Nyheter 29 oktober, 2023

Kommunism är frihet

Illustration: Amanda Berglund.

Idéer om ett framtida samhälle kan inte förändra världen – men kan fungera som orienteringspunkter för vår gemensamma kamp. Så hur borde samhället vi kämpar för se ut?

Det är få som fortfarande försvarar kapitalismen. De flesta har erkänt dess absurditet, och kritik av det rådande systemet blir ofta att predika för de redan frälsta, eftersom den ideologiska konflikten inte längre är mellan de som försvarar kapitalismen och de som motsätter sig den, utan snarare mellan hopp och uppgivenhet. Som antikapitalister är vår uppgift i dag kanske inte så mycket att övertala andra om att kapitalismen är destruktiv, som att stärka tron på den faktiska möjligheten att organisera vårt gemensamma liv på ett annat och bättre sätt.

Tvärtemot vad många intellektuella så fåfängt tror handlar stärkandet av en sådan tro i allmänhet inte främst om att ha rätt idéer, argument eller analyser. Snarare är det resultatet av konkreta erfarenheter från att agera och förändra tillsammans med andra människor. När miljontals människor i början av 1900-talet betraktade socialismen som en faktisk möjlighet inom räckhåll så berodde det inte att socialistiska intellektuella äntligen hade lyckats vässa sina argument till perfektion. Snarare handlade det om att arbetarrörelsen under sina glansdagar hade skapat politiska organisationer med kapaciteten att genom kollektiv handling åstadkomma konkreta förbättringar i livskvalitet, och människors levda erfarenhet av att delta i detta.

Vackra utopier betyder inte mycket om de inte hänger samman med tilltro till förmågan att gemensamt förändra historiens gång. En sådan tilltro uppstår inte genom goda argument: den ofrånkomliga grunden för idéer om ett annat och bättre samhälle kan bara hittas i den politiska gemenskapen.

Det innebär däremot inte att idéer saknar betydelse. Även om idéer om ett gott samhälle aldrig i sig kan leda till historiska förändringar så finns det inget som hindrar att de blir en del av en sådan process. Under rätt politiska och historiska omständigheter kan idéer fungera som orienteringspunkter som hjälper oss att ta beslut om hur vi ska agera. Därför är det viktigt att diskutera hur ett fritt samhälle kan se ut. Och det är en fråga som antikapitalister har försummat alltför länge.

Lyckligtvis finns det tecken på att saker håller på att förändras. Allt fler tänker nu på hur ett postkapitalistiskt samhälle faktiskt kan se ut, och diskussioner frodas om ”nedväxtkommunism”, ”halvjordssocialism”, ”helautomatisk lyxkommunism”, ”överflödssamhälle”, ”bärgningskommunism” och ”världskommunen”. Förra året publicerade M.E. O’Brien och Eman Abdelhadi en vision av ett kommunistiskt New York i Everything for everyone: An oral history of the New York Commune, 2025–72. Skribenter som Aaron Benanav, Jasper Bernes och Cordelia Belton skriver samtliga på böcker om kommunismen, som förhoppningsvis snart publiceras och säkerligen kommer att utgöra viktiga bidrag till diskussionerna om de ekonomiska och politiska strukturerna i vår kommunistiska framtid.

Illustration: Amanda Berglund.

Under kapitalismen är samhällets ekonomiska aktiviteter organiserade utefter en enda princip: profit. De flesta beslut om vad och hur mycket som ska produceras, var och hur det ska produceras, och vem som ska få avkastningen av produktionen tilldelas vinstsökande privata aktörer. Kommunism är inte att ersätta den principen med en annan ekonomisk princip, utan snarare att möjliggöra en demokratisk beslutsprocess kring hur våra gemensamma aktiviteter och resurser ska organiseras.

Människor är sociala varelser, i betydelsen att de lever i grupper och är beroende av varandra för sin överlevnad, och de är naturliga varelser på så sätt att de är beroende av ett ekosystem som inte tillhör någon, och därmed tillhör alla. Individens tillgång till livets förutsättningar förmedlas alltid genom sociala relationer, vilket också innebär att det alltid är ett politiskt ämne. Därför kan frihet aldrig bestå enbart i frånvaron av samhällets makt över individen, utan måste även bestå i möjligheten för individer att delta i de politiska processer som formar deras förhållanden till livets betingelser. Med andra ord är människor till naturen politiska varelser, vars frihet bara kan säkras genom kollektivt självbestämmande – eller vad vi kallar demokrati. Demokrati måste, som Ellen Meiksins Wood har formulerat det, ”tänkas om, som inte bara en politisk men också en ekonomisk kategori, det vill säga som drivkraften i ekonomin”.

