Nyheter 29 oktober, 2023

Kommunism är frihet

Illustration: Amanda Berglund.

Idéer om ett framtida samhälle kan inte förändra världen – men kan fungera som orienteringspunkter för vår gemensamma kamp. Så hur borde samhället vi kämpar för se ut?

Det är få som fortfarande försvarar kapitalismen. De flesta har erkänt dess absurditet, och kritik av det rådande systemet blir ofta att predika för de redan frälsta, eftersom den ideologiska konflikten inte längre är mellan de som försvarar kapitalismen och de som motsätter sig den, utan snarare mellan hopp och uppgivenhet. Som antikapitalister är vår uppgift i dag kanske inte så mycket att övertala andra om att kapitalismen är destruktiv, som att stärka tron på den faktiska möjligheten att organisera vårt gemensamma liv på ett annat och bättre sätt.

Tvärtemot vad många intellektuella så fåfängt tror handlar stärkandet av en sådan tro i allmänhet inte främst om att ha rätt idéer, argument eller analyser. Snarare är det resultatet av konkreta erfarenheter från att agera och förändra tillsammans med andra människor. När miljontals människor i början av 1900-talet betraktade socialismen som en faktisk möjlighet inom räckhåll så berodde det inte att socialistiska intellektuella äntligen hade lyckats vässa sina argument till perfektion. Snarare handlade det om att arbetarrörelsen under sina glansdagar hade skapat politiska organisationer med kapaciteten att genom kollektiv handling åstadkomma konkreta förbättringar i livskvalitet, och människors levda erfarenhet av att delta i detta.

Vackra utopier betyder inte mycket om de inte hänger samman med tilltro till förmågan att gemensamt förändra historiens gång. En sådan tilltro uppstår inte genom goda argument: den ofrånkomliga grunden för idéer om ett annat och bättre samhälle kan bara hittas i den politiska gemenskapen.

Det innebär däremot inte att idéer saknar betydelse. Även om idéer om ett gott samhälle aldrig i sig kan leda till historiska förändringar så finns det inget som hindrar att de blir en del av en sådan process. Under rätt politiska och historiska omständigheter kan idéer fungera som orienteringspunkter som hjälper oss att ta beslut om hur vi ska agera. Därför är det viktigt att diskutera hur ett fritt samhälle kan se ut. Och det är en fråga som antikapitalister har försummat alltför länge.

Lyckligtvis finns det tecken på att saker håller på att förändras. Allt fler tänker nu på hur ett postkapitalistiskt samhälle faktiskt kan se ut, och diskussioner frodas om ”nedväxtkommunism”, ”halvjordssocialism”, ”helautomatisk lyxkommunism”, ”överflödssamhälle”, ”bärgningskommunism” och ”världskommunen”. Förra året publicerade M.E. O’Brien och Eman Abdelhadi en vision av ett kommunistiskt New York i Everything for everyone: An oral history of the New York Commune, 2025–72. Skribenter som Aaron Benanav, Jasper Bernes och Cordelia Belton skriver samtliga på böcker om kommunismen, som förhoppningsvis snart publiceras och säkerligen kommer att utgöra viktiga bidrag till diskussionerna om de ekonomiska och politiska strukturerna i vår kommunistiska framtid.

Illustration: Amanda Berglund.

Under kapitalismen är samhällets ekonomiska aktiviteter organiserade utefter en enda princip: profit. De flesta beslut om vad och hur mycket som ska produceras, var och hur det ska produceras, och vem som ska få avkastningen av produktionen tilldelas vinstsökande privata aktörer. Kommunism är inte att ersätta den principen med en annan ekonomisk princip, utan snarare att möjliggöra en demokratisk beslutsprocess kring hur våra gemensamma aktiviteter och resurser ska organiseras.

Människor är sociala varelser, i betydelsen att de lever i grupper och är beroende av varandra för sin överlevnad, och de är naturliga varelser på så sätt att de är beroende av ett ekosystem som inte tillhör någon, och därmed tillhör alla. Individens tillgång till livets förutsättningar förmedlas alltid genom sociala relationer, vilket också innebär att det alltid är ett politiskt ämne. Därför kan frihet aldrig bestå enbart i frånvaron av samhällets makt över individen, utan måste även bestå i möjligheten för individer att delta i de politiska processer som formar deras förhållanden till livets betingelser. Med andra ord är människor till naturen politiska varelser, vars frihet bara kan säkras genom kollektivt självbestämmande – eller vad vi kallar demokrati. Demokrati måste, som Ellen Meiksins Wood har formulerat det, ”tänkas om, som inte bara en politisk men också en ekonomisk kategori, det vill säga som drivkraften i ekonomin”.

