Kära kamrater och vänner.
Under de senaste sex månaderna har den exceptionella utvecklingen i Irak gett en helt ny situation. Den är ytterligt komplex och laddad med såväl stor fara som reella möjligheter för vårt land att ta sig ur den hemska situation det under lång tid befunnit sig i och gå mot det demokratiska alternativ vårt folk längtar till.
Vårt parti motsatte sig kriget och ansåg detta vara det sämsta alternativet. Under det att vi förenade oss med det globala motståndet mot kriget under parollerna: ”Nej till krig, Nej till diktaturer” poängterade vi vikten av att skilja mellan det irakiska folket och Saddams regim
När kriget så verkade vara den enda framtid som var trolig vände vi oss till de demokratiska och progressiva krafterna för att få stöd för det alternativ vi helst ville se. Det var ett nationellt, demokratiskt och patriotiskt alternativ som vilade på det irakiska folkets kamp och de väpnade styrkorna såväl som på de internationellt stödda, oppositionella krafterna
Krigets utgång avslöjade Saddam Husseins regim som ihålig och bankrutt. Det visade också på folkets önskan att bli av med regimen. Sålunda skedde något som aldrig skett förr, något som fick stor betydelse för Irak och hela regionen. Folket valde att ställa sig bredvid och åse striderna mellan en främmande makt de känner allt för väl, och den djupt hatade regimen.
Den nionde april 2003 kollapsade regimen slutligen och det kom att förkroppsliga komplexiteten och paradoxerna i den nya situationen. Den överväldigande majoriteten av befolkningen jublade över regimens fall, men det demokratiska alternativ de önskade, infann sig aldrig.
För att möta denna nya situation vände sig vårt parti till de demokratiska och fosterlandsvänliga krafterna för att samla till ett nationellt råd där alla politiska, sociala, geografiska och religiösa aspekterna av befolkningen var representerade.
Ett sådant råd skulle utgöra en övergångsregering med befogenheter att styra landet tills allmänna och fria val kunnat hållas, samt inleda förhandlingar med USA om att avbryta ockupationen. Dessa krav avvisades av ockupationsmakten, krav som hade stort stöd både nationellt och internationellt.
Detta tillsammans med andra faktorer (som till exempel olika politiska egenintressen hos irakiska politiker) ledde till att den koalition som kunde fått ett stort stöd både i Irak och internationellt inte kunde bli verklighet. USA försökte att driva fram ett irakiskt politiskt råd utan reell makt, men det avvisades av det irakiska folket. Så småningom nåddes en kompromiss i juli, där FN spelade en central roll.
Ett regeringsråd tillsattes med begränsade men också viktiga befogenheter. Vårt parti, kommunistpartiet, inbjöds till dessa diskussioner och vi deltog i de avslutande förhandlingarna kring rådet.
Partiet tog ställning till följande faktorer när vi beslutade oss för att delta i rådet:
• Majoriteten av de andra politiska partierna, nationella och religiösa krafterna, beslöt att delta i rådet.
• Hos de deltagande krafterna i rådet fanns en önskan att verka på ett positivt sätt för att säkra en framtid för Irak utan förtryck och isolering.
• Att delta i rådet i dess nuvarande form innebär på inget sätt att man accepterar det som ett alternativ till den önskade koalitionen av politiska krafter som övergångsregering.
• Rådet representerar en av de stora faktorerna i den politiska processen för att nå det slutgiltiga målet; nationellt oberoende och demokratisk utveckling. Vårt parti kan spela en mer inflytelserik roll om vi agerar inifrån processen och påverkar den i önskad riktning.
Vårt folk välkomnade inte de utländska trupperna, även om vi firade regimens fall. Det ser fram emot ett snabbt slut på ockupationen och återinförandet av landets suveränitet och oberoende. Rätten att motsätta sig ockupation är skyddat genom FN. Det irakiska folket äger därför sin fulla rätt att genom olika former av kamp försöka upphäva ockupationen och återta landets suveränitet. Att motsätta sig ockupation innebär inte att detta måste ske genom våld.
Idag finns olika möjligheter till att föra kampen på politisk väg. Med det förhållande som råder idag i Irak, med den grad av frihet som råder, är de politiska krafterna överens om att våld inte är det mest effektiva sättet att bedriva kampen på. Faktum är att våldsaktioner motarbetar målet att få ett slut på ockupationen så snart det är möjligt. De ger en ursäkt för de ockuperande styrkorna att förlänga sin närvaro i landet. Sabotage mot basservice, elnät, gasledningar och oljeledningar fördjupar bara lidandet för folket. Sådana aktioner utnyttjas av de kvarlevor av den gamla regimen som vill återta makten. Våld mot de ockuperande styrkorna har också lett till våld från de senare, som i sin tur har lett till oorganiserade, beväpnade aktioner.
Utvecklingen i vårt land sedan diktaturens fall har också tydliggjort vikten av att FN: s roll blir mer aktiv i återuppbyggnaden av landet.
Irak befinner sig idag i en extremt komplex, politisk situation. Det har blivit en veritabel stridsfront, där regionala, internationella och nationella intressen går emot folkets önskan att skapa ett säkert, stabilt och oberoende Irak. Det är därför i denna situation mycket viktigt att den internationella solidariteten består, att stödet från fredsgrupper och progressiva krafter fortsätter.
