Sveriges lärare har inte strejkat sedan 1989. Nu är det hög tid, tycker frustrerade lärare, skoldebattörer och fackligt aktiva inför en stundande avtalsrörelse. Men fackförbundets inställning är fortsatt ljummen.
– En del av er kanske kom hit för att ni hörde att jag skulle prata om strejk. Kul! Nu är vi här, efter 65 minuters historielektion.
Marcus Larsson (bilden), lärare och debattör på tankesmedjan Balans, står framför projektorduken i den fullsatta matsalen på Enskedefältets skola. Publiken har utbildats i de senaste decenniernas skolpolitik, från avregleringen av undervisningstid till friskolereformen. New Public Management sammanfattas som ”kommunalisering, kvartalsstyrning, konkurrensutsättning”, bildsatt med en giftflaska.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Han påpekar skämtsamt att svenska lärare under de senaste 30 åren strejkat lika ofta som Timbro – noll gånger. Under samma tid har det strejkats i minst 25 länder, däribland Norge, Finland, Indien och USA.
I publiken sitter gymnasielärarna Erik Löfgren och Sara Engström. De stod bakom debattartikeln ”Knyt näven, Sveriges Lärare!”, som för ett år sedan undertecknades av 400 lärare. I artikeln uppmanas lärarfacket att vidta ”alla tänkbara stridsåtgärder” i avtalsrörelsen 2024.
– Vi fick ett icke-svar på 500 tecken från de två dåvarande ordförandena, och sedan kom det ett nytt avtal på det som var helt tomt på både siffror och regleringar, berättar Erik Löfgren.
Facket måste vara ett starkt och stridbart kollektiv för alla medlemmar, annars tycker jag inte man är värdig benämningen fack.
– Jag blev förvånad att de ens tyckte det var värdigt att ge oss ett svar, när det var så innehållslöst. De tog inte alls fasta på vad vi skrev i artikeln, det var närmast ett försök att lägga locket på kampandan, instämmer Sara Engström.
Förra året skyllde Sveriges Lärare på att de var ”sent ute” i förhandlingarna, menar Erik Löfgren, då mycket tid och resurser gått till sammanslagningen av Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund. Med en ny ordförande och fler medlemmar under samma tak vill han hålla hoppet uppe, även när det tar emot.
– Jag tror att många håller på att tappa hoppet för det svenska lärarfacket. Jag hoppas Sveriges Lärare förstår att de fortfarande är ett fackförbund, och inte någon privat försäkring för om jag får problem med min specifika chef. Nu har det nästan varit lika mycket snack om 50 procents rabatt på Carglass som kollektiv strävan för en hållbar arbetsmiljö. Det är många lite less på.
Sara Engström beskriver förbundet som ”toppstyrt”, och tycker de emellanåt ”beter sig närmast anti-fackligt”.
– Man har bidragit till individualisering och karriärism inom läraryrket på ett sätt som är ganska giftigt i allmänhet, men särskilt i en verksamhet som går på knäna. Facket måste vara ett starkt och stridbart kollektiv för alla medlemmar, annars tycker jag inte man är värdig benämningen fack.
I ett mejl till Flamman skriver Mathias Åström, förhandlingschef på Sveriges Lärare, att förbundet ”är berett att ta till alla medel inom ramen för lag och avtal för att stärka våra medlemmars förutsättningar och villkor.” Medlen man nämner sträcker sig dock till ”dialog och opinionsbildning för att få allmänheten och politiken att inse behovet av resurser och lagstiftning som stödjer lärare och elever, liksom påverkan och förhandling”.
– Det finns ju andra stridsåtgärder och metoder också, men det känns som att de inte ens diskuteras. Vårt förbund fokuserar på dialog och samarbete, men vi har nått vägs ände, säger Sara Engström.
Precis som Marcus Larsson lyfter hon strejk som ett sätt att mobilisera, organisera och väcka liv i medlemmar på lokal nivå. Inte heller Erik Löfgren är övertygad om att en strejk kommer lösa grundproblemen med oseriös vinstjakt och överfulla klassrum, men att det inte heller nödvändigtvis är målet.
– Ska Sveriges Lärare fortsätta vara en trovärdig organisation och motpart är det centralt att man tar till de medel som finns.
När det efterlängtade S-ordet väl kommer på tal låter Marcus Larsson mer pessimistisk än väntat. Det är ”väldigt svårt”, säger han, att strejka sig till systemförändringarna han menar behövs.
– Men vad sitter ni här för, om jag säger att strejk är svårt och kortsiktigt? För att jag tycker att lärare ska strejka ändå. Dels är det ett utmärkt tillfälle att utbilda medborgare, medlemmar och journalister om lärares omöjliga situation. Det kommer också att vara en kamp framöver, och det är bra att vi börjar träna på att organisera strejker.