Illustration: Amanda Berglund.

Kommunismen bygger inte på någon idé om vad ett gott liv är. Kommunismen är inte heller en livsstil eller en fantasi om att göra varje aspekt av en individs liv till föremål för politiska beslut. Det är inte en kult, inte en dröm om kollektiv och gör-det-själv-kultur. Snarare är kommunismen ett försök att etablera institutioner som kan säkerställa högsta möjliga grad av individuell frihet och demokratisk kontroll över de aspekter av livet som angår alla människor. Kommunismen är lika mycket till för introverter och eremiter som entusiastiska kollektivister.

Som utgångspunkt bygger kommunismen på erkännandet av att det finns aspekter av vårt liv som är ontologiskt gemensamma, och som därför inte kan lämnas åt individer. Ett exempel är mark: ursprungligen tillhör den ingen, och därmed alla, vilket betyder att beslut om hur den ska användas måste tas demokratiskt. Kommuniseringen av våra delade livsbetingelser är inte grundad på ett moraliskt påstående om det gemensamma som något bättre eller mer högtstående än individen – utan snarare på insikten om att den mänskliga reproduktionen i grunden är social, med den enda rimliga slutsatsen att dess gemensamma aspekter måste demokratiseras. Däremot kommer alla aspekter av livet som kan hanteras individuellt i regel också att bestämmas av individen.

Kommunismens grundförutsättning är att villkoren för samhällets fortlevnad underställs demokratisk kontroll. Staten måste avskaffas, privata företag måste upplösas, och privatägda produktionsmedel – mark, byggnader, maskiner, och så vidare – såväl som överklassens förmögenheter måste exproprieras. Samtidigt måste nya institutioner byggas, inte bara för att ta över många av de funktioner som vi förbinder med staten i dag, utan också för att planlägga och administrera den större delen av ekonomin.

Det vi har att göra med är en omfattande utvidgning av demokratin. I stället för att lämna den beslutande makten åt marknadens krafter är det nu vi som ska besluta vad vi vill.

Illustration: Amanda Berglund.

Grundenheten i kommunismens institutionella struktur är kommunen. I ett sådant samhälle väljer alla en hemkommun, samtidigt som alla kan bosätta sig var de vill. Kommunerna varierar i storlek, beroende på deras uppkomst samt geografiska, kulturella och historiska omständigheter. Vissa kommuner kommer att vara urbaniserade och räkna sina invånare – låt oss kalla dem kommunarder – i miljontals, medan kommuner i lågbefolkade orter och avfolkade öar kommer ha få invånare, åtminstone till en början Kommunismen kommer stegvis att minska klyftan mellan stad och landsbygd, men till att börja med kommer det vara nödvändigt att bygga kommunismen i en värld formad av århundraden av intensiv kapitalistisk urbanisering, vilket betyder att intensivt urbaniserade områden som Tokyo eller Shanghai måste delas upp i flera större stadskommuner.

I bästa fall kontrollerar varje kommun allt som är nödvändigt för att säkerställa kommunardernas behov: från naturresurser som mark, vatten och energi till arbetskraft, teknologi, forskning och utbildning. Beslut bör fattas av – eller så nära som möjligt – de som berörs av dem, för att säkerställa en hög grad av autonomi och minska risken för en odemokratisk centralisering av makt.

Kommunismens grundförutsättning är att villkoren för samhällets fortlevnad underställs demokratisk kontroll.

I praktiken är det här ett omöjligt ideal, inte minst eftersom en varje kommun förutsätter en stabil biosfär, vilket bara kan säkras genom global reglering av våra gemensamma naturresurser. Dessutom finns det uppenbara fördelar med samverkan mellan kommuner. Två närliggande kommuner skulle till exempel kunna bestämma sig för att slå samman sina resurser för infrastruktur eller utbildning. Sådana avtal mellan kommuner skulle sannolikt resultera i en pyramidstruktur, bestående av politiska institutioner med beslutsmakt såväl som forum för koordination, kunskapsdelning och ömsesidig hjälp.

Under kommunismen skulle folkomröstningar vara vanligare, men inte alla beslut skulle kunna tas på det viset, så det skulle behövas representativa församlingar där ledamöter väljs genom en kombination av val och lotteri, vilket skulle motverka uppkomsten av en politisk elit och en marknadsimiterande professionalisering av politiken.

