Låt den brinna! sade den före detta vänsterpartisten då jag stötte ihop med honom i en av LO-borgens korridorer. Jag hade just berättat att jag skulle bli krönikör i Flamman. Låt den brinna upp, en gång för alla! lade han till och med klar syftning på den av fascister anlagda mordbranden på Norrskensflamman 1940.
Skriver du i Flamman är det lika med politiskt självmord! hävdade en stabil LO–ombudsman lite längre bort i samma korridor. Maktspråket var inte att ta miste på. Inte heller den anda av oförsonlighet som förenade dem båda.
Men kanske är inte Flamman ärendet, tänkte jag senare, utan just oförsonligheten. Sättet att se världen i svart-vitt. Det vill säga en monolitisk världsbild enligt vilken en politisk åsikt är som ett enda sanningsblock. Utan sprickor och som gjutet i betong. Antingen-eller.
Det är en politisk oförsonlighet som sprider sig nu och som jag möter lite varstans; absolut i den patriarkala arbetarrörelsen, men också i vänsterpartiet. Se bland annat konflikten runt Vägval vänster. I SSU med sina falanger, men även i Ung vänster. Och när jag deltog på Ordfronts stämma i maj påminde den starkt om dogmatisk sjuttiotalsvänster med sina förmöten, talare uppträdda på ett och samma åsiktssnöre och i oförmågan att lyssna på den andres argument.
Sekteristisk oförsonlighet har sina historiska och filosofiska rötter. Men den föds och göds också med fördel ur en traditionstung föreställning om Partiet; i den hierarkiska strukturen. Med den symbiotiska förbindelsen mellan politisk filosofi, program och organisation. I föreställningen om hur ett och samma medvetande helst ska genomsyra hela organisationen. Som gjort för splittring och oförsonlighet, med andra ord.
Därför är det hög tid för en debatt om vad ett parti är och hur det må vara organiserat. Inspiration för den debatten kan hämtas från svensk folkrörelseidé med sin samtalstradition och från global rättviserörelse. Men också från europeisk vänsterdebatt. Till exempel från Italien och det förra Kommunistpartiets förnyelse.
Jag tänker på Vänsterdemokraternas idé om partiet som bred federation av lokala aktionsgrupper, enfrågerörelser, ideologiska grupper. På en mer löst sammanhållen struktur och inte alls en åsiktsdisciplinär kultur. Och på en mer federativ ordning där ”particentralen” har karaktär av filosofiskt mötesplats mer än något annat.
Den vänster som förlorar sig i sekteristisk oförsonlighet är en vänster som har förlorat förmågan att tänka. Och jag skulle gärna se att Flamman och Vägval vänster tänkte tillsammans och till exempel tog initiativ till en undersökande debatt om vad ett parti är och hur det kunde organiseras på ett annorlunda sätt.