Illustration: Amanda Berglund.

Kommunismen bygger inte på någon idé om vad ett gott liv är. Kommunismen är inte heller en livsstil eller en fantasi om att göra varje aspekt av en individs liv till föremål för politiska beslut. Det är inte en kult, inte en dröm om kollektiv och gör-det-själv-kultur. Snarare är kommunismen ett försök att etablera institutioner som kan säkerställa högsta möjliga grad av individuell frihet och demokratisk kontroll över de aspekter av livet som angår alla människor. Kommunismen är lika mycket till för introverter och eremiter som entusiastiska kollektivister.

Som utgångspunkt bygger kommunismen på erkännandet av att det finns aspekter av vårt liv som är ontologiskt gemensamma, och som därför inte kan lämnas åt individer. Ett exempel är mark: ursprungligen tillhör den ingen, och därmed alla, vilket betyder att beslut om hur den ska användas måste tas demokratiskt. Kommuniseringen av våra delade livsbetingelser är inte grundad på ett moraliskt påstående om det gemensamma som något bättre eller mer högtstående än individen – utan snarare på insikten om att den mänskliga reproduktionen i grunden är social, med den enda rimliga slutsatsen att dess gemensamma aspekter måste demokratiseras. Däremot kommer alla aspekter av livet som kan hanteras individuellt i regel också att bestämmas av individen.

Kommunismens grundförutsättning är att villkoren för samhällets fortlevnad underställs demokratisk kontroll. Staten måste avskaffas, privata företag måste upplösas, och privatägda produktionsmedel – mark, byggnader, maskiner, och så vidare – såväl som överklassens förmögenheter måste exproprieras. Samtidigt måste nya institutioner byggas, inte bara för att ta över många av de funktioner som vi förbinder med staten i dag, utan också för att planlägga och administrera den större delen av ekonomin.

Det vi har att göra med är en omfattande utvidgning av demokratin. I stället för att lämna den beslutande makten åt marknadens krafter är det nu vi som ska besluta vad vi vill.

Illustration: Amanda Berglund.

Grundenheten i kommunismens institutionella struktur är kommunen. I ett sådant samhälle väljer alla en hemkommun, samtidigt som alla kan bosätta sig var de vill. Kommunerna varierar i storlek, beroende på deras uppkomst samt geografiska, kulturella och historiska omständigheter. Vissa kommuner kommer att vara urbaniserade och räkna sina invånare – låt oss kalla dem kommunarder – i miljontals, medan kommuner i lågbefolkade orter och avfolkade öar kommer ha få invånare, åtminstone till en början Kommunismen kommer stegvis att minska klyftan mellan stad och landsbygd, men till att börja med kommer det vara nödvändigt att bygga kommunismen i en värld formad av århundraden av intensiv kapitalistisk urbanisering, vilket betyder att intensivt urbaniserade områden som Tokyo eller Shanghai måste delas upp i flera större stadskommuner.

I bästa fall kontrollerar varje kommun allt som är nödvändigt för att säkerställa kommunardernas behov: från naturresurser som mark, vatten och energi till arbetskraft, teknologi, forskning och utbildning. Beslut bör fattas av – eller så nära som möjligt – de som berörs av dem, för att säkerställa en hög grad av autonomi och minska risken för en odemokratisk centralisering av makt.

Kommunismens grundförutsättning är att villkoren för samhällets fortlevnad underställs demokratisk kontroll.

I praktiken är det här ett omöjligt ideal, inte minst eftersom en varje kommun förutsätter en stabil biosfär, vilket bara kan säkras genom global reglering av våra gemensamma naturresurser. Dessutom finns det uppenbara fördelar med samverkan mellan kommuner. Två närliggande kommuner skulle till exempel kunna bestämma sig för att slå samman sina resurser för infrastruktur eller utbildning. Sådana avtal mellan kommuner skulle sannolikt resultera i en pyramidstruktur, bestående av politiska institutioner med beslutsmakt såväl som forum för koordination, kunskapsdelning och ömsesidig hjälp.

Under kommunismen skulle folkomröstningar vara vanligare, men inte alla beslut skulle kunna tas på det viset, så det skulle behövas representativa församlingar där ledamöter väljs genom en kombination av val och lotteri, vilket skulle motverka uppkomsten av en politisk elit och en marknadsimiterande professionalisering av politiken.

