt konstigt. Jag skäms åt allas vägnar inklusive min egen när det nämns att middagen har ett ””tema””, och ännu värre att det är just Blogg som är det.

Jag dricker mig mätt under det som ska vara middagen och sällar mig till freaksen. Varför? För att jag är Lykkes +1, jag har inte ett namn och samtidigt är placerad avsides, vid ett separat bord som kallas Kids Table. Och barnen får tydligen ingen mat under den här tillställningen. Mitt enda alternativ att uppnå nån form av mättnadskänsla är Norrlands ljus i plural ur en ishink och rödvinssås.

Kvällen fortsätter. När, eller snarare om, någon frågar om mitt efternamn ger det alltid en eftersmak av besvikelse.

Jag vet inte hur vi kommer dit men till slut är det park som gäller. Där hittar jag ett offer som får höra om min misslyckade lesbiska sommar, samtidigt som hen skryter om sin fantastiska lesbiska sommar. Det gör hen med rätta, jag behöver hopp livslust whatever, jag tar allt jag kan få.

Samtidigt står Lykke någonstans i ett hörn och sprider falska rykten om att jag är bisexuell. Jag hittar henne på Natur & kulturs förlagsfest, en våning upp från Park. Klockan kanske är elva men vi alla är råpackade. Gänget har fått tillskott av Runa och Charlie som jag båda är så glad över att se, att jag bara hänger kring halsen på dem. Vi röker med vår före detta skrivlärare och drömmer oss tillbaka till de fantastiska brutala händelsefulla fruktansvärda (men framförallt fantastiska) folkhögskoleåren. Skurups skrivarlinje forever.

Jag ursäktar mina ständiga rundor till den fria baren med att jag samlar stoff. Det är lockande att se en kyl full med öl och veta att jag kan få det jag pekar på gratis. Men framförallt är det farligt. 

Lyckas någon gång runt ett? två? stappla ut hals över huvud men vet ej var när eller hur. Äter lite på donken. Skrattar över banala saker. Typ pommes frites. Eller nej, kanske inte exakt det men det ger ett hum om den låga humornivån/ höga berusningsgraden.

Jag blir ett offer för mina handlingar och är för full för att fullfölja den basala uppgiften

Jag ändrar mitt beslut kring sovplats i en handvändning. Klämmer mitt lillfinger i en hissdörr på väg upp till Lykkes hotellrum men är för fylld av apati för att göra något annat än att iaktta smärtan och låta det vara så. 

Drömmer sedan om hotellfrukosten och mår lite dåligt eftersom min rumskamrat skriver klart sin blogg medan jag ser för mycket i kors för att klara av att ha ögonen öppna.

Min första dag kan sammanfattas i ett svep med orden: låg arbetsmoral. Det finns inget av mitt beteende under torsdagen som inte vittnar om att jag är ett barn av min tid. Jag försover mig, kommer sent. Jag missar litteraturen och greppar alkoholen. Jag blandar öl och vin (rookie). Jag blir ett offer för mina handlingar och är för full för att fullfölja den basala uppgiften mitt arbete innefattar: Att vara ett par ögon.

Hur lyckas man misslyckas med allt det, tänker ni? Genom att vara Generation Z såklart.

1500-talet var en tid av våldsamma förändringar i Europa. I Storbritannien föddes en föregångare till kapitalismen när rika avelsbönder började hägna in allmänningar. Samtidigt skickade spanska kungen ut Ferdinand Magellan som seglade jorden runt och bevisade teorin om ”jordäpplet”. Härskarna fyllde sina skattkistor med stulet guld från andra sidan jorden och en period av ekonomisk tillväxt inleddes. I den tyska staden Wittenberg publicerade den koleriske professorn Luther Om en kristen människas frihet vilket inledde reformationen. För Luther själv var detta en teologisk batalj, men när hans läror nådde ut till den tyska medelklassen omtolkades de till ”frihet, jämlikhet och broderskap”, som den nyligen bortgångna Per Svensson uttryckt det. När de nådde ända ned till populasen förvandlades reformationen till ett klasskrig mellan klostren och bönderna.

Mest radikala av alla var anabaptisterna, eller vederdöparna som de kallades i folkmun. Enligt Friedrich Engels omvandlade de en kommunistisk vision hos Jesus lärjungar till en fullfjädrad politisk ideologi. Mestadels var de fredliga, men det fanns avarter. Det mest berömda exemplet är belägringen av staden Münster i Nordtyskland mellan 1534 och 1536. Där uppstod ett formidabelt inbördeskrig mellan påvliga styrkor, ledda av furstbiskopen, och beväpnade vederdöpare.