Båtflyktingarnas öden på Medelhavet upprör. Men medier undviker nogsamt att berätta om orsakerna till flyktingvågorna. Det är inte naturkatastrofer utan av väst planerade och iscensatta krig som slagit sönder fungerande samhällen.
För fem år sedan rankades Libyen av FN som nummer 53 av 194 länder beträffande välfärdsparametrar. Det hade Afrikas högsta levnadsstandard och medellivslängd.
Före den nationella revolutionen 1969 var Libyen ett av jordens fattigaste länder. Nio av tio var analfabeter och många svalt. Överste Gaddafi sparkade ut de brittiska och amerikanska imperialisterna från baserna och förklarade att oljan tillhör Libyen.

Sjukvård och utbildning gjordes kostnadsfri. Världens mest sofistikerade bevattningssystem byggdes upp. Jordbruket subventionerades. Människor från fattiga afrikanska länder immigrerade till Libyen. Där fanns arbetstillfällen. Nasseruniversitetet i Tripoli utbildade tiotusentals utländska studenter på förmånliga villkor till ingenjörer och läkare.
Mycket mer kunde sägas om detta Libyen. En sådan självständig stat kunde inte tolereras av det stora imperiet i väst. Gaddafi demoniserades med rasistiska övertoner som en besinningslös österländsk diktator. Tolv gånger försökte västliga spionorgan mörda honom.

Våren 2011 startade, med falska och i dag vederlagda skäl, Natos bombkrig. Det krossade landets infrastruktur och banade väg för al-Qaida som utgjorde stommen i marktrupperna. Libyen blev, i likhet med tidigare Afghanistan och Irak, ett land i permanent kaos och med det största raset i levnadsstandard som noterats i Failed States Index. I Tripoli är strömmen avstängd 18 timmar per dygn. Landet har 400 000 internflyktingar.
Libyska statens vapen och sofistikerade vapen som väst försett al-Qaida med hamnade i Mali, Niger och hos Boko Haram i Nigeria och en del slussades, under ledning av USA:s ambassadör Chris Stevens, vidare till terroristorganisationer för att destabilisera Syrien (källa: Seymor Hersh, London Review of Books, 17 april 2014). Västs krig mot Syrien genom ombud har resulterat i hundratusentals döda och miljoner på flykt.

Inte märkligt att sambandet mellan de imperialistiska krigen och flyktingströmmarna mörkas. Om folk blev medvetna om det kunde krav resas att svenska politiker och militärer, som i stor enighet beslutade om den svenska krigsinsatsen i Libyen under Natos ledning, skulle ställas till ansvar för delaktighet i krigsförbrytelser, att ha förstört ett land.
Desinformationen kring flyktingvågorna och den falska världsbild den genererar ger näring åt å ena sidan hycklande filantropi och å andra sidan åt religiösa, sociala och nationella fördomar som underblåser antagonismen mellan inhemsk arbetarklass och migranter. Sverigedemokraternas livsluft med andra ord.
De som kallar sig vänster har beröringsskräck för detta samband. Det är en skam.