Kommunens allra viktigaste uppgift är att godkänna och genomföra de ekonomiska planerna som ska ersätta marknadsmekanismerna. Det kan se ut så här: alla kommunarder och produktionsenheter rapporterar sina behov och önskemål. Baserat på offentligt tillgängliga uppgifter om dessa behov och önskemål – såväl som tillgängliga resurser och produktionskraft – föreslår politiska organisationer utkast till ekonomiska planer, med produktionsmål för en tvåårsperiod. Processen skulle upprepas flera gånger i samband med offentliga möten, utfrågningar och debatter för att säkra maximalt demokratiskt deltagande. Till slut godkänns en plan via folkomröstning. Beslut som rör specifika detaljer kring genomförandet fattas sedan av representativa församlingar i samarbete med produktionsenheterna.

Illustration: Amanda Berglund.

Under kommunismen kommer ekonomin att delas in i två sektorer. Historikern Aaron Benanav lånar från Karl Marx och benämner dem nödvändighetens respektive frihetens rike. Men man skulle lika gärna kunna kalla dem för offentlig och privat sektor. I den offentliga sektorn – eller nödvändighetens rike – delar vi, som Benanav uttrycker det, ”det arbete som är nödvändigt för vår kollektiva reproduktion”. Det omfattar bland annat jordbruk, sjukvård, bostäder, utbildning, forskning, barnomsorg, infrastruktur, media, konsumtionsvaror och vad vi i dag kallar för kapitalvaror.

Vi kan föreställa oss de ovan beskrivna tvåårsplanerna som en lista på allt som ska produceras av den offentliga sektorn, vilken sedan kan omvandlas till en särskild mängd arbetskraft nödvändig för att nå dessa produktionsmål. Helst fördelas timmarna jämnt bland alla vuxna, arbetsföra kommunarder, och specifika sysslor tilldelas varje individ utifrån hens förmågor och behov. Utifrån den grunden skulle alla förväntas arbeta exempelvis tjugo timmar i veckan.

Under kapitalismen är en betydande del av det arbete som är mest nödvändigt för vår överlevnad osynliggjord eller privatiserad som obetalt hushållsarbete. Den kapitalistiska åtskillnaden mellan betalt och obetalt arbete, produktion och reproduktion – som är en avgörande källa till könsbundet förtryck – försvinner under kommunismen, när även detta reproduktiva arbete räknas som en del av kommunens delade arbete.

För att vara säker på att kommunens behov överensstämmer med kommunardernas kapacitet kan olika incitament användas – en impopulär syssla kan räknas som dubbla timmar, eller komma med särskilda privilegier som tillgång till mer attraktiv bostad eller förmånliga arbetsvillkor. Mer populära sysslor kan tilldelas baserat på lotteri eller tillsammans med några mindre omtyckta. En liknande strategi kan användas för att säkerställa att kommunens utbildningssystem möter behoven för specialiserad arbetskraft. På det sättet kan man inrätta en arbetsdelning där de flesta sysslorna är lika attraktiva, och en särskild grupp inte blir tvingad till att ägna sig åt de sämsta sysslorna – som de blir under kapitalismen.

Kommunen producerar och delar ut allt som är nödvändigt för kommunarderna att leva ett gott, långt, hälsosamt och stabilt liv.

Allt som produceras i den offentliga sektorn skulle delas ut utan inblandning av pengar. Bostad, sjukvård, medicin, utbildning, barnomsorg, transport och mat i offentliga matsalar skulle vara gratis och tillgängligt för alla, utan reglering. Bostäder skulle tilldelas genom lotteri och köer. Grundidén bakom offentliga bibliotek kan appliceras på saker som verktyg, cyklar, musikinstrument, konst och kläder, som det danska partiet Enhetslistans ledare Pelle Dragsted tidigare föreslagit.

Konsumtionsvaror som är förknippade med en hög grad av individuella preferenser (jag älskar vermouth, du kanske föredrar sherry) kan ”köpas” med digitala kuponger. Alla kommunarder skulle tilldelas kuponger varje vecka att spendera på tjänster och varor som tillhandahålls i offentliga lager. Det är inte fråga om pengar, eftersom kupongerna är personliga och löper ut efter en bestämd period (låt säga tre månader), vilket betyder att de inte kan överföras eller ackumuleras.

Illustration: Amanda Berglund.

