Okategoriserade 30 november, 2007

Kungen, Aznar och den nya spanska nykolonialismen

Spanska företag äger enorma tillgångar i Latinamerika. Nu höjs kritiken från Alba-länderna om inflytandet från den gamla kolonialmakten.

– Varför håller du inte käften?
Den spanske kungen Juan Carlos’ utbrott mot Venezuelas president Hugo Chávez, kablades ut över hela världen. Chávez hade kallat Spaniens före detta premiärminister José Maria Aznar för ”fascist” och anklagat honom för att stödja statskuppen i Venezuela 2002. Men bakgrunden till utbytet av ord handlar om inte bara om en skarp politisk konflikt utan om motsatta ekonomiska intressen.
Rent krasst hade Chávez rätt om statskuppen. Spanien tillhörde, tillsammans med USA, det lilla fåtal länder som genast erkände den nya regeringen efter statskuppen den 11 april 2002.
Den nuvarande spanske regenten har också, liksom José Maria Aznar, varit en viktig person för den spanska högerns kontinuitet efter att den fascistiska diktaturen tog slut 1975.
Den 12 juli 1969, medan general Franco åt middag, utsåg han Juan Carlos de Borbón till sin efterträdare men med titeln ”kung”. Den 23 juli samma år svor kungen sin ed. Men han fortsatte att träffa general Franco varje måndag.
Vid det tillfället var 49 procent av spanjorerna för republik och bara 20,8 procent för monarki. Men den reaktionära katolska strömningen Opus Dei igångsatte ”Operación Lolita”, till vilken regeringsorgan i USA anslöt sig för att återupprätta monarkin i Spanien. Två dagar efter diktatorns död, tog Juan Carlos på sig kronan under protestrop från folket som ”Död åt den fascistiske kungen!”

I den spanska konstitutionens 56:e och 64:e artikel från 1978 slås det fast att ”Kungen som person är oantastlig och kan inte ställas till ansvar”. Kanske det var det som kungen tänkte när han yttrade ”Varför håller du inte käften”, undrar Sergio Rodríguez Gelfenstein, en venezuelansk akademiker i en omfattande skrift om Aznar och den ”spanska fascismen”. Men Juan Carlos befann sig vid tillfället inte i Spanien utan på en konferens för statschefer.
Manuel Fraga Iribarne var Francos inrikesminister och som sådan även chef för Francos hemliga politiska polis. Över 200 000 spanjorer mördades eller avled i Francos koncentrationsläger, som upprättades efter den fascistiska segern 1939, skriver Rodríguez Gelfenstein. Men Fraga Iribarne är inte bara grundare av avläggaren till Francos fascistiska falangistparti, Partido Popular, utan också politisk mentor till José Maria Aznar som av Fraga Iribarne utnämndes till sin efterträdare inom PP. Aznar började sin politiska bana i Francos falangistparti och har aldrig anklagat regimen, där han far och farfar spelade framträdande roller.
”Därför kommer Juan Carlos och Aznar från samma läger, åtminstone ideologiskt. Därför kände sig den förste sig djupt sårad när representanter för värdiga folk plågade honom med sanningen och den andre för ett olagligt och antidemokratisk agerande”, sammanfattar Rodríguez Gelfenstein.
Den politiska konflikten, mellan en konservativ europeisk regent och en latinamerikansk revolutionär socialist, har också sin motsvarighet på ett djupare plan. De spanska intressen som vuxit snabbt i Latinamerika möts nu med misstro av de nya vänsterregeringarna.

