”Det är olyckligt ur ett genusperspektiv att fokus hamnat på tre kvinnor och att inte mer fokus lagts på Göran Persson”. Det tyckte en av deltagarna när Gellert Tamas pratade kring boken De apatiska. Tamas höll delvis med.
Allt oftare händer det att man i genusperspektivets namn vill lyfta fokus från kvinnor i maktpositioner som kritiseras för sitt agerande. Logiken är oklar. Vill man att kvinnor ska få makt måste man även vara beredd att kritiskt granska deras makt.
Kvinnorna i detta fall är Barbro Holmberg, Annica Ring och Marie Hessle. De är ansvariga för att en debatt med rasistisk underton blossade upp kring apatiska flyktingbarn.
Hessle och Ring samarbetade tätt för att manipulera polisen att läcka falsk information till media om att barnen förgiftades. Holmberg spred uppenbara lögner om att barnen tillfrisknade efter avvisning och att symtomen var unika för Sverige. Hessle och Holmberg ansvarade för den grundlösa statliga utredning som pekade ut barnen som simulanter. En utredning som utan ett enda bevis och med stöd av ett fåtal experter med främlingsfientliga sympatier dömde ut föräldrarna som manipulatörer.
Hela ansvaret kan självklart inte läggas på de tre. Persson och många med honom önskade tuffare tag i asylpolitiken. Media hängde på och reciterade lögner utan vidare granskning. Lögnerna om och misstänkliggörandet av flyktingar låg i tiden.
Men att ta bort fokus från de tre personer som var maktens centrum vore förödande ur ett genusperspektiv. Holmberg, Hessle och Ring är inga offer. De har en agenda och de visar sig skickliga på att få igenom den. De är starka kvinnor. De är maktmissbrukande och manipulerande.
Guillou har fått mycket kritik för sitt samarbete med KGB. Ingen har tyckt att mer fokus borde läggas på agenternas makt över den unga journalisten. Han är man och förväntas ta ansvar. Att inte låta dessa tre kvinnor ta fullt ansvar för sitt handlande innebär dels ett omyndighetsförklarande och dels att man tillskriver Persson mer makt än Sovjet.
