Linnea Bruno disputerade nyligen med avhandlingen Ofridstid: Fäders våld, staten och den separerande familjen. Hon har inte forskat så mycket kring vad som händer i själva relationen, utan hur olika delar av samhället förhåller sig till relationsvåld.
– Det jag är intresserad av är den professionella och politiska hanteringen, säger hon till Flamman.
Det är till exempel vanligt att förövare fortsätter sin kontroll av offret även sedan denne tagit sig ur relationen. Något som också internationell forskning visar. Ibland kan denne göra det genom myndigheter.
– Om man är en förövare som är skicklig och manipulativ kan man ringa upp en myndighet och säga ”hon ska inte ha något bostadsbidrag” eller ”hon ska inte ha något underhållsstöd, för barnen bor halva tiden hos mig”.
Det kan också röra sig om skolpersonal som fattar sympati för pappan och inte tror på mammans uppgifter om våld.
– När man försöker göra sig fri så så blir man motarbetad på alla arenor. Det kan bli ett väldigt motstånd

.
Bättre kunskap

Linnea Bruno efterlyser mer utbildning om relationsvåld, men också att tjänstemän ska känna till sina befogenheter. Det finns exempelvis fall där förskolepersonal har lämnat ut barn till en förälder som inte har umgängesrätt då de ansett att de ska vara ”neutrala” och inte ”lägga sig i föräldrarnas konflikt”.
– Det krävs mycket för att det ska bli ett sånt beslut i tingsrätten, då blir det väldigt konstigt om förskolepersonalen går emot det.
Linnea Bruno säger att det finns en uppfattning om att det stora problemet med relationsvåld är att kvinnor inte lämnar våldsamma män. Men hon påpekar att många faktiskt lämnar till slut, men inte får det stöd de skulle behöva då. Den vanligaste tidpunkten då en kvinna blir mördad är i samband med en separation.
– Det är då det kan bli riktigt farligt om de professionella inte gör vad de ska.
En annan åtgärd kan vara att stärka barnens rätt i lagstiftningen.
– I Norge har barn från sju års ålder en lagstadgad rätt att få komma till tals i familjerättstvister. I Sverige har barn ingen rätt att få komma till tals. Utredarna får inte prata med dem utan båda vårdnadshavarnas samtycke.
Linnea Brunos forskning visar också att föreställningar om vem som kan vara en förövare kan spela roll i myndigheters utövande.
– Om förövaren har ett icke­nordiskt klingande namn var det fyra gånger så vanligt att han inte fick umgängesrätt med barnen. Det kan förstås bero på sådant som språksvårigheter, att svenska män har lättare att tala för sig. Men också vem som de professionella kan tänka sig är en förövare.