De spanska multinationella företagen föddes under den internationella kapitalistiska krisen på 1980-talet och när den spanska marknaden och ekonomin ”liberaliserades”, ett krav för att EU skulle acceptera Spanien som medlem. Industri och jordbruk drabbades. I utbyte fick landet strukturfonder för att finansiera en ekonomisk omvandling. De multinationella bolagen utnyttjade krisen och fick kapital via strukturfonder som IMF och Världsbanken lånade den spanska staten. Bolagen riktade sina blickar mot Latinamerika och började ta över stora delar av den offentliga sektorn i Latinamerika till vrakpriser.
– 1990-talet karaktäriserades av en avnationaliseringsoffensiv som hade som mål att minska utlandsskulderna i utbyte mot privatisering och export, medan de sociala utgifterna reducerades till ett minimum. Detta utnyttjades av de spanska bolagen för en expansion som de behövde för nya marknader och vinster de aldrig tidigare hade skådat. När de nationella resurserna i Latinamerika hade sålts ut, riktades offensiven mot servicesektorn där miljoner latinamerikaner fastnade när de togs över av de spanska monopolen, skriver den spanske journalisten Luis Miguel Busto Mauleón i en översikt över dessa bolag och Spaniens roll i Latinamerika.
De spanska bolagen investerade på 1990-talet omkring 40 miljarder dollar i uppköp av lokala banker samt företag inom telekommunikation, energi och andra strategiska sektorer i Latinamerika.
– Men vad som borde ha varit en skapande faktor för sysselsättning och rikedom, så som det brukar kallas i företagskretsar, har inte varit något annat än en ny kolonial invasion för att uppnå de största förtjänsterna under kortaste möjliga tid, tillägger Busto.
Och i Latinamerika med sina slavlöner och ”flexibla” arbetsmarknader utan sociala försäkringssystem, går det att göra mycket pengar på en marknad för nära 600 miljoner invånare.
Med José María Aznars valseger förstärktes denna spanska företagsoffensiv i Latinamerika. År 2000 skapades ”Fundación Carolina” som omfattade de 24 viktigaste multinationella bolagen.

På toppmötet i Santiago levererade Nicaraguas president Daniel Ortega en svidande kritik mot den spanska ”nykoloniala invasionen” av Latinamerika:
– Ska vi förneka att det råder europeisk inblandning i våra länder? Självklart finns det sådan.
– Låt oss inte luras; en investerare kommer inte till ett fattigt land med tal om att hjälpa. Han investerar för att göra pengar. Jag ser heller aldrig en investerare placera pengar där han kommer att förlora pengar utan där han kan tjäna pengar, inte för att dessa pengar ska stanna i landet utan för att ta ut pengarna från landet. Det är historien om investeringar i Latinamerika. Så är de, investerarna och de säger: ”Vi förlorar!” Men en investerare som börjar göra förluster drar, så enkelt är det, ty en investerare spelar inte med sina pengar, dundrade Ortega och exemplifierade hur hela Nicaraguas elsektor förvandlats till en lukrativ affär för det spanska bolaget Union Fenosa, som tog över när det statliga bolaget privatiserades. Idag kan konsumenterna få vänta 7-8 timmar per dag på att elen ska komma tillbaka och till mycket högre priser än tidigare.
De spanska ambitionerna i Latinamerika har en central koppling till just Spaniens före detta premiärminister José Maria Aznar.
När Aznar förlorade valet 2004 blev han inte utan arbetsuppgifter. Redan 2001 skapade Mexikos president Vicente Fox och José María Aznar en strategisk allians där kristdemokratiska och partier av det spanska Partido Populars karaktär enades i Demokratiska Centerinternationalen (Internacional Demócrata de Centro) IDC. Denna international med sitt nätverk har riktat nästan all sin verksamhet mot den kraftiga vänstervågen i Latinamerika och framför allt mot Venezuela, Bolivia, och nu också Nicaragua och Ecuador.
I november 2002 bildade Aznar tankesmedjan Fundación de Análisis y Estudios Sociales (FAES), Stiftelsen för Analyser och social forskning. I sin programförklaring säger FAES att den ”vill bidra till att idéerna om frihet, mänsklig värdighet och demokrati ska vara effektiv för alla. Vi tror att Väst inte ska vara är ett geografiskt koncept utan ett system av universala värden. Vi vill att Väst ska segra”.

