I en idrottshall på Nelson Mandela Universitetet i Port Elisabeth samlades 1500 ombud från knappt 1000 partiföreningar, alla klädda i röda tröjor och röda tomteluvor till skydd mot kylan. Det var Sydafrikanska Kommunistpartiets 12:e kongress 11-15 juli.
När apartheidregimen skulle förhandlas bort i början av 90-talet var den nyliberala globaliseringsideologin förhärskande, sovjetblocket hade kollapsat och ”historien var slut”. Avskaffandet av det grymma apartheidsystemet och innebar en radikal befrielse för folkflertalet och sociala trygghetssystem infördes till skydd för de mest utsatta. Men de ”reformer” med privatiseringar och nedskärningar som såväl Världsbanken som Socialistinternationalen krävde, och som drevs vidare av ANC, har fått samma följder i Sydafrika som på andra håll: dubbelt så många miljonärer, ökade klyftor, en miljon har förlorat jobben och småbrukare drivits bort från landsbygden. Fördyring av privatiserad el och vatten har lett till protester. Vräkningar har lett till desperation.
SACP kritiserade de nyliberala åtgärderna men blev som koalitionspartner till ANC medskyldigt. Sedan början av 2000-talet har SACP dock gått på offensiv för en vänstervridning. Partiets massiva gräsrotskampanjer har också gett påtagliga resultat.
På ANC:s politikkonferens i mars i år ANC fick kommunisterna igenom en rad förändringar i vänsterriktning. President Mbeki sa också för några veckor sedan att SACP var en nödvändig och strategisk allianspartner. Det är andra tongångar än för fem år sedan, då ANC-ledningen påstod att ”modern ultravänster” hotade utvecklingen, med direkt syftning på SACP.
Sedan 2002 har medlemmarna i SACP ökat från knappt 20000 till över 50 000 och kvinnornas andel från 10 till över 30 procent. Ungdomsförbundet har återuppstått och på fyra år fått omkring 20 000 medlemmar. Så det var med stärkt självförtroende partiet gick till kongress i en tid av ändrad styrkebalans såväl i världen som hemmavid. Fastkörd i Irakkriget är USA-imperialismen inte samma triumfvagn som för tio år sedan. Latinamerika har satt socialismen på dagordningen igen och i Sydafrika har vänsterkrafterna vuxit.
Kongressombuden uttryckte missnöje med samarbetet i ANC-alliansen, över att inte få uppträda som parti i den politiska vardagen: kommunister nomineras till listorna som medlemmar i ANC på egna meriter. Media – alla är borgerliga – arbetade hårt för att övertyga både ANC och SACP att bryta upp och gå till val med egna listor. Det skulle vid valen 2009 kunna leda till att SACP marginaliserades, eftersom dess röstetal antagligen inte skulle bli mer än i bästa fall 10 procent och ANC kanske inte ens skulle behöva dem som koalitionspartner. Det var också partiledningens analys som de fick stöd för på kongressen. Så beslutet blev att arbeta vidare inom ANC och försöka förändra villkoren så att SACP tydligare kan framträda och driva politik inom alliansen.
Huvudfrågan var dock hur arbetet på basnivå skulle stärkas kring de vardagsfrågor som tynger fattigt folk, de flesta. En annan viktig fråga var att bryta patriarkatets makt. Kongressen beslöt om minst 30 procent kvinnor i alla partiorgan. I valet av 30 medlemmar till partistyrelsen blev det också precis tio kvinnor. Kongressen antog också med mindre tillägg det förslag till ”Program för Sydafrikas väg till socialism” som partistyrelsen lagt fram. Det ska bygga underifrån i kåkstäderna och på landsbygden, med de arbetslösa, jordlösa, hemlösa, med kvinnor och män och övertyga ANC:s medlemmar om att socialism är möjlig och nödvändig.
För längre rapport se
http://www.vansternsinternationellaforum.se
