Ytterligare ett liv släcktes i Malmö i söndags kväll. Aftonbladet rapporterar (12/2, 2017) om att mannen som sköts på Möllevångstorget tidigare suttit häktad i flera månader tidigare för inblandning i en uppmärksammad gruppvåldtäkt i Helsingborg. Mannen friades i brist på bevis. Han har tidigare dömts för flera narkotikabrott och stölder.
Den här unge mannen är dessvärre inte ensam om sitt öde, varken i det kriminella levernet eller i hur livet släcktes alltför tidigt. Sedan årskiftet har det varit två skjutningar i veckan i Malmö. I Göteborg och Stockholm har det skett flera dödsskjutningar under 2016. Det finns allt för mycket vapen i omlopp och de kriminella gängen blir större. Till skillnad från samhället i övrigt klarar gängen av att ge unga män framtidstro, genom att visa dem vägen utanför lagen.
För att visa att regeringen tar situationen i Malmö på stort allvar skickade man ner inrikesminister Anders Ygeman (S). Dessvärre hade Ygeman delvis fel problemformulering med sig ner till Malmö. Regeringen är intresserad av att kommunicera handlingskraft och hårdare tag. På presskonferensen efter den ”Samling för ett tryggare Malmö” som kommunstyrelsen i Malmö hade kallat till, så blev det väldigt tydligt. Lösningen på den tunga kriminalitetens fortsatta utbredning var enligt den socialdemokratiske inrikesministern hårdare straff samt mer avlyssning och övervakning. Detta är sen gammalt. Det nya i Ygemans utspel var att han även la ett ansvar på varje enskild medborgare. En slags konsumentmakt mot den organiserade brottsligheten, om man så vill. Ygeman sa såhär:
”Alla medborgare har ett eget ansvar för att inte göda den organiserade brottsligheten. För det är ju så att om du handlar spriten på närlivs, eller åker taxi för 59 kronor eller klipper dig för 50 kronor eller drar en lina kokain till helgen, då är du i själva verket en del av den organiserade brottsligheten näringskedja.”
Det är här regeringens förvirring visar sig. Naturligtvis så är det viktigt att veta vilka det är som tjänar på att du åker taxi för 59 kronor, eller klipper håret för 50. Det är arbetsgivaren. Företag som dessa befinner sig i den svarta delen av ekonomi där de som jobbar gör det för skitlöner, utan rätt till a-kassa eller socialförsäkringar. Det är det som är problemet. Så är det oavsett om det är en restaurangägare som är kopplad till kriminella gäng eller ej.
Ygeman försöker lägga ansvaret för den grova brottsligheten på varje medborgare. En slags konsumentmakt, om man så vill.
Men det är ju inte den här problematiken Ygeman är ute efter. I sina uttalanden på presskonferensen buntar han ihop småföretagare, där en del är hederliga andra inte, med grova våldsdåd och tung kriminalitet. Var det verkligen rätt tillfälle att lyfta frågan? Och är Ygemans förslag egentligen någon lösning, eller ett sätt att signalera handlingskraft till dem som aldrig skulle klippa sig för 50 kronor?
Naturligtvis är det pengarna man ska följa för att ta ner och desarmera de stora tunga kriminella gängen. Därför behövs till exempel resurser till fler så kallade ”tillgångsutredare” – vid sidan av poliser, åklagare och skatterevisorer. De kan jobba med att utföra detektivarbete med hjälp av Försäkringskassan, Kronofogden och Skatteverket. Men det ger inte samma symbolpolitiska effekt i opinionen om Ygeman säger det istället för ”hårdare straff”.
Alla Ygemans och regeringens förslag är inte av ondo. Hårdare vapenlagar är till exempel bra – bäst vore om vi snarast kunde genomföra en nationell vapenamnesti. Övervakningskameror på polisen kan vara till skydd både för den som grips och för poliserna själva, husarrest för unga (om det kombineras med familjestöd från socialtjänsten) och mer ”samarbete” mellan myndigheter är också bra. Men när det kommer till det stora svåra som handlar om att unga män i Malmö i dag inte ska se kriminaliteten som en utväg – då ekar regeringens verktygslåda tom.
Några förslag kommer här: Det krävs pengar till patrullerande polis som har tid och möjlighet att bygga upp kontakter i närområdet. Det krävs städer som inte cementerar segregationen i olika bostadsområden eller skolor. Det krävs satsningar på socialtjänsten i form av fler fältassistenter och ökade möjligheter till familjestöd. Det krävs mer personal i skolorna för att kunna se varje elev och höja såväl förväntningarna som resultaten.
För att få till dessa resurser krävs det att regeringen tar av dem som har och ger till dem som behöver det mest, något regeringen inte ens överväger i dagsläget.
