I dagens Sverige finns krisgrupper för nästan allt man kan råka ut för, till exempel om man har sett en björn när man plockade lingon. Då kan man drabbas av björnfrossa.
Det gäller då att bearbeta chocken under sakkunnig ledning, och inte bara prata med kompisarna, för då blir det mest skryt.
– Jag minns när jag stod en meter från en björn i skogen, och han morrade.
Man måste ta hjälp av utbildade psykologer. Då får man sitta i en ring i en lektionssal tillsammans med andra drabbade och gå igenom upplevelsen och dricka kaffe under kunnig ledning.

Alla i salen har björnfobi, och för att bota den, läser först en psykolog högt sagan om Guldlock och de tre björnarna. Sedan får de titta på gamla inspelningar med Björnes magasin och läsa serietidningen Bamse, och så får man låna med sig en liten nalle hem att ha i sängen. Nästa lektion – man måste gå varsamt fram! – får en och en gå fram och klappa en uppstoppad björn. Detta är så kallad kognitiv beteendeterapi, KBT, och är så trendigt i dagens Sverige att alla psykodynamiker har blivit rasande för denna ojusta konkurrens.

Det gäller att det är legitimerade psykologer, man får absolut inte gå till Skansen på egen hand, det är man inte mogen för, då förvärrar man traumat.
En annan krisgrupp är FFF, Förnekade farmödrars förening,
Många farmödrar får inte träffa sina barnbarn. Det kan vara svärdottern som lämnat sonen, och nekat även honom att träffa barnen, eller sonen som fått välja mellan fru och mamma, vilket en del modersfixerade män till slut tvingas till, även om de i det längsta försöker kompromissa och ljuga litet åt båda hållen. Det leder alltid till en låsning, som det krävs psykologhjälp för att lösa.
Utan att döma i denna intrikata fråga, kan man ändå konstatera, att, som psykologerna säger, det gäller att se det goda i allt ont. På så vis kan mor- och farföräldrarna istället gå med i stödgruppen FFF och intervjuas av Svenska Dagbladets livsproblemsredaktion och fotograferas med ett melankoliskt småleende vid en kopp kaffe vid köksbordet med hösten utanför fönstren, bra färgbild.

FFF har lokalavdelningar runt landet och ordföranden har intervjuats av en engelsk tidning, som tycker att det är typiskt för ett land som producerat både Abba och H C Andersen, och som illustrerar detta med Annifrids, Agnetas, Björns och Bennys skilsmässobarn.
Själv gick jag i familjeterapi för många år sedan med min dåvarande hustru som inte längre ville vara det utan hellre min före detta hustru.

Vi satt där och pratade och pratade med en förstående dam, och när vi gick därifrån efter en timme hade vi sagt allt. Men vi hade tid även nästa vecka och då hade vi skrapat ihop nya saker att säga, även om det blev tyst långa stunder, medan vi försökte komma på fler oförrätter.
Tredje gången blev det kris!
– Vad ska vi säga? sa vi till varandra på väg till terapeuten.
På så vis kom vi närmre varandra i vår gemensamma oförmåga att hitta på något som kunde tänkas intressera en utbildad psykolog. Vi blev som min mamma som när hon hade städhjälp hemma städade själv innan, för att inte behöva skämmas.

Fjärde gången ringde vi och sa att vi var sjuka, och lovade att höra av oss när vi blev friska, men det gjorde vi inte, vi blev aldrig friska, utan skiljde oss, Jag undrar om vår terapeut tror att vi fortfarande är sjuka, eftersom vi inte hört av oss på trettio år.