Med sin åttonde roman har Rosa Liksom ännu en gång lyckats göra litteratur av en bortträngd episod i svensk-finsk närhistoria. Ann Ighe berörs av tät, men smidig prosa.
Älvens första mening föser genast läsaren, tillsammans med korna, ut på landsvägen. Vi tas rakt in i en familj och en by i uppbrott. Alla tvingas till rörelse. Soldaterna österut, de andra som kan, västerut.
Rosa Liksoms nya roman utspelar sig i Tornedalen. Året är 1944 och Finland är på väg in i sitt tredje krig under andra världskriget. Finland hade slutit fred med Sovjet och tagit på sig att avväpna de kvarvarande tyska trupperna, som inte alls tänkte lämna. Finlands regering ber att få evakuera 100 000 människor till Sverige, och den svenska regeringen säger ja, utan vidare betänketid. De tyska trupperna hann förstöra många gårdar och byggnader innan de lämnade finska Lappland, och de evakuerade flyktingarna kunde följa förloppet från Torne älvs västra strand.
Rosa Liksom går inte in på de politiska förvecklingarna i Stockholm och Helsingfors. Hon håller sin 13-åriga huvudpersons blick stadigt i landskapen runt Torne älv. Flickan, vars namn aldrig nämns, går tillsammans med kor och ett par pigor som arbetar på hemgården, västerut mot älven. Hennes gravida mor har rest i förväg, fadern är ute i kriget, två äldre halvbröder är redan döda. Hela familjer och byar rör på sig, den belägenheten känns igen från många av dagens krig, liksom att generationer och kön skiljs åt och blandas på nya sätt när krig gör människor till flyktingar.
Under den första delen av flickans färd är det korna som är i fokus. Det är de namngivna djuren som är rädda, gråter och har ont, det är kalven som dör. Men när älven är korsad och sällskapet är i Sverige, lämnar flickan färdkamraterna för att söka efter sin mamma. Romanen tar oss till många vägkorsningar, genom skogar och in i baracker, ödehus och flyktingläger. Den rör sig mycket ute i landskapet, men av nödvändighet också i dragiga och vedeldade inomhus. När flickan skiljs från korna får i stället en liten råtta ett namn.
I slutet av boken tackar författaren ett litet antal personer för minnen, så någon sorts intervjuer är nog gjorda, men Rosa Liksom har verkligen gjort litteratur av historien. Med mycket realistiska partier om vad som behöver göras när människor och djur lever tillsammans i jordbruk, om slitna, lystna och hungriga kroppar, om fasor som inträffar även i landet utanför kriget (det vill säga Sverige) vänder författaren hela tiden läsarens uppmärksamhet mot flickans nu. Men vi får också korta partier med tillbakablickar som förklarar familjens historia, och ibland följer vi flickans fantasier. Även de – precis som sårskorporna – är en del av henne.
Texten är tät, men inte det minsta svårgenomtränglig. I översättningen (från tornedalsfinska) har också Janina Orlov lämnat ljudspår från finska och meänkieli: Papylon, Kevalia och namnet Saarlotta ska nog läsas högt på svenska (eller ”riksspråk”) så att man helt ska höra det. Älven berättar om en flyktingström som under en tid var mycket strid. Den ställer också frågan om flyktingar får vara människor. Det är en storartad roman om tio månader i en ung människas liv och om flykten som erfarenhet, och om ett landskap och en tid där älven band samman lika mycket som den var en gräns.
