Första hammarslaget kom från tidskriften Tidens chefredaktör Payam Moula, som förra veckan anklagade partikollegan och Katalyschefen Daniel Suhonen för att köra socialdemokratin utför ett stup. Suhonen måste börja ”lyssna på arbetarväljarna”, som inte nöjer sig med välfärdslöften utan också ber om hårdare tag. Suhonen kontrade med att kalla Moula en nyomvänd sossekarriärist, som börjat prata om arbetare bara för att få socialdemokraterna att gå högerut i migrationsfrågan. (Arbetet, 25–27/8.)

De socialdemokratiska tankesmedjorna har klassdebatt, och gnistorna flyger åt alla håll!

Men bakom de hårda orden gömmer sig en viktig fråga, den om varför partiet tappar väljare till Sverigedemokraterna. Enligt Payam Moula är lösningen uppenbar då arbetarna berättar det ”gång på gång”. Själv låter han bli att skriva ut svaret, men lovar hotfullt att ”akademikervänstern” inte kommer att gilla det (Tiden, 20/1). Mellan raderna framgår dock att han vill se en dansk utveckling, där socialdemokratin utmålar invandringen som det stora, enande samhällsproblemet.

Är det verkligen vad arbetarklassen gång på gång säger att de vill?

Låt oss börja med det vanliga argumentet att lokalborna drabbas hårdast av gängvåldet och därför själva ber om tuffare tag. Den första halvan är sann, vilket vissa i vänstern lätt glömmer, men den andra återstår att bevisa. I ”särskilt utsatta områden” får Socialdemokraterna och Vänsterpartiet omkring 70–80 procent av rösterna. Visst stämmer det att personer i dessa områden påverkas mest, men om något verkar de rösta för långsiktiga, sociala lösningar.

Men de konservativa socialdemokraterna verkar inte så intresserade av dem som bor i utsatta områden. Snarare säger de sig tala för den portion vita, manliga knegare som – med viss rätt – känner sig hotade av invandringen när arbetslösheten ligger på åtta procent. Det vill säga den tredjedel LO-medlemmar som röstar på SD.

Men varför ska denna minoritet representera alla – och vad tycker den ens?

Som Enna Gerin visar i sin valanalys i Katalys tegelsten Klass i Sverige skedde brytningen mellan socialdemokratin och arbetarklassen långt innan flyktinghösten och det sverigedemokratiska genombrottet. Från 1956 och framåt hade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tillsammans ett stabilt arbetarstöd på 70 procent, men efter 1994 krympte det för varje val och 2010 låg det på 50 procent.

Så vad hände på 90-talet? Jo, efter fyra år av privatiseringar vann vänstersidan ett starkt mandat för att renovera välfärdsstaten, men lät bli. I stället anpassade de sig till snömoset om ”den enda vägens politik” och började tro att välfärdsstaten bara kunde räddas med nedskärningar och inflationsbekämpning. Sossarna tappade arbetarna på egen hand.

Den konservativa sossestrategin bygger alltså på två sakfel. För det första verkar arbetarna i utsatta områden inte alls be om hårdare tag, och för det andra började arbetarna lämna socialdemokratin redan på 90-talet.

Men den är också felaktig av två principiella skäl.

För det första vore det oklokt att – som Moula förespråkar – stöta bort ”filosofer och akademiker” ur socialdemokratin i en tid när arbetarklassen blivit mer utbildad, och medelklassyrken som sjuksköterskor, lärare och bibliotekarier proletariseras. Varför försvåra för denna allians?

För det andra bygger strategin på den märkliga premissen att partiernas uppgift är att spegla sina kärnväljare, i stället för att företräda deras intressen. Det är en jäkla skillnad. Låt säga att en tredjedel av arbetarna ville förbjuda abort eller islam. Ska vänstern ”lyssna” även då, eller tvärtom hålla fast vid kvinnors och muslimers rättigheter?

Socialdemokratins nya arbetarviskare har dock hittat ett sätt att slippa argumentera principiellt. I stället sluter de ögonen och gör schamanistiska andefärder till fjärran arbetarområden för att lyssna till en inbillad folkvilja som passar deras agenda. Denna frustar ibland något märkligt, som att P3 borde stoppa gangsterrap, men oftast väser den efter hårdare nypor.

Men om man vill försvåra asyl när människor flyr krig, eller tävla om att göra tuffast utspel om kriminaliteten, se då till att argumenten står på egna ben i stället för att buk- och baktala arbetarklassen.