Kommunens allra viktigaste uppgift är att godkänna och genomföra de ekonomiska planerna som ska ersätta marknadsmekanismerna. Det kan se ut så här: alla kommunarder och produktionsenheter rapporterar sina behov och önskemål. Baserat på offentligt tillgängliga uppgifter om dessa behov och önskemål – såväl som tillgängliga resurser och produktionskraft – föreslår politiska organisationer utkast till ekonomiska planer, med produktionsmål för en tvåårsperiod. Processen skulle upprepas flera gånger i samband med offentliga möten, utfrågningar och debatter för att säkra maximalt demokratiskt deltagande. Till slut godkänns en plan via folkomröstning. Beslut som rör specifika detaljer kring genomförandet fattas sedan av representativa församlingar i samarbete med produktionsenheterna.

Illustration: Amanda Berglund.

Under kommunismen kommer ekonomin att delas in i två sektorer. Historikern Aaron Benanav lånar från Karl Marx och benämner dem nödvändighetens respektive frihetens rike. Men man skulle lika gärna kunna kalla dem för offentlig och privat sektor. I den offentliga sektorn – eller nödvändighetens rike – delar vi, som Benanav uttrycker det, ”det arbete som är nödvändigt för vår kollektiva reproduktion”. Det omfattar bland annat jordbruk, sjukvård, bostäder, utbildning, forskning, barnomsorg, infrastruktur, media, konsumtionsvaror och vad vi i dag kallar för kapitalvaror.

Vi kan föreställa oss de ovan beskrivna tvåårsplanerna som en lista på allt som ska produceras av den offentliga sektorn, vilken sedan kan omvandlas till en särskild mängd arbetskraft nödvändig för att nå dessa produktionsmål. Helst fördelas timmarna jämnt bland alla vuxna, arbetsföra kommunarder, och specifika sysslor tilldelas varje individ utifrån hens förmågor och behov. Utifrån den grunden skulle alla förväntas arbeta exempelvis tjugo timmar i veckan.

Under kapitalismen är en betydande del av det arbete som är mest nödvändigt för vår överlevnad osynliggjord eller privatiserad som obetalt hushållsarbete. Den kapitalistiska åtskillnaden mellan betalt och obetalt arbete, produktion och reproduktion – som är en avgörande källa till könsbundet förtryck – försvinner under kommunismen, när även detta reproduktiva arbete räknas som en del av kommunens delade arbete.

För att vara säker på att kommunens behov överensstämmer med kommunardernas kapacitet kan olika incitament användas – en impopulär syssla kan räknas som dubbla timmar, eller komma med särskilda privilegier som tillgång till mer attraktiv bostad eller förmånliga arbetsvillkor. Mer populära sysslor kan tilldelas baserat på lotteri eller tillsammans med några mindre omtyckta. En liknande strategi kan användas för att säkerställa att kommunens utbildningssystem möter behoven för specialiserad arbetskraft. På det sättet kan man inrätta en arbetsdelning där de flesta sysslorna är lika attraktiva, och en särskild grupp inte blir tvingad till att ägna sig åt de sämsta sysslorna – som de blir under kapitalismen.

Kommunen producerar och delar ut allt som är nödvändigt för kommunarderna att leva ett gott, långt, hälsosamt och stabilt liv.

Allt som produceras i den offentliga sektorn skulle delas ut utan inblandning av pengar. Bostad, sjukvård, medicin, utbildning, barnomsorg, transport och mat i offentliga matsalar skulle vara gratis och tillgängligt för alla, utan reglering. Bostäder skulle tilldelas genom lotteri och köer. Grundidén bakom offentliga bibliotek kan appliceras på saker som verktyg, cyklar, musikinstrument, konst och kläder, som det danska partiet Enhetslistans ledare Pelle Dragsted tidigare föreslagit.

Konsumtionsvaror som är förknippade med en hög grad av individuella preferenser (jag älskar vermouth, du kanske föredrar sherry) kan ”köpas” med digitala kuponger. Alla kommunarder skulle tilldelas kuponger varje vecka att spendera på tjänster och varor som tillhandahålls i offentliga lager. Det är inte fråga om pengar, eftersom kupongerna är personliga och löper ut efter en bestämd period (låt säga tre månader), vilket betyder att de inte kan överföras eller ackumuleras.

Illustration: Amanda Berglund.

Kommunen producerar och delar ut allt som är nödvändigt för kommunarderna att leva ett gott, långt, hälsosamt och stabilt liv. Den ansvarar för byggnation och underhåll av bostäder, elektricitet, vägar, renhållning, avlopp, järnvägar och internet; den producerar din mat, din medicin, dina kläder, din mobil, dina möbler, din tv och dina böcker; den tar hand om dig, dina barn, de gamla och de sjuka.

