Århundradets Kärlekskrig: Punktroman
Ebba Witt-Brattström.
Norstedts.
När den ikoniska och kontroversiella litteraturprofessorn och feministen Ebba Witt-Brattström debuterar skönlitterärt med en ”punktroman” så tillägnas den författarna och äktenskapsskildrarna Märta Tikkanen och August Strindberg. Och till såväl form som innehåll samtalar Witt-Brattströms romandebut med båda. Från Tikkanen känns inte bara titeln, Århundradets Kärlekssaga, igen utan även formen. Liksom sin föregångare från 1978 är Århundradets Kärlekskrig en roman som i korta textstycken och replikväxlingar berättar om hur en feministiskt medveten kvinnas dröm om ett jämlikt äktenskap med utrymme för två skapande subjekt möter en verklighet av förbittrade gräl, manschauvinism och till och med misshandel. Hos Witt-Brattström märks Strindbergs svärta tydligt i skildringen av de verbala pilar som skjuts mellan två människor som är förgiftade av den avsky och bitterhet som har vuxit på kärlekens ruiner.
Mycket har redan skrivits om Witt-Brattströms ytterst medvetna användning av grepp som signalerar att Århundradets Kärlekskrig, trots undertiteln ”punktroman”, ska läsas biografiskt. Och visst känns det ibland som en nästan kokett återgivning av ett bråk vid den absoluta kulturelitens köksbord, där könsorden blandas med tyska fraser och litterära citat. Dock finns det hela tiden ett stråk av humor och självdistans i tonen. Och så kommentaren om att syrran såg blåmärkena när de var på badhuset. Stycken som detta kan, och kommer med säkerhet att läsas sensationalistiskt utifrån biografisk kännedom om Witt-Brattströms exmake, men det som gör dem verkligt intressanta är att de bryter flödet av perfekt avvägda verbala pilar och påminner om den rent fysiska brutalitet som finns inbyggd i patriarkatet och som ingen grad av lärdom kan skydda mot. Men trots allt är ändå den dialog mellan ”Hon” och ”Han” som utgör romanen lite för välkomponerad, de bittra replikerna lite för snygga för att Århundradets Kärlekskrig ska få verklig nerv.
Den största behållningen är nog raseriet och det faktum att inget görs för att dölja hämndlystnaden, ofta beskriven som den lägsta av känslor. De många signalerna till läsaren att tolka verket självbiografiskt kan förvisso av den cyniska ses som ett säljtrick, men kan också förstås som ett trotsigt långfinger riktat mot en kritikerkår som avfärdat böcker som just denna som ”privat” och ”banal bekännelselitteratur” om de skrivits av kvinnor medan författare som Karl Ove Knausgård hyllats för lika utlämnande litteratur. Att utan att be om ursäkt vältra sig i ilska och bitterhet och lekfullt hålla fram de många självbiografiska detaljerna framför läsarens näsa samtidigt som hon för ett intertextuellt samtal med en av den feministiska 70-talslitteraturens frontgestalter Tikkanen, kan ses som ett sätt att bejaka och rehabilitera en länge bespottad, kvinnligt kodad litterär tradition.