Okategoriserade 12 november, 2009

Kurdistan: ett steg framåt, ett tillbaka

– Problemet är inte att regeringen inte satsar på kvinnor. Problemet är att den inte satsar på folket.<br /> Flammans utrikesredaktör tillbringade en intensiv vecka i Kurdistan, där han träffade mängder av partirepresentanter, parlamentariker, kvinnoaktivister och helt vanliga kurder. <br />

När flygplanet går ner för landning ser man på långt håll storstadens ljus, utsträckta över ett stort område. Sulaymaniyya är det irakiska Kurdistans näst största stad med omkring 800.000 invånare. Flygplatsen är modern och nybyggd men med en storlek som knappast anstår en miljonstad, snarare bara något större än flygplatsen i Kramfors. Det är en motsägelsefullhet som går igen i det mesta i Kurdistan.
På sätt och vis kan man säga att det irakiska Kurdistan i sig självt är motsägelsefullt. Det arabiska Irak har egentligen aldrig accepterat den federala uppdelningen och det kurdiska självstyret. Man har mer eller mindre tvingats till det av ockupationsmakten. Kurderna misstänker på goda grunder att centralregeringen i Bagdad kommer att försöka att ta tillbaka som mycket som möjligt av inflytandet så fort tillfälle ges.

Å andra sidan är den kurdiska autonomin mycket vidsträckt, i själva verket går den långt utöver vad som kan hittas någon annanstans. Vilken annan delprovins i något land håller sig med en egen armé? Kurdistan håller sig rent av med flera stycken. Förutom styrkor som lyder under den kurdiska centralregeringen finns ju också peshmerga, lokala gerillastyrkor knutna till olika partier. Peshmerga har något slags halvofficiellt status, som faktiskt är bekräftat i den irakiska konstitutionen. Kurdistan bedriver dessutom en egen utrikespolitik. Kvar av det federala är valutan och den irakiska flaggan som vajar sida vid sida med den kurdiska på officiella byggnader. Åtminstone de flesta.
”Demokratiskt, pluralistiskt, federalistiskt” upprepas som ett mantra av alla jag talar med. Däremot står inte full självständighet på dagordningen, inte ens bland de mest radikala.
Kurdistan är en integrerad del av Irak, säger Serdar från det lilla västerpartiet PCDK, och skyndar sig att tillägga att det ska vara ”på folkets villkor”.

PCDK, som för övrigt anklagas för samröre med PKK och förbjöds att ställa upp i senaste parlamentsvalet, är det enda partiet av alla dem som jag träffar – och det är ganska många av alla som verkar i Kurdistan – som inte ser ”kurdfrågan” som överordnad alla andra politiska frågor. PCDK vänder sig mot den ”nationalistiska” politiken som man menar dominerar kurdisk politik, inte minst bland vänsterpartierna.
PCDK berättar att de har utsatts för ständiga trakasserier från det regionala styret KRG (Kurdistan Regional Goverment). Förutom förbudet att delta i valet på oklara grunder – de förnekar bestämt alla kopplingar till PKK – har de också drabbats av arresteringar och attacker mot deras högkvarter och i samband med olika aktiviteter.
Föga förvånande har PCDK en avvikande uppfattning i den stora knäckfrågan i dagens kurdiska politik, den om Kirkuk. Den oljerika stadens ställning är fortfarande oklar. Kurderna hävdar med bestämdhet att staden är och har alltid varit kurdisk, medan centralregeringen i Bagdad sätter sig på tvären. Enligt paragraf 140 i den irakiska konstitutionen ska frågan avgöras av en folkomröstning. Problemet är emellertid vilka som ska få rösta. Kurderna påpekar – med rätta – att många kurder har fördrivits från Kirkuk under Saddam Husseins tid, som i etniska rensningsaktioner lät arabiska familjer flytta in istället. Bagdad invänder att det inte har betydelse för dagens situation.

Läget kompliceras ytterligare av att Kirkuk bebos av flera andra minoriteter. Här finns kristna assyrier, turkmener, azerer, och andra. De ser i allmänhet med misstro på det kurdiska styret, och befarar diskriminering och förtryck. Misstankarna är dessvärre inte helt grundlösa. För något år sedan gick det så långt som till regelrätta pogromer mot kristna i Kirkuk, med flera dödsoffer.
Det kan vara på sin plats att påpeka att på de flesta andra håll, framför allt i mindre städer och på landsbygden lever kurder och kristna fredligt tillsammans. Den största skillnaden enligt min guide Mohammed är i att de kristna har fler spritbutiker än de muslimska kurderna.
Arabernas och de andra Kirkukminoriteternas anklagelser förnekas naturligtvis av kurderna. Istället anklagar de centralregeringen i Bagdad för en chauvinism som starkt förvärrar läget, och anser dessutom att främmande makter, närmare bestämt Turkiet, har ett finger med i spelet, med den turkmenska folkgruppen som talesmän i rollen som en slags femtekolonn, och då givetvis till nackdel för kurderna.

