Boken Den ofrivillige monarken har gläntat på ett historiskt fönster som borde stått vidöppet sedan länge. Plötsligt har det blivit legitimt inte bara att kritisera kungens lämplighet som statschef utan också det märkliga faktum att hans lämplighet inte kan granskas. För det framstår som mer än orimligt att en person kan stå över lagen med hjälp av lagen, vilket också förklarar att både kungen och monarkin i de senaste opinionsundersökningarna tappar förtroende. Kungahuset ska fungera som symbolyta för vår svenska identitet, historia och traditioner. Men på grund av sin makt, status och exponering bestämmer kungafamiljen också var den svenska ribban ska ligga, det vill säga normerar samhället och stakar ut gränserna för mainstream.
På ett mer oskyldigt plan fastställer de exempelvis normen för vad som är godtagbart – konventionellt vad gäller kultur. Även om Håkan Hellström ville var exempelvis hans närvaro på galan inför kronprinsessans bröllop omöjlig. Trots att han är både folklig och kritikerhyllad så kan man inte sjunga ”pulver hjälpte mig verkligen, skriv det är här i tidningen, jag var nere men uppe på fem”, inför kungahuset trots att Känn ingen sorg för mig Göteborg är en svensk klassiker. Det var istället Roxette och dess obegripligt menlösa She´s got the look som var kvällens clou och fick markera mainstreams ytterkant.
Men som ribbaläggare utgör kungafamiljen också subversiv underminerande kraft gentemot det demokratiska samhället. De visar oss inte bara att överklassen står över lagen, utan exakt hur vi förväntas fjäska för dem som har mer pengar, finare titel och därför inte lyder under vanliga regler. Kungafamiljen visar också hur vi ska hyckla inför dem över oss i hierarkin. Vi måste låtsas om som att Madeleine är en modeikon, Carl Philip är en duktig racerförare, Silvia är väldigt intelligent då hon kan sju språk och Victoria är helt fantastisk på precis allting fast hon också väcker frågor om varför familjen Bernadotte med tillgång till absolut topputbildning har medlemar vars verbala intellektuella förmåga inte matchar deras uppdrag.
Men sämst i grenen att prata, med eller utan manus och att kunna fullfölja påbörjade tankar/meningar är konungen själv. Om han ska kunna utföra sina plikter som monark måste han i framtiden skaffa personliga assistenter som kan stödja honom på ett helt annat sätt än vad de pressekreterare, rådgivare och kompisar han omgett sig med genom åren förmått. De har släppt fram honom till en rad pinsamma ögonblick med kantring åt lyteskomik, som den så kallade ecklateringen av kronprinsessans förlovning som lades ut på youtube men där kommentators-funktionen barmhärtigt nog stängdes av. Kungens tala-ut-intervju på måndagkvällen, den improviserade presskonferensen efter avslöjandena i Den motvillige monarken och andra framträdanden genom åren visar att kungen är synnerligen illa lämpad för sitt representationsjobb och att han saknar förmåga att lära och utvecklas. Det verkar som om kungen helt enkelt är lite klen om huvudet. Det måste självklart också finnas plats för honom i samhället men inte på Sveriges tron.
För därigenom tvingar Carl XVI Gustav det svenska folket att låtsas som det är okej att klasstillhörighet betyder mer än kompetens och får oss att till och med hylla att Sverige inte är en fungerande meritokrati. Men mest av allt visar kungen på liberalismens livslögn att alla har samma chanser, om man bara tar sig i kragen. Att kungen, enligt hans barnsköterska, var som det hette förr ett mycket ”livligt barn” plus hans dyslexi gjorde det antagligen omöjligt för honom att klara skolan. Om kungen 1947 skulle ha föds Bengtsson istället för Bernadotte, skulle han kanske tillhöra de utslagna idag. Sjukpensionär och hemlös istället för statschef med herrkalas. Monarkins existens legitimerar och normerar klassamhällets orimliga orättvisa och därför bör den avskaffas.