Kommunen producerar och delar ut allt som är nödvändigt för kommunarderna att leva ett gott, långt, hälsosamt och stabilt liv. Den ansvarar för byggnation och underhåll av bostäder, elektricitet, vägar, renhållning, avlopp, järnvägar och internet; den producerar din mat, din medicin, dina kläder, din mobil, dina möbler, din tv och dina böcker; den tar hand om dig, dina barn, de gamla och de sjuka.

Men kommunen kan inte täcka alla kommunarders behov. Under kapitalismen är det efterfrågan som avgör vad som produceras: ”den sociala makten blir den privata makten hos privatpersoner”, som Marx skriver i Kapitalet. Under kommunismen tas i stället om vad som ska produceras demokratiskt, vilket innebär att kommunen kanske väljer att inte tillverka vissa produkter även om vissa kommunarder vill det. I sådana fall är kommunarderna fria att tillverka sakerna själva på fritiden.

Produkter som kommuner har beslutat inte ska ingå i den ekonomiska planen kan produceras i den privata sektorn, eller i frihetens rike – det vill säga, den del av samhällets ekonomi som kommunarderna bedriver på sin fritid. Här producerar och byter alla som de vill, inom demokratiskt fastställda ramar (till exempel kan man tänka sig ett förbud mot produktion eller utbyte av människor, vapen och tunga droger). Kommunarderna skapar även institutioner och teknologier för att underlätta och reglera byten – till exempel någon form av pengar.

Tänk dig att vi har beslutat demokratiskt att producera cyklar i en enda färg, i syfte att minska arbetstiden för alla. Om en kommunard desperat önskar sig en röd cykel, kan hen hämta en cykel från ett offentligt varuhus (gratis, så klart – som allting annat) och måla om den själv. Eller kanske kan hen ta den till en cykelverkstad som en grupp kommunarder har etablerat på sin fritid, och be dem måla den i byte mot något annat. Som det här exemplet förhoppningsvis illustrerar är den ”privata sektorn” i princip ett namn för de produktiva aktiviteter som kommunarderna ägnar sig åt på sin fritid.

Kommunismen ger alla friheten att forma sina liv som de vill.

Gränsdragningen mellan de två sektorerna kan beslutas demokratiskt av kommunen. Varje gång behöver man fråga sig: Är det här ett behov som vi är överens om att ta kollektivt ansvar för, eller är det något som vi lämnar till kommunarder att ta hand om själva? Energi, byggnader och råmaterial som behövs för produktion utanför den offentliga sektorn tilldelas av kommunen, antingen gratis eller i utbyte mot produkter eller tjänster.

Men är inte den privata sektorn bara en annan form av kapitalism? Svaret är nej, eftersom kommunen alltid säkerställer kommunardernas ovillkorliga tillgång till livsförnödenheter – vilket gör att det alltid är möjligt att helt utträda ur den privata sektorn. Mark, bostäder och arbetskraft kan aldrig bli till varor. Pengar existerar enbart som en bytesmedel, och kan inte användas för att ge vissa människor makt över andra.

Illustration: Amanda Berglund.

I flera århundraden har kapitalismen satt profiten över naturen, och den lämnar oss därför med vad Eskil Halberg kallar ett ”renoveringsobjekt” till planet. Vi får behov för det som brittiska The Salvage Collective i manifestet The tragedy of the worker från 2021 kallar en ”bärgningskommunism”, där en betydande del av kommunens resurser måste ägnas åt ekologisk restaurering. Genom demokratiseringen av våra gemensamma resurser blir det möjligt att säkerställa livsbetingelserna för framtida generationer av människor och de andra varelser vi delar vår jord med.

Den idé om kommunismen som jag har beskrivit här skiljer sig lika mycket från 1900-talets auktoritära statssocialism som från kapitalismen. Så varför insistera på att över huvud taget kalla det för ”kommunism” – ett ord som så starkt förknippas med stalinistisk diktatur? Jo, av samma anledning som vi inte heller ger upp konceptet ”demokrati” på grund av den Tyska demokratiska republiken eller den Demokratiska folkrepubliken Korea. Vissa ord är värda att kämpa för, och i stället för att överlåta konceptet ”kommunism” till en borgerlig historieförfalskning, kan vi i stället insistera på att fortsätta en lång, obruten tradition som – i explicit motsättning till auktoritär statssocialism – har kämpat för ett fritt samhälle under kommunismens fana i över 150 år.

