De praktfulla granarna, tallarna, asparna och björkarna blev till högoktanigt exporttimmer och några få blev ruskigt rika, desto fler fick arbete inom sågverksindustrin. Industrin lever inte bara vidare i minnet, i form av den skenande bronshästen i Linde, Ådalen, tio mil bort, alltså monumentet över demonstranterna som dödades en dag i maj 1931. Det är också den som ligger bakom den konstiga lukten.

Antingen bedöms skogen som juridiskt skyddsvärd – tills vidare – eller så ska det rakas rent

I dag heter den stora arbetsgivaren i Husum Metsä. Det betyder skog och det finska bolagets logga är en stiliserad grön älg. Fabriken, med sin skyskrapesiluett som får lågfjällen att verka förkrympta, ryker för fullt ur skorstenarna fastän det är lördag. Här produceras en av världens snabbast växande produktkategori, kartong och förpackningsmaterial.

Här vid Orrvikens strand lät fackföreningen Pappersindustriarbetareförbundet på 1950-talet uppföra en stor lada för sammankomster, men ännu mer uppskattad var dansbanan. Vid den här i dag luggslitna och övergivna platsen anordnar konstnären Helena Byström sedan tio år Blånagla Art Fest, med inbjudna konstnärer – de flesta hemvändare av olika grad – för en två dagar lång hybrid mellan konstutställning, familjekollo och hembygdsdagar.

”On” och ”Off”. Två låga utsågade skyltar med gröna respektive röda bokstäver står nedstuckna i den låga vegetationen som tagit sig genom resterna av ett av de många kalhyggena i området. Metoderna för att avverka skog existerar i en binär logik, av eller på, inga mer hållbara och sovrande medelvägar.

Antingen bedöms skogen som juridiskt skyddsvärd – tills vidare – eller så ska det rakas rent. De kvarlämnade resterna lämnas utan åtgärd med långverkande skador på mycel, det nätverk som sprider svamp som i sin tur bryter ned organiskt material.

Kommentaren, nedstucken direkt i landskapet, är ett verk av konstnären Ylva Westerlund, till vardags baserad i Järva, men uppvuxen i Husum i en av de många i dag övergivna och spöklika villorna. Att kliva ut ur galleri- eller museirummet och placera konst i andra miljöer, ibland direkt i naturen, är en konstnärlig praktik med gamla anor, förknippade med de amerikanska minimalisterna. Det kallas för ”landkonst” och associeras främst med verket ”Spiral jetty” av Robert Smithson från 1970, en nästan halv kilometer lång pir virad som en spiral som går rakt ut i det av industrier förgiftade Salt Lake i Utah.

Men medan Smithsons verk krävde åtskilliga grävskopor och mankrafter och i sig blev ett ingrepp i landskapet, är de två orden ett viskat debattinlägg placerat direkt på brottsplatsen.

Blånagla Art Fest, som firar tio år i sommar, tar spjärn mot platsens historia med arbetarnas perspektiv i fokus. Arbetets minnesvård, skulle man kunna kalla det. I koreografi av Anna Källblad framför dansaren Conny Jansson ett solo baserat på intervjuer med pensionerade arbetare som med sina kroppar visat vilka rörelser som ingick i de olika arbetsmomenten vid sågverket och flottningen. Rörelser som överförts till en svävande koreografi över rutiner och muskelkraft. Det för eftervärlden osynliga kittet som förverkligade moderniteten. Verkets namn är ”Unna för unna”, dialektalt för ”undan för undan”, som en kollektiv bön över ett arbete som annars tycks ändlöst och överväldigande.

2001, vid tiden för 70-årsminnet av skotten i Ådalen, fick curatorn Niklas Östholm och konstnären Henrik Andersson för sig att försöka återfinna den trumpet som blåste eldupphör i demonstrationståget.

Sökandet ledde dem till de efterlevande efter Tore Alespong, arbetaren som, tack vare militärtjänst, kunde signalen och – trots att det är olagligt för andra än militärorkestrar – hade sinnesnärvaro att spela den när tumult uppstod och kulorna började vina.

Det är både en plats för att presentera nya och äldre verk i en historiskt laddad miljö och ett tillfälle för konstnärer och lokalbor att umgås över en varmkorv

Trumpeten, som numera förvaras på Arbetarrörelsens arkiv, låg dagen till ära placerad i en monter på gårdsplanen utanför ladan, med skogen som sceneri. Till jubileet av konstevenemanget framförde en blåstrio det nyskrivna verket ”Ceasefire”, komponerat av Henning Ullén. Den genomborrande treklangen bryter då och då fram igenom de sex satserna, som pendlar mellan moststridiga, hetsande dissonanser och harmonier som påminner om förtröstansfulla psalmer. Själv beskriver Ullén det som anspelningar på aktuella konflikter i världen och att hans förhoppning är att ”musiken ska väcka bredare frågeställningar om hur staten, näringslivet och fackföreningsrörelsen slits mot varandra”.

Blånagla Art Fests syfte är på många sätt unikt. Det är både en plats för att presentera nya och äldre verk i en historiskt laddad miljö och ett tillfälle för konstnärer och lokalbor att umgås över en varmkorv eller delta i täljgille under överinseende av finsnickaren Moa Ott. Allt detta under en tematik som direkt knyter an till bygdens människor. Dagarna ger också tillfälle för konstnärerna att testa nya idéer i det lilla formatet, bortom deadlines och tjusigt vernissagefolk.

Själv åker jag hem med en insikt om hur missvisande motsatsförhållandet är mellan den konceptuella konsten och den estetiska, den som tilltalar vårt intuitiva behov av det som är sublimt, hantverksskickligt och vackert. Eller att politisk konst behöver vara högljudd och övertydlig. I en av småbodarna står en träskulptur med hyperrealistiskt snidade träfåglar av Mats Adelman.

Jag frågar honom: Inte ses de tillsammans sådär i naturen, en duvhök, en strandpipare och en rödvingetrast? Jo, tydligen händer det, får jag till svar. Särskilt den här tiden på året när de förbereder sig för flytten söderut. ”De är som vi, de tycker om att sätta sig på en restaurang där folk redan sitter och ser ut att trivas.”