Opinion 20 februari, 2013

Konsten att dölja fattigdom

Siv Öberg om att inte glömma var man kommer ifrån, med anledning av debatten om barnfattigdom.

När jag var två år flyttade jag, min morsa och mina syskon till en tvårummare i ett modernt, nybyggt barnrikehus i Årsta från en omodern etta med dass på gården vid Hornstull i Stockholm. Jag tror att det var från den dagen som vi i min familj började kunna dölja fattigdomen för vår omgivning. Min morsa var ensamstående och jag hade många syskon. När jag började skolan hade redan ett par av mina äldsta syskon börjat arbeta och bidrog alltså till ekonomin. Morsan jobbade först som servitris på ett ölcafé men fick, när jag var tio år, jobb på en fabrik ganska nära vårt hem. I min skola gick förstås alla barn som bodde på barnrikehusgatan och några från ett höghusområde.
Vi var alla klädda ungefär likadant. Ingen behövde få veta att jag fick mina icke­ärvda ytterkläder via sociala nämederna där morsan ibland kunde hämta kuponger för ”fattiga” och lämna som betalning i klädaffären.

Som femåring fick jag mitt första halsband med nyckel på. Det hände ofta att både morsan och syskonen var borta vissa tider på dagen så att jag fick ta hand om mig själv. Jag var ju yngsta barnet.
Att jag var hungrig ibland märktes ju inte utåt, och ofta kunde jag hitta havregryn och lite mjölk eller göra mig en limpmacka med margarin. En skillnad mellan mig och de flesta av barnen i barnrikehusen var att de hade två föräldrar och oftast var mammorna hemmafruar. För mig innebar det att jag ibland kunde få hänga med någon skolkamrat hem efter skolan och festa på choklad och smörgås som mamman i huset bjöd på.
En annan skillnad var att jag som fattigbarn fick komma ut på landet hos en bondefamilj varje sommar. Det ordnade morsan via kommunens Sommarbarnsbyrå. På så sätt kunde jag komma hem vid skolstarten knubbig och solbränd till skillnad mot mina barnrikekompisar som ofta bara varit på tältsemester ett par veckor. (Ingen fick ju veta att jag längtade hem hela sommaren.)

När jag gått fyra år i folkskolan fick jag lust att börja i läroverket, vilket ingen av mina syskon hade kunnat få göra. Det kostade en hel del för man måste bekosta både läromedel och terminsavgift.
Det ordnade sig bra för mig, för hade man så låg inkomst som morsan, så befriades man från terminsavgiften. Därtill kom att min äldsta brorsa jobbade på lagret i stans största bokhandel där han hade 40 procent rabatt på alla böcker, även skolböcker. Inget av detta behövde omgivningen få veta.
Åren i läroverket gick utan problem. Mitt första sommarjobb hade jag innan jag hade fyllt fjorton år och sedan fortsatte sommarjobben någon månad varje år, så att jag kunde bekosta lite skor och kläder till mig själv. Under de åren jobbade alla mina syskon och det var ofta någon av dem som kunde fixa så att jag kunde jobba på någon av deras arbetsplatser på somrarna.
Visserligen var det en oerhörd upplevelse för mig att få komma med hem till mina klasskamrater och se hur annorlunda livet var i medelklassen och även några exemplar av överklassen. Men för att jag inte skulle göra bort mig i denna nya miljö, skaffade jag en liten bok om ”vett och etikett” och lärde mig exakt hur man skulle hälsa, tacka för senast och välja glas och bestick i rätt ordning när det bjöds på middag och liknande.