I början av 2007 publicerade Aznar den politiska bibeln för den latinamerikanska högern: ”Latinamerika, en agenda för frihet”. I klartext slår den ett slag för den nyliberala ekonomiska modellen. Men där finns också en kolonial dold eller öppen rasism som ifrågasätter muslimer, islam och de latinamerikanska ursprungsbefolkningarnas historia och politiska kamp för respekt.
Aznars slutsatser och rädsla, som delas av Bush och den latinamerikanska högern, är riktad mot vänsterns idéer som ”… utgör ’Socialism i det 21:a seklet’, arvtagare av det 20:e seklets som orsakade misär och förtryck. Vi ser med oro att dessa idéer återföds, dessutom med mandat från valprocesser”.
Den mexikanska nyhetsbyrån Reforma offentliggjorde den 24 april att Vicente Fox hade kallat till ett möte den 28 april i vilken internationella kristdemokrater skulle delta för att ”skissera en strategi mot det venezuelanska statsöverhuvudet Hugo Chávez”. Källan var Carlos Ocariz, generalsekreterare i det främsta högerpartiet i Venezuela, Primero Justicia. Ocariz befann sig vid tillfället i Frankrike inbjuden av Partido Popular.
Den 25 april intervjuade den mexikanska dagstidningen El Universal Marcelino Miyares, ordförande för det kubanska kristdemokratiska partiet PDC som uppgav att ”det kommer pengar från USA-stiftelser och från organisationer i Spanien och andra europeiska länder för att nå målet; övertyga länderna i Latinamerika att inte tillåta de populistiska vänsterregeringarna att växa”.

Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 21 september, 2023

Gruvprotest och klimatbön under aktionsvecka

Sáminuorra, Klimatalliansen och European Environmental Bureu är några av organisationerna som talar på Sergels torg under lördagen. Foto: Tuija Roberntz.

Från Luleå i norr till Malmö i söder – under klimataktionsveckan anordnas protester, sorgmarscher och samtal i hela landet för att uppmärksamma klimaträttvisa. Flamman har pratat med en demonstrationsarrangör om kampen mot gruvor och med en präst om bönens plats i klimatrörelsen.

Jojk ekar över Sergels torg lördagsmorgonen den 16 september. Vi befinner oss på en demonstration mot de gruvor som planeras runt om i landet, och personen som jojkar heter Astrid Lindstrand Tuorda. Starttiden, klockan halv tio, kan tyckas tidig för en demonstration. Anledningen till klockslaget stavas kungen. Han firar femtio år på tronen, och snart ska stora delar av stan spärras av för hans kortege.

– Vi ville ha en vandrande demonstration, men det fick vi inte tillstånd till, berättar Lisa Wanneby. Hon är ordförande för Urbergsgruppen, och arrangerar demonstrationen som en del av Week of action, en aktionsvecka i september där över 100 organisationer runt om i Sverige bjuder in till att agera för klimaträttvisa. Bland organisationerna som deltar finns Extinction rebellion, Greenpeace och Rebellmammorna, men också kristna grupper som kväkarna och Svenska kyrkan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 21 september, 2023

Verdinelli underskattar arbetarnas kollektiva makt

I flera städer har det arrangerats demonstrationer mot förslaget om informationsplikt. Foto: Oscar Olsson/TT.

Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz
Psykolog.
Ledare 20 september, 2023

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Regeringen skär ned på värnandet av Östersjön och andra svenska vatten – men framställer det som en satsning. Foto: Kustbevakningen/TT.

Jag förstår att regeringen kallar nedskärningar på klimatet och välfärden för ”satsningar”, men inte varför vi andra låter dem göra det.

Äntligen stod klimatministern vid mikrofonen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var hon ändå, Romina Pourmokhtari!

Det kom en visshet över henne, medan hon stod där, att hon hade idel fiender i pressen, fiender i alla bänkar.

I mars hade regeringens klimatarbete sågats av Klimatpolitiska rådet, bland annat för att utsläppen enligt regeringens egen bedömning förväntades öka i närtid. I början av september beskrev John Hassler – regeringens egen klimatexpert – hur sänkningen av bränsleskatten motverkar omställningen och riskerar leda till ”grova böter” av EU.

Men nu, den 17 september, skulle hon visa dem alla.

”Sveriges havs- och vattenmiljöer är unika, och ska bevaras för framtida generationer”, dundrade hon och presenterade en satsning på 158 miljoner kronor på att skydda vattenmiljöer.

Underbara nyheter! Problemet är bara att regeringen i fjol skar ned på samma post med 258 miljoner kronor. Det största hotet mot Östersjön kommer alltså från regeringen själv. Eller som man säger på skräckfilmsprosa: samtalet kommer inifrån huset.

Så här fortsätter det på område efter område.

Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

”Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten”, påstod regeringen lika fräckt den 15 september. De generella statsbidragen till kommuner och regioner ”förstärks” med 10 miljarder kronor från och med nästa år, plus 6 miljarder i riktade statsbidrag till kommunsektorn.

”Regeringen är tydliga med att vi inte kommer lämna välfärden åt sitt öde”, lovade Elisabeth Svantesson i vad som snarast lät som en hotelse. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och regioner ett underskott på 20–30 miljarder under kommande år. Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

Det är häpnadsväckande hur ofta regeringens spinn publiceras rakt av, utan granskning.

”Kommuner och regioner får tio miljarder mer nästa år”, skriver Dagens Nyheter. ”Tio nya miljarder ska stötta kommuner och regioner i en svår tid”, skriver TT.

Det är som om vi plötsligt skulle börja kalla misshandel för ”knogmassage” – och av någon anledning spelar medierna med i charaden. Samtidigt är det inte så konstigt, med tanke på att båda sidor av politiken har lärt oss att tänka så här på ekonomin. Då pengarna till välfärden inte är indexerade – det vill säga anpassade för att följa inflationen – skärs dess budget i praktiken ned på varje år. Storleken på nedskärningarna är vad som på nyliberalt nyspråk kallas för ”reformutrymmet”. Därför borde politikerna inte få stå och presentera ”satsningar”, utan i stället berätta vad de skär ned på.

Tyvärr resonerar Socialdemokraterna likadant.

I Stockholm klubbade det rödgröna styret en höjning av schablonersättningen till skolor som var lägre än SKR:s prisindex över kommunernas förväntade kostnadsökningar för 2023. Eller som man säger på vanlig svenska: de skar ned på skolan. Men det kunde de förstås inte erkänna rakt ut, så i stället presenterade skolborgarrådet Emilia Bjuggren och finansborgarrådet Karin Wanngård budgeten som en ”rekordbudget” och en ”historisk satsning” på skolan.

Om jag sänkte mina barns veckopeng med 10 kronor, för att sedan lansera en ”godissatsning” på 5 kronor i veckan, så skulle jag ha behövt störta ned på mina knän och be dem om förbarmande. Det är synd om vi låter politikerna komma billigare undan.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 20 september, 2023

En vanlig kille

Sjuhundra sidor killbeundran i den nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson. Foto: John Raoux/AP.

I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.

Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.

I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 20 september, 2023

”Har Mats Persson varit i Vingåker?” – skarp kritik mot neddragningar för studieförbund

Studiecirklar och kurser förväntas bli färre när det statliga stödet till studieförbundet dras ned. Foto: Vilhelm Stokstad/TT.

Regeringen drar ned på bidragen till de svenska studieförbunden. Samtidigt ökar man bidragen till folkhögskolorna – men med en summa som anses långt ifrån tillräcklig.

Under måndagen meddelade regeringen att man genomför en drastisk sänkning av bidragen till Sveriges studieförbund. Bland dem som drabbas finns stora aktörer som ABF, Medborgarskolan och Studiefrämjandet.

I dag får studieförbunden 1,8 miljarder per år. Nedskärningen innebär att den sammanlagda budgeten under nästa år minskar med 250 miljoner, för att nästföljande år minska med 350 miljoner och därefter med 500 miljoner.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Nyheter 19 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Yousef Murad/AP.

Polisen genomför en gryningsräd mot Nasdaq-börsens lokaler i Stockholm. Under fredagen begärs tre personer häktade, misstänkta för grovt insiderbrott. En av dem ska ha arbetat i en grupp vars syfte var att motverka just insiderhandel. Kammaråklagaren Pontus Hamilton argumenterade för häktning utifrån risken för att Nasdaqmedarbetaren skulle undanröja bevis eller försvåra utredningen om han är på fri fot.

– Det handlar om vinster som uppgår till miljonbelopp, säger Pontus Hamilton till SvD.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 19 september, 2023

Det har Ikeas köttbullar lärt mig om gemenskap

I ett USA som kretsar kring shopping blir näthandeln ett hot mot offentligheten. Så när Ikea flyttar in på en öde affärsgata i San Francisco tänds mitt hopp – och min känsla av tillhörighet.

– Den kommer aldrig att öppna, säger jag till min svenska vän.

