Det verkar inte finnas någon botten för Vänsterpartiet i opinionen. Nu krävs det bättre ledarskap, på många sätt.
En av politikens grymmaste lagar är att det ibland är rätt att byta partiledare för bytandets skull. Lars Ohly är skicklig och oändligt sympatisk. Men en partiledares främsta uppgift är inte att vara den trevligaste killen, utan att samla opinion.

Vänsterpartiet kan inte bara ställa sig frågan: ”Är Lars Ohly en bra partiledare?”, som om frågan ställdes i ett vakuum. Då kommer Ohly nog alltid motsvara det som en vänsterpartist förknippar med gott partiledarskap. Man måste vara mycket mer resultatinriktad än så. Och ledarbyten är en av få förändringar som kan chockstarta ett parti.
Öppen debatt om personer och strategival uteblir idag av omsorg om den politiska enighet som partiet lyckats uppnå. Men att sjunka under fyraprocentsspärren som goda kamrater är ett sämre alternativ än att klara den osams. En tuffare framtidsdebatt är dock meningslös om den förs som ett slags seminarium mellan maktlösa gräsrötter. Framtidskommissionen har gjort ett bra jobb, men partistyrelsen har hållit diskussionen på armlängds avstånd. Nu har kommissionens dokument passerat partistyrelsen nästan oförändrat och lagts i knät på kongressen. Det är inte ledarskap, det är vaktmästeri: ta emot post och skicka den vidare.

Partiledningen bär ansvaret för kräftgången, men de har inte kraftfullt tagit ut någon ny riktning, trots att de har mandat att göra det till 2012. I stället har ledarskapet satts på paus i väntan på vad en allmänt hållen framtidsdiskussion ska komma fram till. Det duger inte. En partiledning måste vara partiledning hela tiden.