Ordföranden i Kurdistans kommunistiska parti Kamal Shakir sammanfattar den officiella kurdiska synen på lösningen av Kirkukfrågan, som också är kommunistpartiets, i ett trepunktsprogram:
1. Normalisering – som ska ske ur demografiskt och historiskt perspektiv, vilket i klarspråk betyder att deporterade kurder återvänder, och araber flyttas ut.
2. Folkräkning
3. Folkomröstning.
Givet ett sådant scenario skulle det självfallet bli en överväldigande kurdisk seger. Problemet är bara att scenariot inte är något annat än ett sätt att köra huvudet rätt in i väggen då det är totalt oacceptabelt för Bagdad.
Lilla PCDK är betydligt mer klarsynt och realistiskt, dessutom bygger det sin politik på vettiga principer som står i överenskommelse med en vänsterpolitik på ett helt annat sätt än till exempel kommunistpartiet.
– Folkomröstningen måste genomföras utifrån dagens befolkningsstruktur, säger Serdar, vi motsätter oss etnisk rensning. Alla folkgrupper i Kirkuk måste kunna leva tillsammans.

En annan idé som PCDK för fram är att Kirkuk ska bli ett autonomt område inom Kurdistan. Det är faktiskt ett klokt förslag, eftersom det ger den arabiska befolkningsgruppen och minoriteterna garanti att de får sköta sina egna affärer, och därmed skyddas mot diskriminering. Det skulle kunna få dem att acceptera kurdiskt styre.
Tyvärr verkar det inte bli verklighet. Alla andra partier bemöter förslaget med hån och protester.
Serdar påpekar också en annan aspekt av Kirkukfrågan. Det är val snart i Irak, och det finns många kurdiska röster att vinna genom en nationalistisk politik, där alla vill framstå som kraftfulla och kompromisslösa.
Den kurdiska nationalismen är fullt begriplig i ett historiskt perspektiv. I drygt hundra år har kurderna kämpat förgäves för sin självständighet. De har förtryckts och diskriminerats, och utsatts för en brutal förföljelse. Flera gånger har de svikits av stormakterna. I Saddams Irak blev kurderna särskilt illa åtgångna, med gasattacken mot Halabja med över 5.000 döda som en symbol för en politik som inte kan beskrivas som något annat än folkmord.

Samtidigt leder uppfattningen, att låta den nationella frågan vara överordnad allt annat, till ställningstaganden som åtminstone för oss kan te sig högst märkliga. Jag tänker i första hand på USA:s ockupation av Irak. Man är medveten om, inte minst bland vänstern, att frågan om ockupationen är kontroversiell.
– Vi har fått mycket kritik av våra utländska kamrater, säger den ärrade veteranen från kommunistpartiet Mahmoud Ibrahim, som gick med i partiet redan 1954, och talar hygglig svenska efter att han bott några år i Eskilstuna.
Han medger, precis som andra kurder som jag har talat med, att den amerikanska ockupationen har haft förödande konsekvenser för södra Irak. Han säger att också i Kurdistan har amerikanerna gjort sig skyldiga till övertramp, när de driver en söndra och härska-politik, och spelar ut olika grupper mot varandra, bland annat i Kirkuk.
Men det är samtidigt en självklar sanning för de flesta kurder att den framgångsrika utgången av befrielsekampen 1991 bara var möjlig tack vare USA:s närvaro, och att det därefter är USA som är garanten för Kurdistans självständiga status.
Men frågan är påtagligt känslig. Alla mina frågor besvaras av långa utläggningar om… någonting annat. Det är bara i mer privata sammanhang, över ett glas vin – det dricks rätt friskt i detta muslimska land – som svaren blir direkta och ärliga. Kamil från Göteborg som är i Kurdistan för att hälsa på sin mor är brutalt uppriktig:
– Ni tycker att kurderna befrielse borde ha varit folkets eget verk. Det är mycket poetiskt! Men tusentals människor dödades, och det var inte ett dugg poetiskt!