Så, hur ser livet under kommunismen ut? Först och främst är det fritt, klasslöst och mångfaldigt. Kommunismen ger alla friheten att forma sina liv som de vill. Kommunismen är synonym med demokratiskt beslutsfattande, färre arbetstimmar, bättre bostäder, bättre mat, och en stabil biosfär – såväl som någonting som kapitalismen aldrig kommer erbjuda: ekonomisk trygghet. Under kapitalismen vet du aldrig när uppsägningar, inflation eller en ekonomisk kris kommer att slita undan mattan du står på; under kommunismen ska ingen någonsin frukta att bli avskuren från essentiella livsförnödenheter. Det kommunistiska livet blir kort sagt fritt, tryggt, och gott – för alla.

Essän är tidigare publicerad på bokförlaget Versos hemsida.

Översättning av Flamman.

Søren Mau
Filosof bosatt i Danmark. Hans senaste bok är "Stum tvang" (2021).

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 19 juli, 2024

Ett sista engångsligg med Stockholm Pride

Försvarsmakten deltar i Stockholm Pride 2023 – i kamouflage. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Det queera och antifascistiska blocket har sedan 2016 varit ett av de största i Stockholms prideparad. Närvaron av våra kroppar och budskap har under dessa år både utmanat och synliggjort maktstrukturerna i paraden, som under regnbågens färger blivit en avbild av det kommersialiserade och fascistiska samhället.

När homo-, transfoba och rasistiska grupper tillåtits att marschera stolt i samma parad har vi samlats för att visa att vi är fler än dem. Blocket har varit gruset i regnbågskapitalismens sko och har alltid mötts av en orimlig polisnärvaro, ajabajasamtal och den ständigt närvarande frågan: ”Kommer vi tillåtas gå i paraden i år?”

Trots att vi lyckats karva ut en radikal bit i en annars hopplös parad har vår längtan efter att göra slut med Stockholm Pride likt en dysfunktionell relation ständigt varit levande. Problemen eskalerade under flera års tid, men när Prideledningen förra året uttalade sig om vårt block och Erdogandockan kände vi att bägaren runnit över. Prideledningen slängde våra queera syskon i Turkiet och Kurdistan under bussen, och relationen hade officiellt övergått från infekterad till destruktiv.

Samtidigt som vi planerat och drömt om ett politiskt pride i nätverket Reclaim pride Stockholm har våra hjärtan krossats och vår kamp behövts på annat håll. Det pågående folkmordet i Palestina har manat oss att ta över gatorna. I månader har vårt skrik efter eldupphör ekat i staden. Sedan demonstrationernas start har vi i snöstorm, regn och hetta mötts under parollen ”Queer as in free Palestine”.

Vi har sett israeliska soldater posera med regnbågsflaggor framför ett sönderbombat Gaza. Vi har sett reklamfilmer som marknadsför Tel Avivs stränder som ett gayvänligt resmål. Vi har sett hurrande liberaler som firar att homosexuella officerare välkomnas i den israeliska armén. Vi har sett och kartlagt brotten.

Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Israels rosatvätt är genomskinlig, och ingen regnbågsflagga är stor nog att dölja våldet. I verkligheten bjuder Israel in festglada turister att dansa på ockuperad mark, ovanpå ruinerna av etniskt rensade palestinska byar. En homosexuell officer bär samma vapen, samma förtryckaruniform och är lika mycket en del av att upprätthålla en kolonial regim som den heterosexuella soldaten. Vi säger: inte i vårt namn. Inte i vårt fucking namn.

Svenska politikers tystnad över det pågående folkmordet i Gaza har varit öronbedövande men vi är inte förvånade. Det är samma politiker som länge kysst förtryckarregimers ringar. Det är samma svenska politiker som i augusti kommer att gå i Stockholms prideparad. Hur många av Gazas barn måste dö för att någon med makt ska ta ställning? Vi undrar om Prideledningen kommer att låta Israels ambassad gå i paraden trots domen i ICJ, de otaliga bevisen på brott mot mänskliga rättigheter och skoningslöst mördande.

Läs mer

Den palestinska flaggan har varit årets mest laddade symbol, förbjuden på arenan under Eurovision i Malmö samtidigt som prideflaggan välkomnas (men bara om den används i opolitiskt syfte). I år kommer vi därför att hålla prideflaggan (i ett jävligt politiskt syfte) i ena handen och palestinska flaggan i den andra. Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Lördagen den 3 augusti samlas vi därför i paraden för ett engångsligg med Stockholm Pride. Vi samlas under parollen Queers for Palestine. Att gå i blocket är att göra motstånd och inte låta den dödliga tystnaden passera. Vi queera vet att Pride föddes ur upplopp, protest och en bubblande ilska. En hunger efter rätten att få leva, dansa och älska. Pride för oss är en dag för handling och solidaritet. Pride betyder att minnas dem som kastade första stenen och låta deras arv och vår kamp eka över gatorna. Vi är queera antifascister för att vi vet vilka kroppar som drabbas av det fascistiska våldet.