När jag tog studenten skulle det ju vara fest. Morsan, som var mäkta stolt över att ha en dotter som var släktens första student, lovade att det skulle rustas till fest. Och fest blev det. En moster i Norrland, sömmerska till yrket, sydde en mycket fin ljus dräkt som alla flickor skulle ha på sin studentfest, till mig. En annan moster, som jobbade som servitris på en fin restaurang, tog hand om maten i köket och bidrog med flera flaskor vin. (I vanliga fall fanns det inte en droppe alkohol i vårt hem). Min dåvarande pojkvän – från övre medelklass – betalade ett par otroligt tjusiga, ljusbeiga, högklackade skor. Dessutom stod han för inbjudan av ett känt jazzband som spelade på flaket till den lastbil som han hade skaffat. Bandet spelade hos oss på kvällen och mina syskon hade bidragit med pengar till det piano som morsan hade hyrt, eftersom en av jazzkillarna var en känd pianist.
Det var fest och dans och glädje, många kamrater och släktingar var där. Men när min klassföreståndare plötsligt stod och ringde på dörren höll morsan på att dåna när hon förstod vem det var. Jag var bara glad och nöjd. Och än mer stolt blev jag när jag satt och lyssnade på ett samtal som min morbror, snickare och politiskt radikal, hade med min klassföreståndare, av fin adlig släkt. De hade hamnat i en ivrig politisk debatt och min morbror klarade det galant, eftersom han var mycket mer insatt i samhällsfrågor än min lärare var. Framåt midnatt lyfte min morbror sitt glas mot mig och sa: ”Utbilda dig och gå ut i världen och gör den bättre! Men – glöm aldrig var du kommer ifrån!”

Åren som följde studerade jag på universitetet och levde som många andra studenter på lån och sommarjobb, och jag fick rum i ett studenthem. Därmed var klassklyftorna utraderade. Största delen av mitt liv har jag levt med och i medelklassen – den vänsterinriktade delen, märk väl! – och jag har aldrig skämts för att ha gjort klassresan. Tvärtom. Jag minns min morbrors ord och jag har aldrig glömt var jag kommer ifrån.

Kommentar/Kultur 03 februari, 2026

Ann Heberlein: Epsteins gäster såg sig som övermänniskor

Foto: Wikipedia, AP (montage).

2011 satte sig den norska kronprinsessan Mette-Marit och knappade in ”Jeffrey Epstein” på Google. Trots att sökresultatet bland annat innefattade information om att Epstein fyra år tidigare dömts för sexköp efter att en minderårig flicka berättat att hon blivit sexuellt utnyttjad i Epsteins hus drog hon inte öronen åt sig. I stället skrev hon till Epstein, som hon haft kontakt med i många år, att hon ”håller med om att det inte ser bra ut”, följt av en smiley.  

Man kan säga mycket om en man som utnyttjar en fjortonåring sexuellt: att påstå att det ”inte ser bra ut” tycks vara ett direkt olämpligt omdöme. Smileyn är direkt stötande – som om det hela är ett skämt. Kanske var det också exakt så Epstein och hans enorma vänkrets såg på de övergrepp som begicks av honom och andra i hans hem i Palm Beach och på hans privata ö i Karibien, som ett privat skämt, en pikant hemlighet med smak av något förbjudet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 03 februari, 2026

Roks vill se utredning mot Epsteinsvensken: ”Mår illa”

En svensk man med kontakter inom modellindustrin försåg sexförbrytaren med tjejer. Foto: FBI.

I över tio år arbetade en svensk man nära den amerikanska pedofilmiljardären Jeffrey Epstein. Nu vill kvinnoförbundet Roks att myndigheterna utreder mannen för koppleri. ”Rättsstaten kan och får inte välja att blunda”, skriver förbundsordförande Adine Samadi till Flamman.

Kvinnoförbundet Roks vill se en utredning mot den svenska man i 70-årsåldern som under mer än tio år arbetade nära Jeffrey Epstein. 

Kravet kommer efter Flammans avslöjande om att mannens namn återkommer i hundratals mejl- och sms-konversationer med Epstein, där mannen tagit emot hundratusentals kronor för att förse miljardären med unga kvinnor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 02 februari, 2026

Topp på SD-nära tankesmedja nämns i Epsteindokumenten

Asle Toje är en del av tankesmedjan Oikos förtroenderåd. Foto: Heiko Junge/NTB/TT.