Min invändning att mellan 100.000 och en halv miljon människor har dödats sedan ockupationen började, biter inte på honom. Hade Saddam varit kvar hade minst lika många varit döda, och kurderna hade inte varit fria. Punkt, slut.
Det lär finnas en tyst överenskommelse om att i Kurdistan ska amerikanska trupper hålla sig borta från städerna, och under en hel vecka såg jag dem faktiskt inte en enda gång, vare sig i Sulaymanyyie eller i huvudstaden Arbil. Däremot såg jag flera gånger konvojer av amerikanska bepansrade fordon ute på vägarna.
Säkerhetssituationen i Kurdistan skiljer sig radikalt från läget i södra Irak. Man ser visserligen uniformer överallt, och var och varannan person är beväpnad. Vägspärrarna står som spön i backen, men oftast vinkas vi bara förbi. Det står vakter med kalasjnikov utanför hotellen, och på lyxrestaurangerna får man gå genom metalldetektorer vid entrén. De piper oavbrutet, men ingen bryr sig och kollar. På ett ställe hade man satt upp en skylt som föreställde en överkorsad pistol, man fick inte ta med sig vapen in, vilket förmodligen ignorerades totalt.

Visst förekommer det våld också i Kurdistan, men det farligaste som jag upplever där är trots allt när det smäller under ett häftigt åskväder en natt.
Det finns undantag också i Kurdistan. Gränstrakterna utsätts för systematisk beskjutning med raketer från Iran och med flyg från Turkiet. Något som för övrigt vår utrikesminister finner vara helt i sin ordning då Sverige stödjer kriget mot terrorismen. Och visst finns PKK-gerillan där också. Och därför ger Sveriges regering sitt stöd åt att bönder och deras barn dödas, att deras hus, skolor och vårdcentraler skjuts sönder och samman, att odlingsmarken förstörs, och djurbeståndet decimeras.
Tusentals människor har varit tvungna att fly och lämna sina hem, och lever nu i flyktingläger under vidriga förhållanden.

Jag avrådes också från att åka till Kirkuk. Läget där anses alltför spänt och instabilt.
Konflikten kring Kirkuk handlar om, förutom ett nationellt självhävdelsebehov, först och främst om olja. Visserligen är oljeintäkterna en federal angelägenhet, och fördelas till regionerna i proportion till deras andel av befolkningen. Men kurderna vill ta det säkra för det osäkra, och kontrollerar hellre tillgångarna själva än sätter sin tillit till ett Bagdad som man djupt misstror.
Dessutom är man som vanligt inte överens om siffrorna. Just nu får Kurdistan intäkter från den federala budgeten som motsvarar 17 procent av befolkningen, medan kurderna hävdar att de i själva verket utgör 22 procent.
Oljeinkomsterna är centrala för Kurdistans ekonomi. Majoriteten av befolkningen lever på landsbygden och bedriver småskaligt jordbruk, huvudsakligen för eget bruk. Kurdistan importerar både grönsaker och frukt. Ett stort problem är vattentillgången. Överallt passerade vi uttorkade flodbäddar. Det har varit torka i tre år, och det i ett redan vattenfattigt land. Däremot är det aldrig något problem med vatten på de hotell där jag bor.
Det finns en hyfsat stor byggsektor också. Inte minst i Sulaymanyyie ser man nybyggen överallt, ganska många höghus, vilket är ovanligt här, och del med djärv modernistisk arkitektur.
Mycket av kapitalet är turkiskt, och kurderna kommenterar syrligt att ”turkarna har insett hur de kan besegra oss utan vapen”.
Men lejonparten av Kurdistans inkomster kommer från oljan. Fördelningsmekanismerna av dessa inkomster är därför av största betydelse för hur hela samhället fungerar. Och här kommer den kurdiska samhällsstrukturens svagheter till sitt tydligaste uttryck.

