Sverige ska inte ha utsatta områden.
Det skriver Lawen Redar, som leder en socialdemokratisk grupp för integrationsfrågor, i en programförklaring i Svenska Dagbladet (18/6) och så långt är det lätt att hålla med.
Det gäller även några av förslagen, som upprustning och mer varierad bebyggelse i fattiga områden, stöd till billiga hyresrätter i rikare områden, obligatorisk förskola och språklyft.
Andra förslag framstår som tuffhetssignalering, som rivningar av bostäder och förtur för högutbildade i utsatta områden. Eftersom Socialdemokraterna ser på ekonomin som en hushållskassa, där man blir rikare av att spara snarare än att investera, så är risken att de mer progressiva förslagen inte blir av. Sedan mitten av 1980-talet har det byggts för lite, oavsett om regeringen styrs av moderater och socialdemokrater. Morötterna förmultnar alltså snabbt, medan piskorna blir kvar.
Hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden
Högerns kritik är dock att förslagen inte är stränga nog. I Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding (18/6) att den obligatoriska förskolan enbart borde rikta sig mot barn med utländsk bakgrund, och att det är fel att ”blanda befolkningen” i ”välfungerande områden”: ett öppet argument för den en gång så hatade segregationen.
Ingenting förvånar dock längre. Liberalpartisten Gulan Avci varnar på X till och med för ”bussning”, och hänvisar alltså frivilligt till efterkrigstidens amerikanska segregationister – för att placera sig på deras sida.
Men en del av vänsterkritiken är lika förutsägbar. ”Varför inte riva sjukhusen också? Då slipper vi ju de sjuka”, skriver Elina Pahnke i Aftonbladet. I Arbetet tar Kajsa Söderström de visserligen baktalade miljonprogramsområdena i försvar: ”Den typen av arkitektur brukar sällan vara populär, då den i sin storskalighet inte ber om ursäkt för sig.”
Precis som Kajsa Söderström ser jag miljonprogrammet som en av Sveriges viktigaste reformer, där bostadsbristen byggdes bort över en generation. Jag är också överens med skribenterna (och Lawen Redar) om att även rikare områden behöver blandas upp.
Men hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden. Och detta brukar folk till vänster ta på för lite allvar, i sin vilja att ”uppvärdera” utsatta områden.
För hur mycket jag än älskar svartvita bilder på tuffa brutalisthus från forna Jugoslavien, så är arkitekturen inhuman för dem som lever där. Höghus som inte ligger centralt tenderar nämligen att bli jättelika människoförråd. I Sverige förfinade man det – i förorter som Alby finns lekplatser på varje gård, parker, och ett friluftsområde med kanotuthyrning. Det är knappast parisiska banlieuer.
Men likväl byggdes de svenska städerna medvetet segregerade, då likar antogs vilja bo med likar. Enligt den funktionalistiska arkitekten Sven Markelius, som 1947 skrev Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan, kommer en viss skiktning att bestå även i folkhemmet, och ”de flesta människor känner ett behov att bosätta sig i närheten av andra människor med någorlunda likartade intressen, med samma utbildning och med besläktade yrken. Ju mer likartad befolkningen inom ett område är, desto lättare förefaller det vara att uppnå den gruppbildning och samhörighetskänsla, som ter sig önskvärd.”
Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla
Denna medvetna separation förstärktes när svenska förorter fick höghus. Arbetarfamiljer med högre löner flyttade hellre till radhus och villor, medan arbetslösa, äldre och studenter blev kvar, vilket gav platserna ett problemrykte. Då den svenska lägre arbetarklassen numera är nästan helt etnifierad läggs ett kulturellt lager ovanpå, med språket som allvarligt hinder för integration.
Allt detta måste även vänstern ta på allvar. Bygg för all del hyresrätter i Danderyd – eller på Gärdet på Östermalm, som Timbro-ekonomen Fredrik Kopsch korrekt identifierat som ”Sveriges dyraste gräsmatta” – men vi måste också spränga in fler mindre hus i fattigare stadsdelar.
Där behövs en mänsklig skala på byggnader och gator, och ett större underlag för kaféer, restauranger och butiker på bottenvåningen, vilket i sin tur skapar trygghet genom att dra fler ögon till gatorna.
Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla. Givetvis medan vi påminner om de nödvändiga ekonomiska och sociala reformer som vi, möjligen förgäves, hoppas att Socialdemokraterna menar allvar med. Så att det inte bara blir Lawen Redar i en bulldozer med registreringsskylten ”Gör något stört”.
Som Ragnar Thoursie diktade i Sundbybergsprologen, specialskriven till invigningen av stadsdelens nya arbetarkvarter 1951:
”En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt / dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”
