Jag har sett ett par upplagor av Open art Örebros återkommande konstbiennal, i år precis som tidigare är det ett sammelsurium av huvudsakligen föreställande skulpturer och arkitektoniska ingripanden av varierande verkshöjd runtom i Örebros stadskärna.
Rätt lyckad är Waldemart Klyuzkos röd-vita spärrband på Rådhusets samtliga fönster och på en byggnadsställning runt den gamla Engelbrektsstatyn på Stortorget. Avspärrningens funktion – av att både varna och skydda – fungerar alldeles utmärkt som hänvisning till det pågående kriget i Ukraina, utan medföljande historielektion.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Jag fastnar också för fågelholkarna i streetartstil av Mike Inglis som dyker upp här och där i staden och Yemisi Wilsons noshörning i Carraramarmor på Köpmangatan.
Någon curatorisk linje eller överbryggande koncept finns inte kring Open art utöver just tillgängligheten, att det är på stan och gratis. Någonting för alla. På hemsidan står det att läsa att i ”årets utställning utforskas både vårt inre och det offentliga rummet där konsten ställer oss inför frågor om demokrati, yttrandefrihet och samhällsstrukturer”. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men parallellt med invigningen öppnades en grupputställning på Örebro konsthall med Alex Rosa, Conny Karlsson Lundgren och A. Karlsson Rixon, In the power of our unexpressed or unrecognized feelings, som kretsar kring queerhet på landsbygden och naturen som en plats för självförverkligande och inspiration. Något händer när jag ser Karlsson Lundgrens videoessä om Göteborgs ”Röda bögar” på frigörelseläger i södra Frankrike reflekteras i glaset framför Karlsson Rixons fotografier av koreograferade nakna kroppar, medan en ensam röd glödlampa långsamt pulserar i nästa rum.
Det är mäktigt, otroligt välproducerat och, ja, vackert.
I samband med biennalens invigning sker även flera performance och jag riktar in mig på Valeria Montti Colque, den svenska konstnär som även representerar Chile på årets Venedigbiennal. Den upphöjda statyn av kung Karl XIV Johan framför slottets vallgrav har redan förvandlats till en av hennes karaktärer, Ekeka – en gudinna byggd på El Ekeko, guden som enligt andinsk folktro betecknar välgång och välstånd. På den imponerade borggården samsas publiken med kostymerade musiker, operasångare och karnevaliska kreationer.
Det är mäktigt, otroligt välproducerat och, ja, vackert. Kanske kan det beskrivas som en initiationsrit som efter ett tag förvandlas till ett festtåg med drag av ett begravningsfölje från New Orleans. Det rör sig ut på vindbryggan, runt slottet innan det kulminerar i byggandet av ett heligt minnesberg bestående av föremål och bilder som lämnats in av örebroare. Gamla skidor, dockor och fotografier hängs på ställningar som sedan med deltagarnas hjälp lyfts upp på en flotte innan alla bjuds på den mest utsökta tårta.
Verket är del av Statens konstråds serie med tillfälliga offentliga konstprojekt och stadsfestivalen i Närke. Ett utmärkt valt tillfälle. Jag blir kvar där alldeles för länge och ser mig omkring, njuter av tårtan i solskenet – tonåringar, pensionärer, barnvagnar och konsthipsters från olika platser och bakgrunder i samspråk och glädje.
Det är svårt att ta till sig något mer efter detta allkonstverk. Konst för vem som helst är ju ofta lite hur som helst. Nu vet jag inte längre vad jag ska tänka om jätteplacentan mitt i strömmen, eller Atoosa Farahmand & Oscar Hagbergs uppblåsta svartvita foton i Not a typical Persian girl kring Konserthuset. Men så läser jag en av deras texter på Konserthusets fasad: ”Det är enkelt att väcka någon som sover men det är svårare att väcka någon som låtsas sova” och tänker att Open art nog kan funka som inkörsport till betydligt tyngre grejer.