Kurdistan är fortfarande till stor del ett klansamhälle. Klanhövdingarna har visserligen ersatts med ett partisystem – som leds av de gamla klanledarna. Det är de två stora partierna, KDP under Barzani och PUK under Talabani, som styr Kurdistan. Hela landet är ett gigantiskt klientsystem som bygger på personliga kontakter och förbindelser. I stort sett allt och alla är beroende av KDP och PUK. Korruptionen är total.
Men i år har något nytt hänt. Systemet har blivit utmanat. Den så kallade Goran-listan, vars ledarskap huvudsakligen består av avhoppade PUK-aktivister, ställde upp i valet till det kurdiska parlamentet, och trots att man hade mycket lite tid för att bedriva kampanj lyckades Goran erövra 25 procent av rösterna. Parollerna mot korruption gick tydligen hem, åtminstone bland vissa befolkningsskikt.
– Det är framför allt unga och kvinnor i städerna som röstade på oss, säger Shaho Saeed, som är parlamentariker för Goran-listan.
– De från klanerna röstade nog inte på oss, tillägger han skrattande.
Goran ställer tre tydliga huvudkrav:
1. Väpnade styrkor ska ställas under offentlig kontroll
2. En klar och tydlig budget som beslutas av parlamentet
3. Partistödet ska regleras
Fullständiga självklarheter kan tyckas, men i Kurdistan är det revolutionerande. Goran-listan ser korruptionen som ett symtom på ett ruttet system som man syftar till att krossa.
”Goran” betyder förändring (Obama?), men vad beträffar kvinnofrågan innebär Goran-listans program en förändring till det sämre. Man vill införa vad vi skulle helt enkelt kalla för vårdnadsbidrag, även om de själva – välskräddade herrar allihopa, precis som de flesta andra partirepresentanter som jag har träffat – föredrar att säga att det är lön för hemarbete, något som kvinnorna har gjort sig förtjänta av.
– Det som är konservativt för er, kan vara mycket progressivt i vårt samhälle, säger Babakir Drayi från Goran-listan, utan att låta särskilt övertygad själv.

Kvinnornas situation i Kurdistan lämnar mycket övrigt att önska. Det råder delade meningar om huruvida läget har försämrats, vilket en del hävdar, med hänvisning till att islam har politiserats efter Saddams fall, och att det har påverkat lagstiftningen i kvinnofientlig riktning. Det finns de som rent av påstår att kvinnornas situation var bättre under Saddams styre.
Det finns ofrånkomliga fakta som talar för den tolkningen. Enligt den irakiska konstitutionen är månggifte tillåtet. Vidare måste en kvinna ha en manlig släktings tillstånd för att få pass, och mannen får slå kvinnor och barn om det sker i ”uppfostringssyfte”.
Denna lagstiftning har inte genomdrivits av galna islamistiska fundamentalister utan röstades genom med ett mycket brett stöd, också av vänsterpartier.
Andra är försiktigare i sin bedömning av kvinnornas situation, och hänvisar till att det saknas tillförlitliga statistiska uppgifter. Det publiceras ingen statistik i Kurdistan av säkerhetsskäl.
De data som finns är mycket osäkra, och, som Khanim Latif från kvinnocentret Asuda påpekar, är de alltid framtagna av män.
Asuda kombinerar ett skyddsboende med plats för 15-20 kvinnor med juridisk och annan rådgivning för kvinnor, olika projekt som ska stärka kvinnornas ställning, och dessutom bygger man upp ett nätverk av kvinnojourer i hela Mellanöstern. Centret finansieras huvudsakligen med medel från olika internationella solidaritetsorganisationer, och Asuda är mycket mån om sitt oberoende.
Khanim Latif uttrycker en viss försiktig optimism. Hon anser att situationen för kvinnor i Kurdistan trots allt är något bättre än i södra Irak. På en del områden har det – trots allt – skett framsteg: problemen med våld mot kvinnor förnekas inte längre, fler skyddsboende och kvinnojourer har öppnat. Delar av lagstiftningen är modern, men tillämpas långsamt och dåligt.
– Mycket gott har hänt under de senaste fem åren, säger hon.
Hennes uppskattning är att antalet hedersmord har minskat något, däremot ligger antalet självmord fortfarande mycket högt. Många självmord bland kvinnor är i själva verket framtvingade av manliga släktingar av ”hedersskäl”, och är ett sätt att undvika straffansvar.

Ett särskilt problem som Asuda hanterar är kurdiska flickor, ofta i tonåren, bosatta utomlands, som skickas ”hem” till Kurdistan för att giftas bort. Många av dem kan inte ens tala kurdiska. En del av dem flyr resolut, och söker sig till de få kvinnojourer som finns.
Flickorna kommer från olika länder, men listan toppas faktiskt av Sverige. Bara i år har Asuda tagit hand om 20 fall med svensk anknytning.
Khanim Latif tycker att Sverige borde agera kraftfullare för dessa flickor, i synnerhet som många av dem är svenska medborgare, och dessutom omfattas av skolplikten i Sverige.
Khanim Latif misstror politiker, ”de säger många trevliga saker”, säger hon hånfullt. Särskilt upprörd blir hon när hon talar om att PUK, ett av de stora regerande partierna som är medlem i Socialistinternationalen, och dessutom innehar en viceordförande post. Hon tror att förändring måste komma inifrån, och gå riktigt på djupet.
– Kurdistan behöver en grundläggande förändring. Problemet är inte att regeringen inte satsar på kvinnor. Problemet är att den inte satsar på folket, avslutar hon.
När jag ska åka hem är flygplatsen i Sulaymanyyie full med mullor, som tydligen är på väg till en religiös konferens i Kairo. Det ger upphov till trötta skämt, ”mullfritt”, mullrikt”, ”mull-vad”, ”mulltoa”.