I ett mejl från 2018 uppmanas Jeffrey Epstein att arrangera möte mellan Steve Bannon, Fremskrittspartiets ledare och Asle Toje – medlem i såväl norska Nobelkommittén som SD-nära tankesmedjan Oikos. Toje själv menar att han aldrig haft någon kontakt med miljardären.

Norrmannen Asle Toje, som sitter i förtroenderådet för den SD-kopplade tankesmedjan Oikos, omnämns flera gånger i de dokument som i fredags offentliggjordes från utredningen mot den amerikanska sexbrottslingen och miljardären Jeffrey Epstein.

Toje är en framstående konservativ profil i Norge, och är även medlem i den norska Nobelkommittén.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 01 februari, 2026

Epsteins medhjälpare skriven hos Mexikos ambassadör

Foto: USA:s justitiedepartement / Wikipedia Commons.

70-åringen gav Jeffrey Epstein tillgång till mängder av unga kvinnor – och tjänade stora pengar. Sedan fyra år tillbaka står han skriven som boende på den mexikanska ambassadörens residens i Djursholm.

I går var Flamman först med att rapportera om Epsteins långvariga svenska medhjälpare – en man i 70-årsåldern som står skriven på en exklusiv fastighet i Djursholm. 

Nu kan Flamman avslöja att fastigheten ägs av den mexikanska ambassaden i Sverige. Villa Iltakallio, som den anrika byggnaden kallas, är residens för landets ambassadör Alejandro Alday González med familj. Bland husets tidigare invånare märks den nationalromantiska poeten Verner von Heidenstam.

Enligt folkbokföringen ska även Epsteins medhjälpare ha flyttat dit för fyra år sedan, och har sedan dess stått skriven på adressen som en av fyra boende.

I ett inlägg på Linkedin under söndagskvällen skriver ambassaden att den inte har någon koppling till mannen, samt att ambassadören och hans familj ”inte under någon tidpunkt haft kännedom om individen i fråga”. De skriver också att en man med samma namn tidigare varit anställd som kock på residenset, men att anställningen avslutades i november 2022.

Den 70-åriga mannen förekommer tusentals gånger i de handlingar som i fredags offentliggjordes av det amerikanska justitiedepartementet. I en handling som tycks komma från en polisutredning nämns svensken som ”påstådd rekryterare”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 01 februari, 2026

Petter Hellström: Drevet mot Zita är antisemitismens spegelbild

Biografen Zita har av en rad borgerliga debattörer anklagats för antisemitism efter att ha kallat sig en ”apartheidfri zon”. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Anklagelserna mot biografen Zita visar att många högerdebattörer inte kan skilja på judar och staten Israel. Resultatet är en förvirrad debatt som i praktiken förstärker antisemitismen.

Jag brukade tänka att de ständiga anklagelserna om antisemitism var ett uttryck för försåtlig retorik. Ett sätt att misstänkliggöra Israelkritik genom att klistra på den starkast möjliga etiketten. Men jag börjar tro att många debattörer på högerkanten faktiskt inte förstår skillnaden mellan judar och staten Israel. Att de på allvar tror att de bekämpar antisemitism, även när effekten blir den motsatta.

Senast var det personalen på Stockholmsbiografen Zita som anklagades för att ha infört en ”judefri zon”, efter att de hade hörsammat den palestinska BDS-rörelsens uppmaning att välja bort varor och tjänster som bidrar till israeliska folkrättsbrott. Biografen hann knappt utropa sin ”apartheidfria zon” innan hotbilden blev så allvarlig att de backade ur.

För tydlighetens skull bör det kanske sägas att Zita såklart inte införde en ”judefri zon”. Biografen visar ofta filmer av judiska filmskapare, och inte sällan med en uttalat judisk tematik. När de anslöt sig till BDS-rörelsens initiativ gjorde de också tydligt att de inte tänkte sluta visa israeliska filmer. Det var med andra ord oklart om biografens ställningstagande skulle ha några konsekvenser utöver att rensa kylarna från Coca-Cola.

Anklagelserna var inte desto mindre grova – och förvirrande.

Medan moderaternas oppositionsborgarråd Christofer Fjellner talade om ”antisemitisk propaganda”, menade hans kollega Dennis Wedin att Zita bedrev en ”exkluderande absurd aktivistpolitik” som bidrag till ”en farlig utveckling” under en tid ”när antisemitismen växer”. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl gick längre och hävdade att biografens ställningstagande mot apartheid i Israel ”rent konkret” innebar apartheid mot svenska judar, eftersom kampanjen begränsade judars möjligheter att ”röra sig var de ville i samhället”.

Före detta komikern Aron Flam skulle som vanligt vara värst och tapetserade fasaden med hakkors och nazistiska slagord i frakturstil.

Gemensamt för debattörerna som stod bakom drevet var påståendet att Zitas ställningstagande stängde ute judar. Många slängde sig också med tyska fraser för att inskärpa den poängen. Lifvendahl menade att Zita hade blivit en ”Judenfrei” zon, medan Flam använde ordet ”Judenrein”. Budskapet var tydligt: att ta ställning mot israeliska övergrepp är att diskriminera mot judar.

Därmed har man också anslutit sig till antisemitismens idévärld. För om det är antisemitiskt att inte köpa israeliska produkter och tjänster i protest mot den israeliska statens övergrepp, förutsätter man att alla judar bär kollektivt ansvar för den israeliska statens handlingar. Om judar inte kan vistas i en ”apartheidfri zon” bara för att de är judar, reduceras de i praktiken till representanter för den israeliska staten. 

Att hålla en hel folkgrupp ansvarig för vad en stat gör är rasistiskt. Det är rasistiskt att hålla alla judar kollektivt ansvariga för ”den judiska staten” Israels övergrepp. På samma sätt som det är rasistiskt att hålla alla muslimer ansvariga för ”den islamiska republiken” Irans övergrepp.

Att ändå göra det kräver ett konspiratoriskt tänkande. Antingen måste man tro att världens alla judar eller muslimer ingår i en hemlig konspiration. Eller så måste man tro att all kritik som framförs mot de fanatiska makthavarna i Jerusalem och Teheran egentligen handlar om något annat.

Det finns bevisligen fall där kritik av Israel går över i antisemitism. Precis som det finns fall där kritik av jihadister och mullor är riktad mot muslimer i allmänhet.

Men att reflexmässigt tolka varje ställningstagande som uttryck för dold rasism leder in i ett konspiratoriskt universum, där alla motbevis tas som tecken på att man är något på spåren. För den som befinner sig i det universumet kan det faktum att Zita i förra veckan visade Lanzmanns dokumentär ”Shoah” tas som intäkt för att de döljer något.

De konspiratoriska anklagelserna är inte ett försvar mot antisemitismen. De är antisemitismens spegelbild.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 31 januari, 2026

Okänd svensk skickade kvinnor till Epstein

Bilder: Amerikanska justitiedepartementet.

Under 2010-talet hade Jeffrey Epstein tät kontakt med en svensk man, som mottog hundratusentals kronor för att förse miljardären med unga kvinnor. Flamman följer spåren – från Le Pen och Fidel Castro till exklusiva Djursholm.

I över tio år hade Jeffrey Epstein kontakt med en svensk man, som försåg honom med unga kvinnor. Flamman har tagit del av hundratals meddelanden mellan de två männen, från de nya dokument om pedofilmiljardären som släpptes under fredagen.

Merparten av konversationerna handlar om unga kvinnor, som den svenske mannen skickar bilder på till Epstein. När han gillar dem ser den svenska mannen till att ett möte blir av. Därefter skickar Epstein pengar till mannen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Generationsskifte för antifa

Skuldra mot skuldra. Men nya strategier behövs i en ny tid. Foto: Vorlage.

Antifascisterna har växt upp och skaffat jobb och barn. Nu kommer den första stora dokumentären om rörelsen. Det är en nostalgitripp – men den unga generationen behöver hitta sin egen väg, skriver Mathias Wåg.

Hösten 2024 fyllde fem antifascister 50 år och bjöd in till fest i Berlin-stadsdelen Kreuzberg. Det kändes som en klassåterträff. En gång i tiden var de alla aktiva i Antifascistsche Aktion Berlin (AAB), innan gruppen 2003 splittrades i olika falanger. Som vänstergrupper gör. De brukade ha de största demonstrationsblocken, de snyggaste affischerna och bästa festerna. De ägde gatorna och gjorde antifaloggan trendig. De brukade vara våra ledstjärnor.

Nu stod vi där i Festsaal Kreuzberg, en samling välklädda föräldrar i somriga festklänningar och färgglada skjortor som dolde tatueringarna, med fast anställning och vilda ungar. Ingen yttre betraktare skulle kunna gissa att här firade politiska aktivister. Vi pratade inte ens politik med varandra. Tyvärr.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Stora liv blir en söndagsutflykt

Ingrid Elam har tidigare skrivit romanens historia. Nu är det dags för biografins. Foto: Veronika Ljung-Nielsen/DN/TT.

Rasmus Landström följer Ingrid Elam på en bildningsresa från egyptiska gravar till Taylor Swift. Boken gör anspråk på att vara en pionjärinsats, men tappar bort ett helt millennium.

Ingrid Elam har i sina två senaste böcker utvecklat en ljuvlig stil. I både Jag. En fiktion och Romanens segertåg använder hon hela världslitteraturen som arbetsfält. En ganska konventionell utvecklingshistoria berättas, men Elam har en sällsam förmåga att guida läsaren genom oländiga romaner och peka ut sevärdheterna. Ofta på några korta, gnistrande rader. I sin nya bok Läsa liv (Natur & kultur, 2026) använder hon samma teknik på biografigenren, eller ”levnadsteckningen” som den kallades fram till 1800-talet. Om romanens utveckling finns det hundratals verk bara på svenska men om biografins utveckling kommer jag inte på ett enda. En pionjärinsats med andra ord, men också ett vansinnigt projekt: år 2009 gavs 13 795 biografier ut – bara i USA.

Det börjar bra. Elam berättar om de äldsta biografierna, de 4500 år gamla nekrologerna på egyptiska gravar. För att därefter ta ett skutt över årtusendena och ringa in den moderna biografins födelse i slutet av 1700-talet. Det som händer då – med Voltaires porträtt av Karl XII – är att en ny riktning för levnadsteckningen pekas ut. Biografiskrivande handlar inte längre om att fånga en stor mans handlingar i uppbyggligt syfte, utan om att porträttera en unik personlighet. Under 1800-talet genomgår biografin samma utveckling som romanen: individen ställs i centrum, originalitet premieras och syftet är inte längre att erbjuda exempel – utan att underhålla. Som läsare känner jag mig upplyft av denna jämförelse med skönlitteraturen. Det är lite som att gå genom en porträttkorridor med biografiförfattare på ena väggen, skönlitterära författare på andra väggen. Man har alltid intressanta ansikten i ryggen när man stannar och tittar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 30 januari, 2026

Varför är unga män så höger? 

Unga män tävlar i släddragning. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Har du också sett den hjärtskärande SVT-dokumentären Starkast vinner?

