”Till hösten drar ett ekonomiskt lågtryck in över Sverige. Skurar av varsel följs av ihållande arbetslöshet med inslag av Brexit-­åska. Räkna med nedskärningshalka lagom till julhelgen – se upp i trafiken!”

Så där kan det kännas att ta del av rapporteringen om den svenska ekonomin nuförtiden. Konjunkturen viker oväntat snabbt, arbetslösheten ökar, tillväxtprognoser skrivs ner och nyhetsinslagen om krisande kommuner ökar i antal. De dåliga nyheterna kommer allt tätare och rapporteras lika självklart som om det handlade om årstiderna växlingar.

”Vad beror det på?” frågade Ekots reporter Arbetsförmedlningens analyschef Annika Sundén när myndigheten rapporterade om fortsatt ökad arbetslöshet i förra veckan. ”Ja, det handlar om att ekonomin har mattats av. Tidigare har arbetslösheten sjunkit långsammare, förra månaden steg den och den fortsätter nu att stiga lite grann den här månaden.”

Arbetsförmedlingens analys­chef kunde lika gärna ha sagt att det blir kallare för att temperaturen sjunker. Ändå lät sig Ekot-­redaktionen nöja med svaret, och grävde i stället ner sig i statistik om sysselsättningen i olika grupper. ”Högre arbetslöshet bland kvinnor än bland män”, blev rubriken.

Det är talande för tidsandan. Nyliberalismens framgångsrika strävan att begränsa statens roll i ekonomin – förutom när det gäller att säkra storbankers och välfärds­kapitalisters vinster – har resulterat i en utbredd föreställning av att ekonomins cykler är omöjliga att påverka. På sin höjd kan dess effekter lindras, och politikernas ansvar är begränsat till att ”spara i ladorna” under goda tider så att förråden ska räcka under den långa vintern. Vilket de på något mystiskt sätt ändå aldrig tycks göra.

Man behöver inte gräva särskilt djupt i offentlig statistik för att se att den snabba inbromsningen av den svenska ekonomin beror på minskade investeringar

Paradoxalt nog beskrivs alla möjliga slumpmässiga variationer samtidigt som en följd av politiska beslut. Att sysselsättningen bland utrikes födda ökat de senaste åren har ofta lyfts fram som ett bevis för förbättrad integration, när all erfarenhet visar att konjunkturen har störst betydelse för nyanländas möjligheter att snabbt hitta jobb. När ekonomin går för högvarv ökar efterfrågan på tidigare ”oanställningsbara” grupper.

Som ett litet exportberoende land är Sverige visserligen i någon mån utsatt för världsekonomins svängningar ungefär på samma sätt som lågtrycken som sveper in från Atlanten. Men man behöver inte gräva särskilt djupt i offentlig statistik för att se att den snabba inbromsningen av den svenska ekonomin beror på minskade investeringar, inte minst i bostäder, och inhemsk konsumtion snarare än vikande export. Vi befinner oss alltså i ett läge där sysselsättningen, investeringarna och bostadsbyggandet minskar samtidigt som bostadsbristen blir alltmer akut, välfärdspersonal går på knäna, näringslivet larmar om framtida elbrist och klimatförändringarna kräver en storskalig omställning till ett fossilfritt samhälle.

Det är frestande att tro att svaret är en lagom dos keynesianism – att ”öppna ladorna” och låta staten gå med underskott när lågkonjunkturen väl är ett faktum. Men till och med Keynes ville gå längre än så. Problemet var inte bara kapitalismens våldsamma cykler av ”boom” och ”bust” utan den privata sektorns oförmåga eller ovilja att upprätthålla investeringarna på en sådan nivå att full sysselsättning kunde uppnås någon längre tid. Keynes förespråkade därför en ”socialisering av investeringarna” – inte genom förstatligande av produktionsmedlen utan genom att staten tog ansvar för att hålla investeringarna på den långsiktigt nödvändiga nivån.

En sådan politik är det minsta vi behöver i dag. Inte bara för att nå full sysselsättning – helst i kombination med arbetstidsförkortning – utan för att garantera att de fullständigt nödvändiga investeringar som måste göras i samhället faktiskt blir av. För att nå dit måste vi börja prata om det ekonomiska systemet som en social och politisk konstruktion, snarare än ett naturfenomen.