Storstadens ljus lyser inbjudande när planet lyfter som ville de säga ”välkommen tillbaka”.
”Kurderna har inga vänner” lyder ett gammalt talesätt. Nåja, de har numera en i mig. Och jag vet faktiskt några stycken till. Hoppas också att de någon gång vill bli sina egna vänner.

Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sitt sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men de är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka dem.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 30 juni, 2025

Gör Ungern gay igen

Prideparaden i Budapest har blivit en katalysator för kritik mot högerregeringen. Foto: Rudolf Karancsi/AP/TT.

Regeringen hotade med ansiktsigenkänning, böter och fängelse. Men när tåget väl drog igång fylldes boulevarderna av färg, jubel och satir – i protest mot det auktoritära projekt som gjort Ungern till EU:s mest homofoba land.

Den sista trafik som släpps fram på boulevarden utanför stadshusparken i Budapest är en dubbeldäckare med turister, som visar handhjärtan och knutna nävar. Folkmassan svarar med jubel och applåder.

En timme tidigare såg samlingen ännu oroande liten ut, men fyller nu hela den breda gatan och de omkringliggande torgen. Snart går demonstrationståget iväg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 27 juni, 2025

Linn Svansbo: Almedalen har blivit en rosébunker

Årets huvudperson under Almedalsveckan var ÖB Michael Claesson, som här syns ombord på HMS Carlskrona. Foto: Jessica Gow/TT.

På varenda scen diskuterades säkerhet och försvar. Men drömmarna om en bättre värld fick inte plats i årets Almedalsvecka.

Det mesta som går att säga om Almedalen har redan skrivits. Hundratals texter om lobbyismen, klägget, rosévinet, demokratin, näringslivifieringen.

Tyck vad du vill om nördarnas egen Roskildefestival, men den som lyssnar på talen och läser programmet lär sig något om dem som styr – eller gör anspråk på att styra – Sverige. I år lär man sig bland annat att Länsteatern Gotland anordnar seminarier om teatrarnas roll i totalförsvaret. Totalt finns närmare 400 programpunkter med orden ”försvar” eller ”beredskap” i titeln. Och istället för att hålla ett traditionsenligt tal besökte statsministern Ulf Kristersson endast ön för att posera framför det nyinköpta tyska luftvärnssystemet Iris-T.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 juni, 2025

Vänsterpartiet vill återta välfärden: ”Avkriminalisering”

Nooshi Dadgostar i Almedalen under fredagen. Foto: Jessica Gow/TT

”Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle”, säger Nooshi Dadgostar i Almedalen. Nu föreslår Vänsterpartiet en trestegsplan för att återta känsliga välfärdsområden – men näringslivets organisationer är kritiska.

De senaste månaderna har avslöjanden duggat tätt om att verksamheter som hvb-hem, personlig assistans eller avhopparverksamhet drivs av kriminella. 

– Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle, välfärden. Det är där de bygger sig in i vårt samhälle och bygger inflytande, säger partiledaren Nooshi Dadgostar i sitt partiledartal Almedalen under fredagen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 27 juni, 2025

Skönheten är ingenting utan ett samhälle

Nacka Grace vill vara 1920-tal, men blir mest en tom gest. Illustration: Brunnberg & Forshed.

Nacka Grace utanför Stockholm lajvar 1920-talets urbana charm men har helt glömt vad arkitekturen en gång ville göra för medborgarna.

Den nybyggda samtiden kan ibland tyckas ful, närmast ogästvänlig. Som tidigare i maj i Skellefteå, på höjden ovanför Northvolts enorma vita kala fabrikshallar. Det var tomt, förutom en korp som satt och skorrade sitt mäktiga storskogsljud i en tall i en kvarglömd dunge i den utplånade lingonskogen.

Att då ställa sig upp och ropa på skönhet, omsorg, rimlighet kan nästan tyckas som en medborgerlig skyldighet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)