Nu när låglönerejset har inletts på den svenska arbetsmarknaden så kan man undra om den borgerliga regeringens neoliberala dogmatism gör att de sitter nöjda i båten eller står fastsurrade vid masten.
Drygt 6 000 metallarbetare på Scania har ställt sig bakom förslaget att gå ned till 80 procent i arbetstid de närmaste två kvartalen. Arbetsgivare på tjänstemannasidan stämde Unionen inför Arbetsdomstolen för rätten att få förhandla fram sänkt arbetstid lokalt. Facket gav med sig och stämningen drogs tillbaka.
Pressen ökar nu också på de anställda, som inte varslas, inom offentlig sektor att ta på sig ansvaret för den ekonomiska krisen genom tunnare plånbok. Det är viktigt att komma ihåg att regeringens försämring av a-kassan motiverades just med att sänka löneläget.
Regeringens ekonomiska expert, professor Lars Calmfors, hänvisade i en debattartikel 2006 till en OECD-rapport som slog fast att en sänkning av den svenska arbetslöshetsersättningen med tio procentenheter leder till minskad arbetslöshet med över en procentenhet. (SvD 06-11-06)
Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef, TCO; Roland Spånt, fil dr, nationalekonom och professor of Economics David R. Howell visade dock att Calmfors tolkning av OECD-rapporten var ”obegriplig”. Den påpekade att resultatet endast gällde för ett teoretiskt genomsnittsland och inte var menat att tillämpas på enskilda länder. Artikelförfattarna hänvisade istället att OECD dragit slutsatsen att låg arbetslöshet kan nås genom två helt olika modeller:
1) Svag arbetsmarknadslagstiftning, låga ersättningsnivåer, fler låglönejobb och större ekonomiska skillnader eller
2) Generösa nivåer i välfärdssystemen kombinerat med breda aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och starka fackliga organisationer, som bidrar till en väl fungerande lönebildning. (SvD 06-11-22)
Vi vet alla vilken väg regeringen har valt. I maj 2008 kunde finansminister Anders Borg hävda, med hänvisning till Calmfors och det finanspolitiska rådets rapport, att ”reformerna av a-kassan och sjukförsäkringen leder till lägre arbetslöshet och sjukfrånvaro”. Borg hänvisade till rådets beräkningar att motsvarande 90 000 jobb skulle skapas, genom att göra arbetslösa och sjuka människor fattigare. (Riksdagen 08-05-22)
Knappt ett år senare meddelade arbetsförmedlingen att 90 000 fler var öppet arbetslösa än i april 2008.
Idag förstår till och med Lars Calmfors och Finanspolitiska rådet att arbetslösheten handlar om att efterfrågan sjunkit som en sten, och rådet föreslår en höjning av a-kassan vid lågkonjunktur och 30 miljarder mer till kommunerna.
Medan Anders Borg fortfarande tycks tro att vi drabbats av en global panepidemi som heter arbetsslöhet, som botas med en hård individuell svältkur. Regeringen för därmed i praktiken en bidragslinje, den försämrade a-kassan får nu det så kallade arbetskraftsutbudet att flockas på socialkontoren, samtidigt som kassorna visade sju miljarder i överskott förra året.
Arbetslösheten gör att kommunerna och landstingen går 3,5 miljarder back, samtidigt som regeringen har sänkt skatten med 15 miljarder i år. Ordförande i Kommunal Ylva Thörn menar, på förbundets hemsida apropå rapporten Vem tar ansvar för de kraftiga försämringarna i välfärdens kärna, att dessa 15 miljarder är lika med 45 000 anställda i offentlig sektor.
Är Anders Borg dum eller supersmart?
Kostnaderna och riskerna för krisen har högern vältrat över på de vanliga löntagarna, arbetslösheten gör att lönerna sjunker, arbetsgivarnas makt ökar och när kommuner-landsting utarmas så förbereds vi praktiskt/mentalt på privata försäkringar istället för solidarisk finansierad välfärd.
Det svenska klassamhället omstruktureras i rasande takt och en jättelik arbetskraftsreserv skymtar vid den nyliberala regnbågens slut. Anders Borg sitter antagligen nöjd.
Ann Charlott Altstadt 19/5 2009