Men kommunen kan inte täcka alla kommunarders behov. Under kapitalismen är det efterfrågan som avgör vad som produceras: ”den sociala makten blir den privata makten hos privatpersoner”, som Marx skriver i Kapitalet. Under kommunismen tas i stället om vad som ska produceras demokratiskt, vilket innebär att kommunen kanske väljer att inte tillverka vissa produkter även om vissa kommunarder vill det. I sådana fall är kommunarderna fria att tillverka sakerna själva på fritiden.

Produkter som kommuner har beslutat inte ska ingå i den ekonomiska planen kan produceras i den privata sektorn, eller i frihetens rike – det vill säga, den del av samhällets ekonomi som kommunarderna bedriver på sin fritid. Här producerar och byter alla som de vill, inom demokratiskt fastställda ramar (till exempel kan man tänka sig ett förbud mot produktion eller utbyte av människor, vapen och tunga droger). Kommunarderna skapar även institutioner och teknologier för att underlätta och reglera byten – till exempel någon form av pengar.

Tänk dig att vi har beslutat demokratiskt att producera cyklar i en enda färg, i syfte att minska arbetstiden för alla. Om en kommunard desperat önskar sig en röd cykel, kan hen hämta en cykel från ett offentligt varuhus (gratis, så klart – som allting annat) och måla om den själv. Eller kanske kan hen ta den till en cykelverkstad som en grupp kommunarder har etablerat på sin fritid, och be dem måla den i byte mot något annat. Som det här exemplet förhoppningsvis illustrerar är den ”privata sektorn” i princip ett namn för de produktiva aktiviteter som kommunarderna ägnar sig åt på sin fritid.

Kommunismen ger alla friheten att forma sina liv som de vill.

Gränsdragningen mellan de två sektorerna kan beslutas demokratiskt av kommunen. Varje gång behöver man fråga sig: Är det här ett behov som vi är överens om att ta kollektivt ansvar för, eller är det något som vi lämnar till kommunarder att ta hand om själva? Energi, byggnader och råmaterial som behövs för produktion utanför den offentliga sektorn tilldelas av kommunen, antingen gratis eller i utbyte mot produkter eller tjänster.

Men är inte den privata sektorn bara en annan form av kapitalism? Svaret är nej, eftersom kommunen alltid säkerställer kommunardernas ovillkorliga tillgång till livsförnödenheter – vilket gör att det alltid är möjligt att helt utträda ur den privata sektorn. Mark, bostäder och arbetskraft kan aldrig bli till varor. Pengar existerar enbart som en bytesmedel, och kan inte användas för att ge vissa människor makt över andra.

Illustration: Amanda Berglund.

I flera århundraden har kapitalismen satt profiten över naturen, och den lämnar oss därför med vad Eskil Halberg kallar ett ”renoveringsobjekt” till planet. Vi får behov för det som brittiska The Salvage Collective i manifestet The tragedy of the worker från 2021 kallar en ”bärgningskommunism”, där en betydande del av kommunens resurser måste ägnas åt ekologisk restaurering. Genom demokratiseringen av våra gemensamma resurser blir det möjligt att säkerställa livsbetingelserna för framtida generationer av människor och de andra varelser vi delar vår jord med.

Den idé om kommunismen som jag har beskrivit här skiljer sig lika mycket från 1900-talets auktoritära statssocialism som från kapitalismen. Så varför insistera på att över huvud taget kalla det för ”kommunism” – ett ord som så starkt förknippas med stalinistisk diktatur? Jo, av samma anledning som vi inte heller ger upp konceptet ”demokrati” på grund av den Tyska demokratiska republiken eller den Demokratiska folkrepubliken Korea. Vissa ord är värda att kämpa för, och i stället för att överlåta konceptet ”kommunism” till en borgerlig historieförfalskning, kan vi i stället insistera på att fortsätta en lång, obruten tradition som – i explicit motsättning till auktoritär statssocialism – har kämpat för ett fritt samhälle under kommunismens fana i över 150 år.

Så, hur ser livet under kommunismen ut? Först och främst är det fritt, klasslöst och mångfaldigt. Kommunismen ger alla friheten att forma sina liv som de vill. Kommunismen är synonym med demokratiskt beslutsfattande, färre arbetstimmar, bättre bostäder, bättre mat, och en stabil biosfär – såväl som någonting som kapitalismen aldrig kommer erbjuda: ekonomisk trygghet. Under kapitalismen vet du aldrig när uppsägningar, inflation eller en ekonomisk kris kommer att slita undan mattan du står på; under kommunismen ska ingen någonsin frukta att bli avskuren från essentiella livsförnödenheter. Det kommunistiska livet blir kort sagt fritt, tryggt, och gott – för alla.

Essän är tidigare publicerad på bokförlaget Versos hemsida.

Översättning av Flamman.

Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)