Krönika/Kultur 18 juli, 2024

Anant Ambani och Radhika Merchants bröllop i Gujarat, Indien, har kostat 6 miljarder svenska kronor. Bild: Reliance Industries via AP.

Doften av garam masala och gurkmeja i gyllene sagoskrud ska få världen att ge efter för oligarkernas fascistiska framtidsvisioner.

Vad passar bättre att bryta av det dystopiska nyhetsflödet från krig och valrörelser än ett färgsprakande indiskt sagobröllop? Med sin visuella orgasm av glittrande sarier, uppsluppna danser och spelande neonfontäner, har det fått Metgalan att framstå som en vetelängdsstel fika med bostadsrättsföreningen.

Detta har hänt: Asiens rikaste man, Mukesh Ambani, har hållit ett flera veckor långt bröllop för sin son Anant. Bruden är Radhika Merchant, även hon dotter till en förmögen indisk familj och festen, med drygt 1 000 privatjetinflugna gäster från hela världen, ägde rum i förra veckan i Jamnagar i den indiska delstaten Gujarat. Budget: 6 miljarder kronor.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 17 juli, 2024

Profeten från Åsele

Sverker Sörlin ser hur slöjd, språk och humaniora nedvärderas av rådande kunskapsideal. Foto: Leonidas Aretakis.

Redan för 40 år sedan förutspådde Sverker Sörlin att Norrland skulle bli skådeplats för kampen om framtiden. Men han anade inte hur paradoxal konflikten skulle bli.

Mitt i junis värmebölja är jag mest sugen på att få veta mer om Snö, Sverker Sörlins bok som kommer ut i höst. Men den är inte riktigt klar och han meddelar att han bara går med på en intervju om han får fokusera på sitt stora ämne: den gröna omställningen och Norrland som symbol för ett globalt vägskäl. Det går jag med på.

Härom veckan godkände Högsta domstolen gruvbrytning i Gallók i Jokkmokk, ett område som innefattar samebyn Jåhkågasska tjiellde. Frågan bränner. Medan sista ordet inte är sagt, då företaget först måste söka miljötillstånd i mark- och miljödomstolen, tilltar friktionen likt ett muller ur jordens inre. Den gröna omställningen med Parisavtal ska efterlevas, jobb ska skapas och Sverige ska åter bli den ledande, ultramoderna och konkurrenskraftiga industrinationen. Välstånd blir eventuellt en del av frukten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 16 juli, 2024

”Du står precis där min bror dödades”

En förstörd gata i Tulkarem dagen efter ett israeliskt flyganfall. Foto: Florian Elabdi.

Åren före den 7 oktober 2023 var bland de dödligaste på länge för civila på Västbanken. Det har fått en ny generation palestinier i flyktinglägren att förkasta det palestinska självstyret och se väpnat motstånd som det enda sättet att uppnå frihet.

En israelisk soldat höjer sitt automatgevär mot mig. Sedan gestikulerar han åt mig att ta en omväg genom ett ogräsfält för att nå en grupp palestinska journalister som står uppradade utanför lägret.

– Vi filmade dig när du gick. Vi var rädda att du skulle bli skjuten, säger en av de lokala journalisterna med lättad min när jag till slut når fram till gruppen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Florian Elabdi
Journalist från Danmark.
Inrikes 15 juli, 2024

Frihet är mer än förkortad arbetstid

1978 förkortades arbetstiden senast, då 25 dagars semester infördes i Sverige. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Det arbete som tog 40 timmar att utföra för femtio år sedan tar 13 timmar i dag. Ändå har inte arbetstiden kortats. Men i kampen för kortare arbetstid får vänstern inte missa det verkliga målet: friheten.

Det rör på sig i frågan om arbetstidsförkortning. Under våren har frågan lyfts av socialdemokratiska toppar som Annika Strandhäll som nästa stora reform. Initiativet hyllas av Daniel Suhonen: ”Det skulle säkra valseger 2026. Och återval 2030.”

Till och med vissa företag har hakat på för att locka personal och minska sjukskrivningstalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johan Alfonsson
Forskare vid högskolan i Halmstad.
Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.