Den sändes i höstas men jag såg den först nu. Där berättar unga män om de sjuka skönhetsideal i sociala medier som driver tonårskillar in i ätstörningar. Det börjar ofta oskyldigt: att väga maten och räkna kalorier för att bli lika ”deffad” som influerarna. Och slutar som skelettsmala kroppar i rullstol som kan dö om de reser sig upp.

En scen biter särskilt hårt. En pappa berättar hur sonen bröt med honom för att han börjat övervaka sonens ätande. Inte minst gör det ont eftersom manlig manlig sårbarhet så sällan får ta plats på skärmen. Flera medverkande säger samma sak: unga män som visar sig svaga riskerar att bli ännu mer utsatta, och därför vågar de inte ens prata om problemet. Och när ingen talar, finns inte heller någon att spegla sig i.

Nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut.

Unga män verkar vilsna just nu. Kan det ha något att göra med den högersväng bland unga som Dagens Nyheter rapporterade om i onsdags? Jag har sett invändningarna om att unga kvinnor är vänster, eller att trenden överdrivs. Men nog är det ett problem för vänstern att 57 procent röstade på Tidöpartierna i Stockholms skolval 2022, samt att en majoritet unga män för första gången (förutom 2018) sedan mätningarna började på 80-talet ser sig som höger.

Ointresset för att förstå unga män är inte bara illavarslande, utan bidrar säkert också till att förklara utvecklingen.

Så vad kan ligga bakom?

En pusselbit finns i Flammans artikel om det svenska datorspelsbolaget Paradox, vars intrikata korsfararspel har blivit symboliskt viktiga för USA:s unga extremhöger. I en krönika spinner Ludvig Köhler vidare och konstaterar att datorspel i dag har blivit den samlingspunkt för unga som musiken var när han gick i skolan. Men eftersom vi journalister som skriver om ämnet är fast i vår uppväxts tankar om musiken som viktigare kulturbärare än datorspel har vi missat den värld som unga män växer upp i.

Att skylla på datorspel är billigt. Men nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut. Som jag skrev i en artikel i Dagens Nyheter om gym som inspirerats av danskulturen:

Läs mer

”Enligt Som-institutets rapport Svenska ungdomar 1986–2024 har deltagandet i föreningsliv halverats, i allt från idrott och friluftsliv (61 till 33 procent), kultur (18 till 8) och fackföreningar (51 till 19). Medan individuella hobbyer som aktiesparande och gymmande blir allt mer populärt.”

En annan möjlig förklaring är att de växt upp i en mer osäker framtid sedan finanskrisen, och märker att kvinnor verkar bättre rustade för denna nya värld – både med sina relationella färdigheter och högre betyg. Kanske lockas man därför också av reaktionära revanschbudskap som miljardärer som Donald Trump och Elon Musk trummar in. Som dokumentären formulerar det: starkast vinner.

Ett första steg måste dock vara att prata med dem, som man gör i dokumentären, snarare än att ge upp om dem. Det finns alltid skäl till att människor hamnar där de gör.

Varför tror du att unga män är så höger?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 januari, 2026

Eurovisionbojkott populärt bland unga

Palestinakommittén demonstrerar utanför norska public service-bolaget NRK för att landet ska bojkotta Eurovision i november 2025. Foto: Javad Parsa/NTB.

En svensk bojkott av Eurovision har ett starkt stöd, visar en ny undersökning från Sentio. ”När Eurovision används som propagandaplattform måste vi sätta ned foten”, säger Christian Tengblad från Skiftet.

En majoritet av unga mellan 18 och 24 år vill att Sverige bojkottar Eurovision i Wien, i protest mot Israels deltagande. Det visar en ny mätning som opinionsinstitutet Sentio tagit fram på uppdrag av kampanjorganisationen Skiftet.

1 000 personer har fått svara på följande påstående: ”Sverige bör inte delta i Eurovision 2026 när Israel får vara med.” Undersökningen är snarlikt utformad en norsk undersökning som Sentio gjorde på beställning från Fagforbundet, en del av norska LO. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)