– Men jag hoppas att jag har fel.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 18 september, 2023

Pressfrihet till salu

Miljardären Vincent Bolloré har med sina köp kopplat ett allt hårdare grepp om det franska medielandskapet, som han för i högerextrem riktning. Foto: Remy de la Mauviniere/AP.

Miljardären Vincent Bollorés köp av den prestigefyllda söndagstidningen Journal du dimanche har fått den franska borgerligheten att gå i taket. Men det är inte pressfriheten de värnar, utan sin egen makt.

Under sommartorkan hölls de franska medierna på halster av den skräckinjagande historien om söndagstidningen Journal du dimanche (JDD). Denna veckovisa bibel för den liberala borgerligheten är känd för sina okritiska intervjuer med ministrar, sina reportage om den fåfänga högerfilosofen Bernard-Henri Lévy och sitt hat mot sociala rörelser. I juni tillsatte miljardären Vincent Bolloré en ny chefredaktör med kopplingar till extremhögern. Under sin 40 dagar långa strejk upptäckte redaktionen hur brutal den sociala kampen kan vara – en kamp som de brukar avfärda som ”knorrande” när det är andra som för den. Det hindrade dock inte tidningen från att komma ut i ny skrud den 6 augusti, anpassad efter den nya ägarens idéer. Precis som tidigare hade skett med tv-kanalen I-Télé, numera kallad C-News.

Under tiden hade ett störtregn av upprop och opinionsartiklar publicerats för att uttrycka en gränslös solidaritet med ”denna tidning, dess självständighet, dess smak för berättandet. […] Med dess republikanska värderingar, som står i total motsats till extremhögern” (enligt en artikel i Libération). I Le Monde gick inte mindre än 400 ”profiler inom politik, ekonomi, kultur, civilsamhälle och idrott” ihop för att kritisera ett ”angrepp på de demokratiska friheterna”. Bland dem fanns den tidigare socialistiske premiärministern Lionel Jospin, Paris borgmästare Anne Hidalgo, den macronistiske europaparlamentarikern Pascal Canfin, men också rapparen Joey Starr, skådespelerskan Sandrine Kiberlain och kocken Yves Camdeborde.

Den franska eliten har länge sett positivt på storkapitalets tilltagande kontroll av medierna. Sedan ett tiotal år tillbaka har dock tonen förändrats.

Gud, skrev Bossuet, skrattar när människor klagar på konsekvenser vars orsaker de gillar. Sommaren led inte brist på gudomlig underhållning. Den franska eliten har länge sett positivt på storkapitalets tilltagande kontroll av medierna och brännmärkt all kritik mot dessa farliga förbindelser som ”populistiska”. Sedan ett tiotal år tillbaka har dock tonen förändrats. Den traditionella pressen, som har underminerats av de digitala industrierna och deras nya medier och förvirrats av splittringen inom den dominerande åsiktsfåran mellan liberal centrism och konservativ högerextremism, framstår i dag nästan som utrotningshotad. Inför den destabiliserande makten hos friskyttar som Bolloré, Daniel Kretinsky och Elon Musk är det enligt det dominerande synsättet tillbörligt att kritisera miljardärernas tilltagande grepp om pressen och samtidigt ogiltigförklara varje förslag som skulle kunna lösa problemet. Men i grunden står valet mellan ett samhälle där information förmedlas av allmännyttiga tjänster och där produktionen av den inte sker på marknadens villkor, och ett samhälle där informationen är en handelsvara och ingen kan hindra att den köps och säljs som ett knippe purjolök. Eller att en tidnings ägare kan bestämma dess redaktionella linje.

Kulturministern Rima Abdul Malak, som är kritisk mot söndagstidningens utveckling, råkade med ofrivillig humor sammanfatta den mediala logiken: ”Man kan inte inskränka pressfriheten, men inte heller företagsfriheten” (La Correspondance de la presse, 16/8) – även när den senare utgör ett dödligt hot mot den förra. I grunden beklagar sig dessa gråterskor i den styrande klassen inte över att pressfriheten håller på att reduceras till en handelsvara – de oroar sig för att de ska förlora kontroll över en tidning som tjänar dem. Kanske skulle de inte ha något emot att den köptes upp av den liberale miljardären Bernard Arnault i stället?

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique