Det är få som fortfarande försvarar kapitalismen. De flesta har erkänt dess absurditet, och kritik av det rådande systemet blir ofta att predika för de redan frälsta, eftersom den ideologiska konflikten inte längre är mellan de som försvarar kapitalismen och de som motsätter sig den, utan snarare mellan hopp och uppgivenhet. Som antikapitalister är vår uppgift i dag kanske inte så mycket att övertala andra om att kapitalismen är destruktiv, som att stärka tron på den faktiska möjligheten att organisera vårt gemensamma liv på ett annat och bättre sätt.

Tvärtemot vad många intellektuella så fåfängt tror handlar stärkandet av en sådan tro i allmänhet inte främst om att ha rätt idéer, argument eller analyser. Snarare är det resultatet av konkreta erfarenheter från att agera och förändra tillsammans med andra människor. När miljontals människor i början av 1900-talet betraktade socialismen som en faktisk möjlighet inom räckhåll så berodde det inte att socialistiska intellektuella äntligen hade lyckats vässa sina argument till perfektion. Snarare handlade det om att arbetarrörelsen under sina glansdagar hade skapat politiska organisationer med kapaciteten att genom kollektiv handling åstadkomma konkreta förbättringar i livskvalitet, och människors levda erfarenhet av att delta i detta.

Vackra utopier betyder inte mycket om de inte hänger samman med tilltro till förmågan att gemensamt förändra historiens gång. En sådan tilltro uppstår inte genom goda argument: den ofrånkomliga grunden för idéer om ett annat och bättre samhälle kan bara hittas i den politiska gemenskapen.

Det innebär däremot inte att idéer saknar betydelse. Även om idéer om ett gott samhälle aldrig i sig kan leda till historiska förändringar så finns det inget som hindrar att de blir en del av en sådan process. Under rätt politiska och historiska omständigheter kan idéer fungera som orienteringspunkter som hjälper oss att ta beslut om hur vi ska agera. Därför är det viktigt att diskutera hur ett fritt samhälle kan se ut. Och det är en fråga som antikapitalister har försummat alltför länge.

Lyckligtvis finns det tecken på att saker håller på att förändras. Allt fler tänker nu på hur ett postkapitalistiskt samhälle faktiskt kan se ut, och diskussioner frodas om ”nedväxtkommunism”, ”halvjordssocialism”, ”helautomatisk lyxkommunism”, ”överflödssamhälle”, ”bärgningskommunism” och ”världskommunen”. Förra året publicerade M.E. O’Brien och Eman Abdelhadi en vision av ett kommunistiskt New York i Everything for everyone: An oral history of the New York Commune, 2025–72. Skribenter som Aaron Benanav, Jasper Bernes och Cordelia Belton skriver samtliga på böcker om kommunismen, som förhoppningsvis snart publiceras och säkerligen kommer att utgöra viktiga bidrag till diskussionerna om de ekonomiska och politiska strukturerna i vår kommunistiska framtid.

Under kapitalismen är samhällets ekonomiska aktiviteter organiserade utefter en enda princip: profit. De flesta beslut om vad och hur mycket som ska produceras, var och hur det ska produceras, och vem som ska få avkastningen av produktionen tilldelas vinstsökande privata aktörer. Kommunism är inte att ersätta den principen med en annan ekonomisk princip, utan snarare att möjliggöra en demokratisk beslutsprocess kring hur våra gemensamma aktiviteter och resurser ska organiseras.

Människor är sociala varelser, i betydelsen att de lever i grupper och är beroende av varandra för sin överlevnad, och de är naturliga varelser på så sätt att de är beroende av ett ekosystem som inte tillhör någon, och därmed tillhör alla. Individens tillgång till livets förutsättningar förmedlas alltid genom sociala relationer, vilket också innebär att det alltid är ett politiskt ämne. Därför kan frihet aldrig bestå enbart i frånvaron av samhällets makt över individen, utan måste även bestå i möjligheten för individer att delta i de politiska processer som formar deras förhållanden till livets betingelser. Med andra ord är människor till naturen politiska varelser, vars frihet bara kan säkras genom kollektivt självbestämmande – eller vad vi kallar demokrati. Demokrati måste, som Ellen Meiksins Wood har formulerat det, ”tänkas om, som inte bara en politisk men också en ekonomisk kategori, det vill säga som drivkraften i ekonomin”.

Kommunismen bygger inte på någon idé om vad ett gott liv är. Kommunismen är inte heller en livsstil eller en fantasi om att göra varje aspekt av en individs liv till föremål för politiska beslut. Det är inte en kult, inte en dröm om kollektiv och gör-det-själv-kultur. Snarare är kommunismen ett försök att etablera institutioner som kan säkerställa högsta möjliga grad av individuell frihet och demokratisk kontroll över de aspekter av livet som angår alla människor. Kommunismen är lika mycket till för introverter och eremiter som entusiastiska kollektivister.

Som utgångspunkt bygger kommunismen på erkännandet av att det finns aspekter av vårt liv som är ontologiskt gemensamma, och som därför inte kan lämnas åt individer. Ett exempel är mark: ursprungligen tillhör den ingen, och därmed alla, vilket betyder att beslut om hur den ska användas måste tas demokratiskt. Kommuniseringen av våra delade livsbetingelser är inte grundad på ett moraliskt påstående om det gemensamma som något bättre eller mer högtstående än individen – utan snarare på insikten om att den mänskliga reproduktionen i grunden är social, med den enda rimliga slutsatsen att dess gemensamma aspekter måste demokratiseras. Däremot kommer alla aspekter av livet som kan hanteras individuellt i regel också att bestämmas av individen.

Kommunismens grundförutsättning är att villkoren för samhällets fortlevnad underställs demokratisk kontroll. Staten måste avskaffas, privata företag måste upplösas, och privatägda produktionsmedel – mark, byggnader, maskiner, och så vidare – såväl som överklassens förmögenheter måste exproprieras. Samtidigt måste nya institutioner byggas, inte bara för att ta över många av de funktioner som vi förbinder med staten i dag, utan också för att planlägga och administrera den större delen av ekonomin.

Det vi har att göra med är en omfattande utvidgning av demokratin. I stället för att lämna den beslutande makten åt marknadens krafter är det nu vi som ska besluta vad vi vill.

Grundenheten i kommunismens institutionella struktur är kommunen. I ett sådant samhälle väljer alla en hemkommun, samtidigt som alla kan bosätta sig var de vill. Kommunerna varierar i storlek, beroende på deras uppkomst samt geografiska, kulturella och historiska omständigheter. Vissa kommuner kommer att vara urbaniserade och räkna sina invånare – låt oss kalla dem kommunarder – i miljontals, medan kommuner i lågbefolkade orter och avfolkade öar kommer ha få invånare, åtminstone till en början Kommunismen kommer stegvis att minska klyftan mellan stad och landsbygd, men till att börja med kommer det vara nödvändigt att bygga kommunismen i en värld formad av århundraden av intensiv kapitalistisk urbanisering, vilket betyder att intensivt urbaniserade områden som Tokyo eller Shanghai måste delas upp i flera större stadskommuner.

I bästa fall kontrollerar varje kommun allt som är nödvändigt för att säkerställa kommunardernas behov: från naturresurser som mark, vatten och energi till arbetskraft, teknologi, forskning och utbildning. Beslut bör fattas av – eller så nära som möjligt – de som berörs av dem, för att säkerställa en hög grad av autonomi och minska risken för en odemokratisk centralisering av makt.

Kommunismens grundförutsättning är att villkoren för samhällets fortlevnad underställs demokratisk kontroll.

I praktiken är det här ett omöjligt ideal, inte minst eftersom en varje kommun förutsätter en stabil biosfär, vilket bara kan säkras genom global reglering av våra gemensamma naturresurser. Dessutom finns det uppenbara fördelar med samverkan mellan kommuner. Två närliggande kommuner skulle till exempel kunna bestämma sig för att slå samman sina resurser för infrastruktur eller utbildning. Sådana avtal mellan kommuner skulle sannolikt resultera i en pyramidstruktur, bestående av politiska institutioner med beslutsmakt såväl som forum för koordination, kunskapsdelning och ömsesidig hjälp.

Under kommunismen skulle folkomröstningar vara vanligare, men inte alla beslut skulle kunna tas på det viset, så det skulle behövas representativa församlingar där ledamöter väljs genom en kombination av val och lotteri, vilket skulle motverka uppkomsten av en politisk elit och en marknadsimiterande professionalisering av politiken.

Kommunens allra viktigaste uppgift är att godkänna och genomföra de ekonomiska planerna som ska ersätta marknadsmekanismerna. Det kan se ut så här: alla kommunarder och produktionsenheter rapporterar sina behov och önskemål. Baserat på offentligt tillgängliga uppgifter om dessa behov och önskemål – såväl som tillgängliga resurser och produktionskraft – föreslår politiska organisationer utkast till ekonomiska planer, med produktionsmål för en tvåårsperiod. Processen skulle upprepas flera gånger i samband med offentliga möten, utfrågningar och debatter för att säkra maximalt demokratiskt deltagande. Till slut godkänns en plan via folkomröstning. Beslut som rör specifika detaljer kring genomförandet fattas sedan av representativa församlingar i samarbete med produktionsenheterna.

Under kommunismen kommer ekonomin att delas in i två sektorer. Historikern Aaron Benanav lånar från Karl Marx och benämner dem nödvändighetens respektive frihetens rike. Men man skulle lika gärna kunna kalla dem för offentlig och privat sektor. I den offentliga sektorn – eller nödvändighetens rike – delar vi, som Benanav uttrycker det, ”det arbete som är nödvändigt för vår kollektiva reproduktion”. Det omfattar bland annat jordbruk, sjukvård, bostäder, utbildning, forskning, barnomsorg, infrastruktur, media, konsumtionsvaror och vad vi i dag kallar för kapitalvaror.

Vi kan föreställa oss de ovan beskrivna tvåårsplanerna som en lista på allt som ska produceras av den offentliga sektorn, vilken sedan kan omvandlas till en särskild mängd arbetskraft nödvändig för att nå dessa produktionsmål. Helst fördelas timmarna jämnt bland alla vuxna, arbetsföra kommunarder, och specifika sysslor tilldelas varje individ utifrån hens förmågor och behov. Utifrån den grunden skulle alla förväntas arbeta exempelvis tjugo timmar i veckan.

Under kapitalismen är en betydande del av det arbete som är mest nödvändigt för vår överlevnad osynliggjord eller privatiserad som obetalt hushållsarbete. Den kapitalistiska åtskillnaden mellan betalt och obetalt arbete, produktion och reproduktion – som är en avgörande källa till könsbundet förtryck – försvinner under kommunismen, när även detta reproduktiva arbete räknas som en del av kommunens delade arbete.

För att vara säker på att kommunens behov överensstämmer med kommunardernas kapacitet kan olika incitament användas – en impopulär syssla kan räknas som dubbla timmar, eller komma med särskilda privilegier som tillgång till mer attraktiv bostad eller förmånliga arbetsvillkor. Mer populära sysslor kan tilldelas baserat på lotteri eller tillsammans med några mindre omtyckta. En liknande strategi kan användas för att säkerställa att kommunens utbildningssystem möter behoven för specialiserad arbetskraft. På det sättet kan man inrätta en arbetsdelning där de flesta sysslorna är lika attraktiva, och en särskild grupp inte blir tvingad till att ägna sig åt de sämsta sysslorna – som de blir under kapitalismen.

Kommunen producerar och delar ut allt som är nödvändigt för kommunarderna att leva ett gott, långt, hälsosamt och stabilt liv.

Allt som produceras i den offentliga sektorn skulle delas ut utan inblandning av pengar. Bostad, sjukvård, medicin, utbildning, barnomsorg, transport och mat i offentliga matsalar skulle vara gratis och tillgängligt för alla, utan reglering. Bostäder skulle tilldelas genom lotteri och köer. Grundidén bakom offentliga bibliotek kan appliceras på saker som verktyg, cyklar, musikinstrument, konst och kläder, som det danska partiet Enhetslistans ledare Pelle Dragsted tidigare föreslagit.

Konsumtionsvaror som är förknippade med en hög grad av individuella preferenser (jag älskar vermouth, du kanske föredrar sherry) kan ”köpas” med digitala kuponger. Alla kommunarder skulle tilldelas kuponger varje vecka att spendera på tjänster och varor som tillhandahålls i offentliga lager. Det är inte fråga om pengar, eftersom kupongerna är personliga och löper ut efter en bestämd period (låt säga tre månader), vilket betyder att de inte kan överföras eller ackumuleras.

Kommunen producerar och delar ut allt som är nödvändigt för kommunarderna att leva ett gott, långt, hälsosamt och stabilt liv. Den ansvarar för byggnation och underhåll av bostäder, elektricitet, vägar, renhållning, avlopp, järnvägar och internet; den producerar din mat, din medicin, dina kläder, din mobil, dina möbler, din tv och dina böcker; den tar hand om dig, dina barn, de gamla och de sjuka.

Men kommunen kan inte täcka alla kommunarders behov. Under kapitalismen är det efterfrågan som avgör vad som produceras: ”den sociala makten blir den privata makten hos privatpersoner”, som Marx skriver i Kapitalet. Under kommunismen tas i stället om vad som ska produceras demokratiskt, vilket innebär att kommunen kanske väljer att inte tillverka vissa produkter även om vissa kommunarder vill det. I sådana fall är kommunarderna fria att tillverka sakerna själva på fritiden.

Produkter som kommuner har beslutat inte ska ingå i den ekonomiska planen kan produceras i den privata sektorn, eller i frihetens rike – det vill säga, den del av samhällets ekonomi som kommunarderna bedriver på sin fritid. Här producerar och byter alla som de vill, inom demokratiskt fastställda ramar (till exempel kan man tänka sig ett förbud mot produktion eller utbyte av människor, vapen och tunga droger). Kommunarderna skapar även institutioner och teknologier för att underlätta och reglera byten – till exempel någon form av pengar.

Tänk dig att vi har beslutat demokratiskt att producera cyklar i en enda färg, i syfte att minska arbetstiden för alla. Om en kommunard desperat önskar sig en röd cykel, kan hen hämta en cykel från ett offentligt varuhus (gratis, så klart – som allting annat) och måla om den själv. Eller kanske kan hen ta den till en cykelverkstad som en grupp kommunarder har etablerat på sin fritid, och be dem måla den i byte mot något annat. Som det här exemplet förhoppningsvis illustrerar är den ”privata sektorn” i princip ett namn för de produktiva aktiviteter som kommunarderna ägnar sig åt på sin fritid.

Kommunismen ger alla friheten att forma sina liv som de vill.

Gränsdragningen mellan de två sektorerna kan beslutas demokratiskt av kommunen. Varje gång behöver man fråga sig: Är det här ett behov som vi är överens om att ta kollektivt ansvar för, eller är det något som vi lämnar till kommunarder att ta hand om själva? Energi, byggnader och råmaterial som behövs för produktion utanför den offentliga sektorn tilldelas av kommunen, antingen gratis eller i utbyte mot produkter eller tjänster.

Men är inte den privata sektorn bara en annan form av kapitalism? Svaret är nej, eftersom kommunen alltid säkerställer kommunardernas ovillkorliga tillgång till livsförnödenheter – vilket gör att det alltid är möjligt att helt utträda ur den privata sektorn. Mark, bostäder och arbetskraft kan aldrig bli till varor. Pengar existerar enbart som en bytesmedel, och kan inte användas för att ge vissa människor makt över andra.

I flera århundraden har kapitalismen satt profiten över naturen, och den lämnar oss därför med vad Eskil Halberg kallar ett ”renoveringsobjekt” till planet. Vi får behov för det som brittiska The Salvage Collective i manifestet The tragedy of the worker från 2021 kallar en ”bärgningskommunism”, där en betydande del av kommunens resurser måste ägnas åt ekologisk restaurering. Genom demokratiseringen av våra gemensamma resurser blir det möjligt att säkerställa livsbetingelserna för framtida generationer av människor och de andra varelser vi delar vår jord med.

Den idé om kommunismen som jag har beskrivit här skiljer sig lika mycket från 1900-talets auktoritära statssocialism som från kapitalismen. Så varför insistera på att över huvud taget kalla det för ”kommunism” – ett ord som så starkt förknippas med stalinistisk diktatur? Jo, av samma anledning som vi inte heller ger upp konceptet ”demokrati” på grund av den Tyska demokratiska republiken eller den Demokratiska folkrepubliken Korea. Vissa ord är värda att kämpa för, och i stället för att överlåta konceptet ”kommunism” till en borgerlig historieförfalskning, kan vi i stället insistera på att fortsätta en lång, obruten tradition som – i explicit motsättning till auktoritär statssocialism – har kämpat för ett fritt samhälle under kommunismens fana i över 150 år.

Så, hur ser livet under kommunismen ut? Först och främst är det fritt, klasslöst och mångfaldigt. Kommunismen ger alla friheten att forma sina liv som de vill. Kommunismen är synonym med demokratiskt beslutsfattande, färre arbetstimmar, bättre bostäder, bättre mat, och en stabil biosfär – såväl som någonting som kapitalismen aldrig kommer erbjuda: ekonomisk trygghet. Under kapitalismen vet du aldrig när uppsägningar, inflation eller en ekonomisk kris kommer att slita undan mattan du står på; under kommunismen ska ingen någonsin frukta att bli avskuren från essentiella livsförnödenheter. Det kommunistiska livet blir kort sagt fritt, tryggt, och gott – för alla.

Essän är tidigare publicerad på bokförlaget Versos hemsida.

Översättning av Flamman.

Søren Mau

Filosof bosatt i Danmark. Hans senaste bok är "Stum tvang" (2021).