Detta är ingen dokumentärfilm, det är en skräckfilm. Under hela filmen sitter jag med en obehaglig krypande spänning i kroppen. Inte inför vad som kommer att hända, utan inför det som jag just ser inför mina ögon.
När Berlusconis medarbetare Lele Mora glider runt i sina vita kläder i sitt vita sovrum och ler sitt märkliga leende i sitt palats med alla de pseudokändisar han skapat, drar det isande kårar nerför min rygg.
Lite senare förstår jag varför, när han med samma idiotleende visar upp propagandafilmer för Mussolini i sin mobil. Hakkorsen flimrar förbi tillsammans med fascistsymboler och vi i publiken skrattar rått. Jag skrattar inte för att det är roligt utan för att visa min avsky, ett obehagligt skratt. Samma skratt återkommer när vi ser den propagandajingel som gjordes om Berlusconi inför valet, där outhärdligt leende människor prisar den lycka de känner inför Il Presidente.
I filmens sista scen går den ständigt leende Berlusconi triumferande genom gatorna omgiven av ministrar, säkerhetsmän och en folkmassa. Erik Gandini lägger försiktigt på en syntad version av marschtrummor i ljudbakgrunden. Det är då jag förstår, Berlusconi är verkligen Mussolinis arvtagare, men hans fascism är den leende fascismen, därför så försåtlig.
Några kallar Gandinis film en uppgörelse med kändiskulten. Jag skulle säga att den egentligen gör upp med det politiska system Berlusconi står för. Men filmen är finstilt och därför så bra. Vi får inte se några direkta avslöjanden, inga större skandaler avslöjas, ingen bombastisk speakerröst berättar hur fruktansvärd Berlusconi är. Det klarar han själv av galant bara genom att le och säga sina icke-fraser. Fast egentligen kan jag inte bedöma filmen, jag är för skakad, men det bör väl vara beröm nog.
Vid något tillfälle undrar jag om filmen inte målar en smått rasistisk bild av dessa gigoloitalienare med sin fruktansvärda kvinnosyn, på så sätt kan den avfärdas.
Svenska kvinnor kommer inte att tolerera att behandlas på samma nedlåtande sätt, tröstar jag mig med. Då erinrar jag mig att nästan samma tv finns i Brasilien och att det även där finns tv-personligheter som hotar att kandidera som politiker. Jag minns också hur jag för 15 år sedan förfasade mig över brasiliansk tv med sina lekprogram, såpor och trams. Nu ser jag samma tv i Sverige, inte bara reklamkanalerna utan också vår public service-tv blir alltmer flamsig och ytlig.
Då förstår jag varför jag blir så förlamande skräckslagen inför Videocracy, jag anar att samma sak kan hända i Sverige. Får Lena Adelsohn Liljeroth och hennes följeslagare driva Sverige ytterligare ett steg åt sitt håll, sitter vi kanske alla där med utblåsta hjärnor fånigt leende framför tv-apparaterna. Det räcker redan nu att gå ett varv runt Stureplan eller kolla in några av de mest vidriga tv-programmen på 3:an eller 5:an, för att förstå att vi inte är så långt borta.
Den kändiskultur som beskrivs i Videocracy är på väg med stormsteg till Sverige. Den viktiga frågan är vad vi kan göra. Just idag känner jag mig ganska vilsen, vad tycker ni?
Det som egentligen är mest gripande i filmen är den stackars svarvaren Ricardo som kämpar för att slå sig in i kändisvärlden. Hans projekt är att vara en karatehoppande Ricky Martin. Han tål att skrattas åt men han berättar en sanning: Varför ska jag slava med min svarv, vilket liv kommer jag att vinna på det? Se på alla dessa kändisar som lever ett lyxliv bara genom att vara kändisar. De behöver inte kunna så mycket, det gäller bara att hitta ett sätt att synas.
Visst kan vi se att han har en poäng, visst kan vi se alla dessa Big Brother-sopor som plötsligt dominerar Aftonbladets löpsedlar. Det stora projektet som väntar på att skapas är ett sätt att ge alla oss vanliga människor en möjlighet till ett liv i värdighet, delaktighet och glädje, det är kanske det som kallas socialism. Ytterst handlar det om att återerövra demokratin. Jag säger inte att det är enkelt. Men lyckas vi inte är risken stor att framöver få se ständigt nya fånleende Maud Olofsson i våra tv-apparater.
