Debatten om vinster i välfärden gjorde ett gästspel på den politiska dagordningen med Ilmar Reepalus debattinlägg i DN 18/3. Reepalu, som utreder frågan åt regeringen, säger i och för sig inget annat än det som är grunden för hans uppdrag. I direktiven som förhandlades fram mellan regeringen och Vänsterpartiet står det att ”syftet med utredningen är att säkerställa […] att eventuella överskott som huvudregel ska återföras till den verksamhet där de uppstått”.
Men Reepalus debattartikel andas något helt annat än pliktskyldighet. Tvärtom angrips idén att man ska kunna göra privata vinster av skattepengar med viss hetta, och med bitande sarkasm. Jasså, välfärdsföretagarna säger inte att de har etablerat sin verksamhet för att göra vinst? Då gör det ju inget om vi plockar bort den!
Reepalu verkar inte heller intresserad av att komma åt vinsterna genom hårdare kvalitetskrav i något slags sosselojalt reptrick i förhållande till direktiven. Reepalu menar att kvalitetskrav inte kommer åt problemen, och att det skapar byråkrati.
Så är det ju. Dessutom imponerar inte direkt den kvalitetskontroll som finns redan idag. Gång efter annan kan man till exempel se hur många förskolor (privata och kommunala) begär extra avgifter av föräldrarna – ett direkt lagbrott. Om vi inte ens lyckas följa upp någonting så grundläggande, hur kan vi då tro att vi ska kunna genomföra ännu mer detaljerade kvalitetskrav?
Bevisen på att det inte fungerar finns i mångt och mycket redan. Kommunala avtal med privata utförare består redan idag av mycket exakta krav på hur verksamheten ska bedrivas. Ingenting i sådana avtal har hindrat varken Caremaskandaler, knäckebrödsförskolor eller att skattepengar försvunnit till vinster.
Men vad bråkar vi om – är inte ett förslag om att reglera vinsterna dömt att dö på fläcken i en fientlig riksdag?
Men vad bråkar vi om – är inte ett förslag om att reglera vinsterna dömt att dö på fläcken i en fientlig riksdag? Kanske. Men regeringar har fått igenom politik som ingen annan vill ha förr. Att bara räkna röster ”för” och ”emot” är lite av det barnsligaste man kan göra. Löfvens fackliga värld är inte främmande för kohandeln som princip. Dessutom: oavsett hur riksdagen reagerar finns det en poäng med att baxa fram ett färdigt förslag och låta de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna bekänna färg inför väljarna, i ett skarpt läge. Då finns chansen att beslutsamhetens friska hy går i bleka, darrande knapptryckarfingrar över.